Darriga egna självständiga ben

Vet att yogan är en ensam väg att gå. Även om man tränar i grupp. Men nu ska jag inte delta i någon gruppträning alls! Inte på hela året... Har mailat med Z som säger att jag ska köra mitt program, min serie med efterföljande asanas fram till "early spring". Känns lite motigt även om jag inte heller är sugen på regelrätt gruppträning. Står någonstans mitt emellan. Även om jag vet att jag ska igenom det här själv nu. Själv. Nu. Igår kväll hade jag en individuell lektion med F, min lärare här hemma. Blev nervös, helt otippat, när jag gjorde min uppvärmning, serie och avslutning framför henne. Hon har ett väldigt tränat öga och är ju den som lärt mig det mesta jag kan. Grunderna. Men eftersom jag tränade senast för henne i mars så känns det avlägset och lite pirrigt. Som första skoldagen ungefär :) Men, hon observerar lugnt och ger mig sedan nycklar till var jag kan lägga mer fokus. Och tänk. Det är precis de delar jag har haft svårt med. En del i uppvärmningen, en del i avslutningen och så två delar mitt i. Guldkorn för mig. Vi pratar länge och hon peppar. För nu står jag där på två smala darriga egna självständiga ben. Det här är din väg att gå nu. Som hon så enkelt uttryckte det. Vi har gått en lång väg ihop men just nu så delar sig våra vägar. Lite svårt och lite skönt. Jag tänker på all styrka jag hämtar ur mitt skrivande och ur mitt läsande. Och jag tänker på Alexandra, en av min allra bästa vänner, som skriver så fint på sin blogg om att vi faktiskt är förenade i det vi gör. Även om vi är ensamma där på golvet på egna ben. Egna ben!