Bruce Springsteen sjunger högt i vår nya musikmaskin. Och julen är nerpackad. Även den vackra silvergranen. Och saker har hänt. Jag har landat men vet inte riktigt om jag är hemma. I mig själv. Ännu. Lite svårmodig för att en god vän till barnen dött i en skidolycka. Det där man värjer sig för i tanken. Men som kan gnaga hårt. Och som ändå händer. Ibland. Blek till mods över att en kvinna på mitt jobb blivit mördad. Mördad! Och hur konstigt livet ter sig ibland. Och jag då. Tja, jag sitter här solbränd och lite trött. Med famnen full av semester. Fortfarande. Och jag vet inte riktigt hur det blev så men jag och D kände det som vi var på smekmånad. Ni vet, den innerliga självklara kärleken och allt var vackert. Och i vårt bleka land när vi landar, rosa gryning och en bil som vi nästan inte kommer in i för att isen gjort ett rejält arbete, då ramlar vardagen igenom en skärva av alltihopa. Och jag tänker på allt och ingenting. Och jag vet inte riktigt var jag befinner mig själv. Jag är glad, men vet att ena dottern och sonen gråtit stora tårar som droppat längs halsen och jag var inte här och tröstade. Det skaver lite. Men vem är jag att tro att jag alltid ska vara till hands? När det händer. Om det händer... Och kvinnan på mitt arbete, henne känner jag lite flyktigt och ändå blir man så satans berörd. Förstås! Jag är ju ingen sten. Har småpratat med henne ibland och nu är hon i en annan dimension. Tänder ljus för henne. Hjärtat klappar extra hårt och man undrar hur tillvaron kan bli för hennes familj. Och att jag ändå får njuta av min resa. Och jag har samlat ord. Vackra vändningar. Jag ville dela med er. Annat kom emellan. Jag skriver om INDIEN en annan dag. Nu får jag vänta in min själ så kropp och ande har allt på plats. Innan. Innan yogan gör sig påmind. Nu vilar jag och försöker smälta att det alltid finns svart och vitt i tillvaron. ALLTID. Men ändå, mina vänner, jag är tillbaka och jag hoppas ni inte tröttnat för att jag gjort det längsta blogguppehållet hittills.Egen bild.
Känslan av att hänga lite löst... så är det när man kommer hem. I några dagar har man liksom levt ett annat liv, andats annan luft och sett med andra ögon. Det tar alltid tid att landa - ävenom vardagen och verkligen, särskilt i ditt fall nu, ramlande genom glasbubblan rätt abrupt. Får sända dej en famn med omtanke och värme! Ta hand om dej nu, så ses vi i yoga-anden sen! KRAM
SvaraRaderaoch jag har kikat in här flera gånger i väntan på att du ska komma tillbaka.
SvaraRaderaså sorgligt. döden igen. så nära. så långt borta. ta hand om varandra, nu när du finns där.
och indien, jag längtar! vill se och läsa mer.
kram och välkommen tillbaka.
Så många tankar och så mycket på en gång... mitt i det sorgliga säger jag välkommen hem och tillbaka till bloggvärlden.
SvaraRaderaDet är svårt att hitta orden när det ofattbara händer...
KRAM
Detta är livet, en blandning av glädje och sorg. Tack vare yogan blir vi starkare att balansera vardagens berg- och dalbana.
SvaraRaderaÅ du, alla dina läsare finns här som stöd. Skriv när du är redo, vi räknar inte dina frånvarodagar. Du finns alltid med!
Sänder söndagsstyrka till dig och dina nära!
Ja, livet; så kontrastfyllt - vackert och skrämmande. Det låter som att du haft det bra borta i alla fall och det är verkligen inte dumt att få kraftsamla så här i början av året!
SvaraRaderaDet låter härligt med Indien, och kärleken! Men hemskt det som har hänt, och Örebro har fått en alldeles för stor del av det hemska den senaste tiden.. Ta hand om dig och dina kära!
SvaraRaderaVänta du in själen din, det brukar ta ett tag när man varit på andra sidan jordklotet.. Det är som flygresan är för snabb upplever jag och man får vänta in delar av sig som behöver lite mer tid för att landa. Hoppa att det har gått bra trots alla tråkiga besked. Roligt att ha hittat till dig, vilken fin blogg och vad bra du skriver. Ser fram mot att få läsa mer! Jag har lagt till dig i min lista, hoppas det känns ok. Må så gott o landa väl.
SvaraRaderakramar om <3
SvaraRaderadu skriver så fint och berörande. har saknat dina inlägg så jag tycker det är kul att du är tillbaka, men jag förstår att du har annat att tänka på just nu än att blogga. tack för att du lämnade en kommentar i min blogg trots allt du är med om. kram igen
Välkommen tillbaka kära du. Låter som en fin tid ni har haft tillsammans. Så vardagen som består av ljus och mörker. Dessa händelser som känns som för tidigt, olycka och död. Onödiga känner jag, och orättvisa.
SvaraRaderaAtt vänta in sin själ är ett måste. Läste någon gång om indianer som rent fysiskt blev kvar på flygplatsen innan de kunde åka vidare, just för att vänta in sin själ. Det tyckte jag var fint.
SvaraRaderaFint är också dina ord och din reflektion över liv och död.
Kram och välkommen tillbaka!
Nina - tack! Ja det gör vi!Och kramar!
SvaraRaderaSarapirat - tack och Indien - det kommer! Kramkram
Milla - visst är det? Men ändå viktigt. Kramkram
Sue - tack för dina värmande ord! KRAM
k - visst är det? Och ibland blir man extra påmind men jag har verkligen kraftsamlat som du skriver och det är ju bra med mig.
Ulrika - ja det var så härligt! Och det bär jag i hjärtat nu. Och du har rätt, nu måste Örebro få lite vilrum. Kram min vän
Anna ser dej - härligt att du hittat hit! Och självklart vill jag finnas hos dig. Och tack. Och jag väntar in mig.
Molly - kram och jag mår inte dåligt, men många runtom mig.
Swedish yogini - ja vi har haft det helt sagolikt. Och tillvaron är ju sådan. Vi får följa med i alla turer och hålla oss i det vi kan. Som yogan.
Yogamamma - tack och indianerna hade mycket klokt för sig. Och visst är det så, man måste helt enkelt vänta in sig själv ibland. Kram tillbaka!