Hemvändarblues

Ville bara vara på topp från det jag landade och framåt. MEN. Trött och lite låg. Trots att jag haft det så bra. Är jag bortskämd? Vet inte. Känner bara att något grått lägger sig över mina skuldror. Av ingenting...Gör mitt huvud tungt. Halsen lite skrovlig. Den obligatoriska hemvändarförkylningen som ramlar in. Kanske för att det tar tid att hitta hem? För hela mig. För själen också. Som Maria skrev, sitta och vänta in sin själ som indianerna gjorde. Jag vill verkligen inte klaga. Bara dela lite trötthet, lite eftertanke. Kanske skulle jag sitta här i mitt yogarum, tända ljus, sitta i padmasana och vänta in själen... Men nej, tillvaron rullar på och jag har mycket att göra. Men hela jag är inte riktigt med. Men när jag träffar mina yogagrupper då händer ändå något. Kanske kommer jag hem lite mer. Tillit och glädje som omfamnar oss alla. Läser i min nya favoritbok att vi är alla elever i yogan. Det finns inga avancerade stadier, vi utövar yoga helt enkelt. Punkt. Vackert. Vanda Scaravelli skriver som ingen annan. Mer om henne en annan dag. Kanske är det också så att när man fått en paus i vardagslivet, då ser man andra saker. Längtar efter annat. Ett steg vidare mot det som är min önskan. Att det får vara så också. Att de där mörka små händerna som sträcktes mot oss varje dag någonstans i Indien, också ska få något. Att öppna sina ögon helt. Se allt. Försöka med det. Hantera det på något vis. Nej. Vi har inte sett någon skrämmande fattigdom där vi har varit. Vi har mött några tiggare, inte många, men jag tänker ändå på hur olika livet gestaltar sig. Utifrån olika vinklar och var man råkar födas. I vilken världsdel. I vilket land. Och att se det, det är också yoga. Och att inse var man själv befinner sig. Kanske är det just det som gör att jag är lite låg. Lite hemvändarblues helt enkelt.

Egen bild.