Ser du kamelen?

Kallt ute, våren väntar. Jag har tid :) Har varit på konferens i Stockholm och på besök hos goda vänner. Kom hem idag igen. Till en regnig stad. Jag bäddar ner mig i soffan och ser på några missade avsnitt av en älskad tv-serie. Gråter en skvätt. Äter lite choklad. Mjukisbrallor och ensamhet. Tänk så skönt det kan vara! Alla jobbar. Utom jag! Och jag inser att jag är ensam för mig själv för första gången på 4 veckor... Samvaro är underbart. Men det är även ensamhet. När man väljer själv. När man stillar sig och faktiskt njuter av sitt eget sällskap :) Ligger och tänker. Tänker på en historia som en kollega berättade i onsdags i fikapausen på konferensen. Och som jag inte kunnat sluta tänka på riktigt sedan dess. För den var ett perfekt svar på något jag funderat över. Jag vill gärna dela den med er:
Det var en kvinna som hade en bild i lokaltidningen någonstans i Luleåtrakten. Hon var en fotograf som hade varit någonstans i arabvärlden. Eller kanske Israel? Hursomhelst, hon hade länge velat fotografera några människor med extrem ortodox inriktning. Som inte ville vara med på bild. Och så lyckades hon ta bilden hon önskade. (när jag skriver det här inser jag att själva bilddiskussionen huruvida det är ok att fotografera människor som inte vill, egentligen kräver ett helt eget inlägg...men det är inte huvudsyftet just nu) Hon var nöjd och tittade på bilden många gånger. Fick den publicerad. Här och där. Men det var långt senare som hon faktiskt såg att i förgrunden på bilden låg en kamel. En stor kamel! En kamel som hade störst utrymme på fotot. Och det slog henne. Att hon ville ta en bild av de människor som hon betraktade som extrema och som inte kunda förstå synpunkter som andra stod för. Bsra sin egna vinkel. Enligt henne. När hon plötsligt såg kamelen så insåg hon att hon var EXAKT likadan. Hon såg det hon ville se. Hon såg det hon hade fokuserat på. Och insikten rumlade och tumlade runt inom henne. För att hon inte var annorlunda. Egentligen. Hon såg det bara inte! Artikeln hade fortsatt med att hon hade börjat ifrågasätta en hel del i sitt liv med Hur många kameler är det som jag inte ser??
Och om fler av er läst historien om än kanske lite annorlunda berättad, så spelar det egentligen ingen roll. För sensmoralen är underbar tycker jag. Och så belysande. För hur många kameler är det som vi inte ser? Vi alla!? I en mängd saker?
Och jag tänker naturligtvis på det som Z sa alldeles i slutet på kursen. Och som har funnits i mig sedan dess. Han sa att man kan bara göra så mycket av en asana som man har sett. Som man faktiskt har sett. Så länge man inte ser hela positionen så ser man den inte. Och nu när jag låg här i soffan så slog det mig. Han har ju helt rätt! Som vanligt... Det tar bara lite tid innan polletten trillar ner. Helt och hållet :) För om vi inte ser kamelen, hur ska vi då kunna berätta om den? Eller ens försöka efterlikna den? Hur ska en asana komma naturligt till oss och inte bli en dålig kopia när vi inte ser hela bilden. Så länge kamelen är dold?