Orkar du vänta?

Att resa. Vilken än orsaken är så ser man så mycket mer än när man "bara" är hemma. För mig i alla fall. På hotellet som vi bott på har det varit frukostservering. Precis som det brukar. Men där slutar likheterna. Har aldrig köat i 10 minuter för att få äta frukost. När det finns lediga platser...var ungefär som att köa in på Café Opera eller något annat ställe där människor gärna köar. Vi var ju hungriga! En liten stressad man med munnen som ett smalt pennstreck delade ut sittplatser. Efter en väldigt omständlig procedur. Man fick uppge rumsnummer och sedan skriva sitt namn på en lista. Om man fanns med... Första morgonen var inte våra rumsnummer med! Hm, han log men log ändå inte, för blicken flackade som en fiskmås som fått syn på en saftig bulle att stjäla. Muttrade något om "the computer"...Vi behövde inte skriva på någon lista, vi som inte fanns med. Obegriplig logik men vi slog oss ned till slut när han tyckte sig funnit ett passande bord för två hungriga tjejer. Iakttog honom under frukosten, något som de flesta verkade göra i restaurangen. Det var ett skådespel som man inte kom undan. Han flaxade runt och avbröt de som dukade av, fick folk att gå åt olika håll, blev nästan desperat när några tog ett eget initiativ för att sätta sig med några vänner och äta. Resultatet var kaos. Men han slet som ett djur. Den som skulle ha struktur var den som förstörde den. Och hur lätt är det inte att sitta och se saker. Glasklart. När man står bredvid. Men på något vis så tog jag honom till mitt hjärta. Han jobbade ju så förtvivlat! Något som däremot nästan gjorde mig förtvivlad var när jag hörde att flera av konferensdeltagarna hade klagat på honom för att få bort honom. Det var ett minimalt besvär för oss som skulle äta, ett stort besvär för de som jobbade med/under honom - men knappast vårt. Hur lätt är det inte att bli sur, lägga sig i fel saker själv - när det är just det man irriterar sig på? Att se andras brister - lätt - sina egna - mmm - där har vi det! Dagens utmaning - orkar du vänta på din frukost och ta det med ro eller måste du genast klaga på hela systemet? Var finns acceptansen för olikheter? Eller är livet ett gnisselfritt maskineri? NEJ. Inte för mig. Ja, jag vet, inte lätt för de som jobbade med honom och som kastade långa ögon på honom. Men, visst har vi alla ett eget ansvar för oss själva? Tja, jag kastar som vanligt ut mina funderingar till er och tror att jag utan yogan skulle ha varit argast i den kö som väntade på sin frukost :)