Livet

Jag jobbar som volontär en kväll var tredje vecka med samtal. Det är ungdomar eller unga vuxna som kan komma anonymt om de vill och det skrivs inga journaler. Man är en slags medmänniska helt enkelt. Det känns bra för mig, att jag gör något för någon annan, där inte pengar är inblandade. Det är i svenska kyrkans regi - trots att jag inte är medlem där så jobbar jag där! Förr har jag jobbat med människor i utsatta situationer, ungdomsmissbrukare, flyktingar, familjer och kriminella unga. En del som kommer har stora problem, väldiga trassel av olika slag. Men en del som kommer har svårigheter som vi alla tampas med. Som de tror är onormala. Läste en bok av David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella panik-syndromet. Den handlar om vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror som bara gör oss allt räddare och snart helt livsoförmögna.
Och jag slås ibland av att många är rädda för att de tror att de kommer att få det svårt. Alltså rädda för saker som inte ännu inträffat...vet att proffsen också skickat ungdomar hit för samtal. För att de problem en del beskriver är vanliga. Allas problem. Vad är det vi inte lär våra barn? Att det kan vara tungt att leva ibland? Att alla har upp- och nedgångar? Att man blir starkare av det som gör ont? Att segla på en räkmacka - ingen personlig utveckling. Vet att David Eberhard, som också är psykiatriker, berättade i en intervju att en del unga försöker ta livet av sig när det tar slut i en relation. Saker som händer de allra allra flesta. Att någon gör slut. Han menade att många unga idag förväntar sig ett problemfritt liv och när man inte får det, då vill man inte vara med. Han har många poänger och trots att just Linda Skugge säger om honom "he is my man" måste instämma :) Livet är både ock!