Bekräftelse

Långt pass i tvättstugan, trötthet och stelhet i kroppen. Hela kvällen funderar jag över om jag varit en bra förälder. Har faktiskt aldrig haft dåligt samvete över vad jag gjort eller inte gjort gentemot mina barn. Men igår efter en fika med sonen och hans flickvän så rasar tankarna plötsligt i en helt annan omloppsbana. Skulle jag ha haft ett bankkonto att överlämna nu? Tja, det är ju bara pengar. Men med bara pengar kan man resa och göra massor. Men ska de inte tjäna ihop till det själva? Skulle jag ha tjatat om att sonen skulle pluggat mer. Eftersom jag faktiskt vet att han har förmåga att ha högsta betyg i det mesta. Men han har varit mer laid back. Har sett det som hans ansvar. Var det fel? Blir nästan lessen när jag inser hur olika det ser ut. Och våra barn har det ändå bra! Tänk alla som inte har det. Som inte har någon som undrar hur de har haft det under sin dag, som inte kollar att gympakläderna har rätt storlek och att matsäcken finns packad inför utflykten. Som inte har någon som fixar kalas osv. Jag vet att jag/vi funnits där, inte bara praktiskt utan delaktiga i allra högsta grad. Men ändå. Skulle jag gjort annorlunda? Då som av en händelse ringer dottern som bor i Uppsala. Vill bara prata lite. Så jag frågar henne. Får en lång intressant utläggning om hur mycket mer än pengar och tjat om plugg som hon fått med sig. Hur man lever helt enkelt. Som hon säger. Då lättar det inombords. Ibland är det skönt med bekräftelse!