Vågar jag fråga?

"Practice and all will come" - ett citat från Pattabhi Jois, Ashtangayogans fader. Med risk för att stöta mig med någon så känner jag ändå hur många frågor som helst som hoppar fram med det uttalandet. Hur då? Jag är besatt av dialog, kanske är jag en alldeles för modern människa för yogan? Kanske lyssnar jag för mycket och kanske läser jag in för mycket? MEN. Jag vill förstå! Jag har en dialog inom mig konstant, det har de allra flesta, oavsett om man är medveten om den eller ej. Jag har också en dialog med min lärare i vardagen, saker jag funderar över. Tränar dock mig själv på att fråga ännu mer. Detaljer i en övning, varför varför varför? Inte kan det vara fel att undra? Den dummaste frågan är den som aldrig ställs, det är min paroll. Ändå vet jag att det är ett svenskt drag att inte fråga. Man vill inte "verka dum". Men om man förstår allt redan från början varför ta en lektion i någonting? Min guru Zhander, han uppmanar oss hela tiden att fråga och att reflektera över det han säger. En sann mästare i mina ögon. Inser att jag förbereder mig för min kurs för honom. För man vet ju aldrig vad han svarar...men jag måste ju ta ansvar för mina undringar. När jag varit på kurs i andra länder och det har varit ett väldigt internationellt deltagande så slås jag av hur frimodiga människor är. Hur mycket de frågar och att de vågar fråga vad som helst, vad som helst i mina ögon - men viktiga för dem. Det är väl klart att träningen - våra asanaserier, vilken stil vi än utövar, är grunden i det tredje steget inom yogans åttafaldiga värld. Och att man inte ska tala sönder något. Men den risken är nog liten i den här delen av världen :) Tänk, begrunda, träna och våga fråga - det säger jag till mig själv. Och kanske till dig?