måndag 30 mars 2009
Först uppför sen nerför
När jag cyklar till jobbet har jag en svag uppförsbacke hela vägen. Den syns antagligen inte alls på kartan men den känns i benen. Varje dag kämpar jag på och försöker att trampa hela tiden, att inte växla ned utan att hålla samma fart. Ungefär som yoga, samma tempo i andningen hela tiden oavsett vad kroppen utför. När jag cyklar hem får jag min belöning, det sluttar svagt nedåt och jag kan glida mer, också som i min yoga. Rätt som det är så kommer belöningen, otippat, allt flyter, kommer längre och allt blir stilla inombords. Huvudet är tyst!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det där du skrev om andning, och att andas ut. Jag kom precis på att så höll jag på när jag jag inne på utredningar för min astma när jag var barn. Man skulle andas in och ut så länge som möjligt, en darrig skrivare som såg ut som en lögndetektor registrerade alla lungrörelser. Jag ville tävla med mig själv och kom på att jag kunde andas in flera gånger i rad utan att andas ut emellan. Utandningen kunde jag göra flera gånger också, provade nyss, jag andades ut 6 gånger i rad nu. Utan att ta ny luft. Jag kommer ihåg att den elaka sjuksystern skällde på mig för att jag förstörde proven.
SvaraRaderaAndningen är ett så laddat område. Dels för en själv, om man tror att man inte får luft, dels för andra som blir oroliga. Kan jag tänka mig i alla fall om man har astma som barn. Modiga du som trotsade sjuksystern, hon förstod inte alls!
SvaraRadera