Kroppen ljuger aldrig

Igår på morgonpromenaden, -10 grader men strålande sol, vällde en sådan ödmjukhet fram när jag tänkte på min kropp. Tänk att den fungerar! Att den står ut med allt, alla skador och till och med att bli skuren i som vid operationen i höstas. Tålmodigt försöker den lära mig vad den vill ha. Inte smågodiset som sinnet vill ha...inte för många koppar kaffe som sinnet vill ha...inte för hård träning där det stretar och drar överallt till slut som sinnet tror är en duktig prestation. Inte blodsockersvall som är som en berg- och dalbana. Nej! Vårda den som den dyrgrip den faktiskt är. Tyck om den och säg det. Tyst inom dig eller högt och ljudligt till din spegelbild. Jag är rädd om dig och härifrån och framåt - jag ska inte stoppa i mig själv skräp eller för mycket socker eller kaffe. Kan jag balansera rätt, då är koppen kaffe som blir den enda också extra god. Och träningen som lyssnar in vad kroppen behöver just idag. För kroppen ljuger aldrig, det är bara egot som vill annat och som fladdrar hit och dit. Jag ska sköta om mig!