Livet och döden

Strax efter kl 5 är jag uppe. Tänder ljus och tassar runt. När jag väl kommit upp älskar jag de här morgnarna. Så tidigt. Väcker kroppen stillsamt. Gör. Kroppen liksom vecklar ut sig vissa dagar. Och jag styr från mitt centrum. Hara. Ibland går det och idag är en sådan dag. Armar och ben är liksom en förlängning av ett centrum som är fyllt av energi. Jag andas så sakta och är i ett lugn jag inte känt på väldigt länge. Som när man släpper greppet om olika kroppsdelar. Sjunker ner i mig men samtidigt utan att tappa greppet. Kikar ut i mörkret och hoppas på att få se en liten lucia... men nej. Lussar hemma lite fuskigt sådär med röda kläder. Och sedan raskt iväg till jobbet för att se och höra underbara luciaröster. Och där mitt i sången, tänker jag en sekund på självmordsbombaren i Stockholm i helgen. Att han valde den vägen. Och att det är så skönt att han inte fick någon med sig i döden. Och att livet alltid visar både ock. På något vis. Och det enda vi kan göra är att förhålla oss till det. Och välja ljuset. Ute vaknar världen och snön knarrar hårt. Att välja att dö så våldsamt känns som en enorm förlust, för att inte tala om alla som kan dras med i någon annans val. Jag yogar för att jag ska dö frisk. Missförstå mig rätt :) Jag kom till världen blå och utan eget andetag. Jag tänker lämna den precis tvärtom. Om jag får bestämma! Och jag andas vidare.