Poff. Så gick en termin. Jag kan inte fatta hur snabbt det gått egentligen. Och hur mycket vi hunnit med trots att vi inte skyndat på någonting. Nej tvärtom, vi har stannat upp ibland och tittat extra noga på något. Gått över broar. En del ganska korta och låga. Men viktiga. Andra väldigt höga. Och vi har jublat. Jag har gjort planer men har inte alltid följt dem. Grupperna visar vägen på något vis. Och jag vågar vara mig själv. Är det inte det, som det hela handlar om? Egentligen. Och att vara precis den man är - inte ta andras ord eller tankar för sina. När man släpper taget om vad som "måste" hinnas med och verkligen tittar närmare på vad olika människor behöver, då kan hela bilden förändras. Bron kanske måste vänta där framme, vi kan inte springa fram till den. Och hur jag kan tänka tillbaka på mitt eget deltagande i olika klasser och hur bråttom det känts ibland. Mitt steg har varit svajigt och inte riktigt på plats men upp på bron har jag tagit mig. Lite hursomhelst. Inte som det var menat. Alla de där kraven jag ställt på mig själv tidigare, de håller jag på och skalar bort och fram träder något annat. Inte så att jag inte försöker yoga med all innerlighet jag har, nej, inte det. Men att inte kräva saker av mig. Asanas. Eller av andra. Balans. Se andra. Samtidigt finns det många tankar om framtiden. Det är smällkallt ute och våren snurrar redan i mitt huvud. Men nu ska jag ta en paus i min undervisning. Nu dröjer det 4 veckor tills vi möts igen i mitt ljusa rum med de vita ljusstakarna tända. Och då är vi framme vid EN bro. Och jag ska koncentrera mig än mer på vad jag gör varje morgon. Och stanna i det. Och tids nog är vårterminen där. Både på papper och på mattan. Vill så gärna kliva över alla de där broarna som jag inte kommit fram till ännu. Inte ännu. Är inte där och jag försöker vila i nuet. Ikväll, lite tomt och ödsligt inuti. Ingen tanke på nästa vecka och och och... Nej, nu har jag nästan lite andlig baksmälla och lite tomhet. Kikar mot broarna i fjärran och längtar. Känner ni igen det?
tisdag 14 december 2010
Broarna där framme
Poff. Så gick en termin. Jag kan inte fatta hur snabbt det gått egentligen. Och hur mycket vi hunnit med trots att vi inte skyndat på någonting. Nej tvärtom, vi har stannat upp ibland och tittat extra noga på något. Gått över broar. En del ganska korta och låga. Men viktiga. Andra väldigt höga. Och vi har jublat. Jag har gjort planer men har inte alltid följt dem. Grupperna visar vägen på något vis. Och jag vågar vara mig själv. Är det inte det, som det hela handlar om? Egentligen. Och att vara precis den man är - inte ta andras ord eller tankar för sina. När man släpper taget om vad som "måste" hinnas med och verkligen tittar närmare på vad olika människor behöver, då kan hela bilden förändras. Bron kanske måste vänta där framme, vi kan inte springa fram till den. Och hur jag kan tänka tillbaka på mitt eget deltagande i olika klasser och hur bråttom det känts ibland. Mitt steg har varit svajigt och inte riktigt på plats men upp på bron har jag tagit mig. Lite hursomhelst. Inte som det var menat. Alla de där kraven jag ställt på mig själv tidigare, de håller jag på och skalar bort och fram träder något annat. Inte så att jag inte försöker yoga med all innerlighet jag har, nej, inte det. Men att inte kräva saker av mig. Asanas. Eller av andra. Balans. Se andra. Samtidigt finns det många tankar om framtiden. Det är smällkallt ute och våren snurrar redan i mitt huvud. Men nu ska jag ta en paus i min undervisning. Nu dröjer det 4 veckor tills vi möts igen i mitt ljusa rum med de vita ljusstakarna tända. Och då är vi framme vid EN bro. Och jag ska koncentrera mig än mer på vad jag gör varje morgon. Och stanna i det. Och tids nog är vårterminen där. Både på papper och på mattan. Vill så gärna kliva över alla de där broarna som jag inte kommit fram till ännu. Inte ännu. Är inte där och jag försöker vila i nuet. Ikväll, lite tomt och ödsligt inuti. Ingen tanke på nästa vecka och och och... Nej, nu har jag nästan lite andlig baksmälla och lite tomhet. Kikar mot broarna i fjärran och längtar. Känner ni igen det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh! Andlig baksmälla och tomhet. Så är det ju! När man ÄR i EFTERÅT. Och så ska det få vara. Samtidigt känner jag att jag pustar ut högt och ljudligt. Vad skönt med paus! Vad skönt att veta att en ny bro kommer, och att vatten kommer rinna under den - allt är precis som det ska vara. Innerlig kram vännen min!
SvaraRaderaja, jag känner igen mig.
SvaraRaderaOch jag tänker att det är precis så det ska vara. För det blir ju en tomhet när något man haft försvunnit. Men det kommer tillbaka, i en annan form.
Och så känner jag igen det där med att gruppen visar vägen, för så är det verkligen. Man kan ha en idé om hur man vill att det ska vara, men så blir det ändå på ett annat sätt. Och det är häftigt!
Kram till dig!
Hej hej!
SvaraRaderaDet är fint att du låter din egen röst tala, att du har hittat ditt eget sätt att undervisa. Det låter som du har många roliga saker att se fram emot, men glöm inte bort
andas nuet
Ta hand om dig!
Kramar*
/V
Nina, du hittar alltid den där extra formuleringen som jag älskar, att vara i EFTERÅT - så helrätt :) En lika varm kram tillbaka!
SvaraRaderaYogamamma, ja visst är det häftigt med gruppers egen styrkraft. Och jag håller med dig, det ska ju vara tomt när något försvinner. Kram till dig!
Viralila - nej, jag andas för fullt :) Kramar till dig!
Klart jag känner igen mig! Längtar redan till vårens ljuvliga Stilla stunder! Tomhet men också styrka, nyfikenhet och glädje över att ha gläntat på dörren till en ny värld... Där du är den bästa guide man kan ha!
SvaraRaderaAnna - jag hoppas att det fortsätter så :) Ska göra mitt allra bästa, det vet du! Du är redan så på väg, mer än du ser själv, tror jag. KRam!
SvaraRadera