Alla dessa fotografer

Bilder. I hela mitt liv har bilder varit viktiga. Jag har målat en del, tecknat lite och fotograferat mer. Med all kraft i magen så längtar jag efter att göra det igen. Skapa. Bilder. Är gift med en fotograf. Har haft en annan fotograf som pojkvän i ett tidigare liv. Kanske betyder det något i sammanhanget. Kanske inte...Hursomhelst. Fotografen i mig börjar vakna. Fick en kamera i julklapp. En Canon. Med utbytbara objektiv. Som jag är van och vill ha det :) Jag är bönhörd utan att ha uttalat bönen... Eller har jag det? Och det kliar nästan inombords för jag är sprängfylld av vilja. Kanske måste man inte definiera varför det är viktigt? Jag tror att man ibland ska låta bli. Och i denna bildtäta tid som vi lever i är det kanske överflödigt. Att ens fundera över varför... Bara göra. Öppnar min mail och hittar en bild tagen för länge sedan på min pappa. Som en avlägsen kusin fått för sig att skicka till mig! Så otippat. Och som jag saknar pappa. Plötsligt. Som inte har varit med oss här på 27 år. Och bilden träffar mig. I solar plexus. Där står han med sin kamera. Innan jag fanns. Minns hans fotograferande under hela min barndom. Trots lite pengar. Och en inte helt up to date-utrustning. Men ändå. Kommer ihåg att en av våra garderober var ett mörkrum. Och de där filmrutorna som han var så rädd om. Skrev upp bländare för varje ruta. För att inte ödsla. Kanske var det mer lärorikt än att just ödsla? Who knows. Jag vet bara att nu måste jag ta tag i det som brinner inuti och vill något. Fotografer...