Svingar mina ben

Vaknar tidigt tidigt. Ligger länge i min säng och är stilla. Andas. Ett skönt sätt att vakna på, att ge sig själv lite andrum. Tänker på min mamma. Hon dog för 23 år sedan men ibland är hon så närvarande. Ibland känns det som hon rufsar mig i håret och jag ryser till. Av välbehag. Morgonens yogapass är långt och meditativt och hon är liksom med mig. Sitter stilla länge efteråt. Och jag vet varför jag tänker på mamma. Min mamma med ljusbrunt hår, inga rynkor eller gråa hår, mjuk kropp och snälla ögon. Som hellre ritade än städade och lagade mat. Som visslade som en kanariefågel och var världsbäst på att sy. Vig och skrattig. Hon fick ALS när hon var 60 år och hade den sjukdomen några år innan hon dog, 63 år ung. Då, kände ingen till den sjukdomen. Inte ens på sjukhuset... Ännu mindre inom hemsjukvården. det var en kamp. Att vårdpersonalen skulle förstå att hon inte var dement för att hon inte kunde prata ordentligt. Eller svälja. Att hon inte var vrång... Idag är den mera känd, bland annat genom tv-journalisten Ulla-Carin Lindqvist, som skrev boken Ro utan åror. Jag såg aldrig tv-programmet om henne. Var rädd att det skulle bli för nära. Smärtsamt. Ville inte tänka på hur det var. Men. I somras lyssnade jag på ett sommarprogram av Tina Jansson, som också har ALS. Hon var folkets val på Sveriges Radios hemsida inför Sommarprogrammet och vi kunde inte ha valt en bättre person. Tycker jag. Det var hennes syster som gav hennes ord röst och det var ett fantastiskt program. På många sätt. För mig betydde det att närma mig den där vedervärdiga sjukdomen. Som jag inte kunde försonas med. Och när jag hör Tinas berättelser, flera tagna ur hennes blogg, så är det som hon ger min mamma en röst. Nu var inte min mamma totalförlamad när hon dog, men många av de här vardagsrutinerna som kan bli till enorma berg att ta sig upp på när funktioner försvinner från ens kropp, en efter en, de beskrivs så insiktsfullt och humoristiskt. Av en som lever det livet. Att jag så här många år senare kan våga tänka lite mer på hur mamma hade det. Och att jag inte kan skuldbelägga mig själv för en sjukdom som inget rådde på till slut. Visst är det viktigt med sådana insikter? Jag och D lyssnade på Sommar en dag i juli. I bilen. Vi var på väg till stranden men vi blev sittande i bilen för att lyssna klart. Det var jättevarmt. Solen gassade. Och vi bara satt där, fötterna på tallbarren utanför och när hon berättar om sin dag när hon ska bli frisk och svänga sina ben över sängkanten, den fantastiska rörelsen som hennes kropp nu har glömt, då brister jag i gråt. Inte för hennes skull. Nä. För min egen. För att jag har glömt. Och att hon på något vis blev mammas röst där. Och jag bugar mig för dig Tina, för din fantastiska kämparglöd. Och jag njuter lite extra när jag svingar mina ben över sängen, för min kropp kan det. Och jag ska inte glömma det.