Ren och skär

Vet att det vänder och det gör det snabbt ibland. Igår och idag har jag haft jag min skönaste yoga på väldigt länge. Jag kom längre, orkade hur mycket som helst och kände mig stark. Glädjen är alldeles närvarande och i mig. Jag är stark, jag är glad. Och att sträcka ut mig i hunden, adho mukka svasana, stå där och riktigt känna hur jordad jag är och hur både fotsulor och handflator är helt i golvet. Det gör mig lyrisk. Min största utmaning är vridningar och då främst på höger sida. Men nu, nu känner jag vridningen i hela sidan. HELA. Inte bara i midjan utan hur energin forsar både upp och ned. I alla varianter av uppavistha konasana till ex. Och i framåtböjen, paschimottanasana, jag kommer längre för att kroppen kommer längre, inte för att jag pressar. Sådan skillnad.
Igår kväll när vi satt i ljusskenet och bara pratade och bara pratade yoga kände jag hur glädjen kom där igen. Som ett fnitter i kroppen. Som bubblor. Som värme. Som medvind. Tar emot! Och jag som jobbar med sorgbearbetning vet ju att under sorgen vilar glädjen. Det gäller både i stort och i smått. Själva innebörden av ordet glädje blev annorlunda nu. När jag lyft av gammalt skräp, förlorade vänner och misströstan - då finns en djupare, varmare glädje. Att vara glad bara för att man är. Finns till. Att min kropp trots skador och trassel med rygg och annat, bär mig. Att jag är starkare än jag någonsin varit tidigare. GLAD. Och jag önskar av hela mitt hjärta att alla som dras med smärta i rygg och på andra ställen ska få känna det här. DET HÄR. Glädje och smärtfrihet. Och jag längtar tills jag har mina egna grupper. Att kroppen vill och kan. Och att under allas vår yta finns glädje. Ren och skär. När det vänder igen, som det alltid gör :) ska jag vara uppmärksam och inte hänge mig åt det svåra. Observera men inte gå in i. För sedan, sedan vänder det igen! Och igen. Och hela tiden kommer något nytt. Men glädjen finns alltid där. Ren och skär.