Stilla vatten

Igår kväll. Regnet fullkomligt öste ner. Jag låg bland kuddarna, läste slutet på ännu en Jack Reacher-deckare och kände ögonlocken tyngas. Precis då. Börjar det stora letandet efter tvättstugenyckeln...Eftersom vi bor i hyreshus har vi en gemensam tvättstuga. Som har en alldeles egen nyckel. Sonen har tvättstugan den här gången och har av någon outgrundlig anledning tagit med sig nyckeln, som annars är inlåst i ett litet skåp utanför dörren. Förr hade jag blivit ilsken, känt pulsen stiga och irritationen göra mig småfräsig. Men nu. Mitt tålamod är oändligt... Som havet :) och vi letar. På alla möjliga och omöjliga ställen. Tills jag ger upp. Säger att vi får ringa hyresvärden tidigt och bekänna färg. Men jag är sval. Som en filbunke. Som ett glas kristallklart citronvatten. Som kalla lakan i ett utvädrat rum. Ingen ilska. Ingen tillstymmelse till irritation. Är det något att berätta? Jo för mig. För jag känner själv hur mycket jag förändrats inuti. Kan stå bredvid mig själv och tänka - men är jag verkligen kolugn med detta? Eller är det ett game igen? Nej. Småsaker i vardagen tröttar inte ut mig. Att jag kan fokusera på det som jag verkligen vill. Saker händer. Allt är möjligt och det kan gå snett på tusen sätt. Men. Om man betraktar det hela ovanifrån och ser sig själv som en medspelare på scenen, då förändras bilden. Och ja jag vet! jag är inte perfekt och det händer saker ibland som gör att man går i taket. Men ändå. Nu. Tacksam för min förändring. Att det inte gör något. Att vi letar en halvtimme när jag borde sovit. Att vi till och med fnissar. Och då, då hittar han den! Och jag blir glad. Min sinnesro - som en stilla vattenyta.