I centrum när det händer

Sommaren är inne i ett annat skede. Varmt och lite fuktigt. Jag längtar till hög och klar hösthimmel. Jo jag gör faktiskt det. Längtar till hösten, min allra bästa tid på året. Men jag vet, än är det sommar... Igår kväll tog vi bilen till vänner vi inte sett på riktigt länge. Tänk vad livgivande det är med vänner. Grillade, pratade och skrattade. Såg de små killarna som växer så det knakar. Nästan så man kan se dem växa. Bruna små kroppar i shorts med fingrar som fixar med allt som kommer i deras väg. På vägen hem - D kör och vi småpratar lite - då springer en stor hare ut i vägen. D är snabb i reaktionen och väjer fint. Jag rycker till, sådär som man gör och reflexmässigt blir rädd. Fara! signalerar reptilhjärnan. MEN. Jag blir inte rädd uppe i bröstkorgen, som tidigare i mitt liv. Hjärtat fladdrar inte och andningen blir inte ytlig. Nej, rädslan kommer från centrum av kroppen. Har aldrig känt något liknande. Som ett spindelnät kastar det sig ut från kroppens centrum, hara. För i den stunden kände jag hur tydligt jag är där. Där jag ska vara. Trots att jag blev rädd. Så märklig känsla. Kanske är jag på väg att ta mitt centrum i besittning hela tiden, inte bara när jag yogar? Och det är en tung men lätt känsla samtidigt, att vara i sitt centrum, jordad och fast. Ha en centrerad helg mina vänner!