Första gången hon lämnade mig på riktigt var när hon åkte på en semesterresa med sin pappa, min man D. Hon var 3 1/2 år och jag var hemma med hennes babylillebror. Hon vände sig om i trappen, kastade en slängpuss och var redan borta. Jag hann inte med! Somnade med hennes nattlinne i famnen och grät mig till sömns. Insåg då att detta var det första i raden av avsked där det skulle svida inombords. Det första i raden... Och det har fortsatt, hon har varit kavat, självständig och gått sin egen väg. Sovit borta med bästisen när hon var 4 år. Jag klarar det mamma! och det har hon gjort. På sitt sätt. Helt lysande. När hon slutade gymnasiet fort hon direkt till Paris som au-pair. Och jag var vemodig. Tyckte att det var för långt till Paris. För långt borta för mig! Vi hälsade på förståss. Och hon vinkade av oss, hela familjen, och då såg jag att hon grät. Och det gjorde avskedet ännu tuffare. Men så är det i livet. JAG VET! Men det gör det inte mindre. På något vis. Hon kom hem. Hon for igen. För att plugga en sväng i Uppsala. Hon kom hem, började jobba. Och nu, nu har hon hittat sin egen första riktiga lägenhet. Som hon inte ska dela med någon. Hon som bott i korridor med 12 st. Hon som bott i lägenhet med 2 andra. Hon som haft ett eget litet krypin ovanför "sin" familj i Paris. Och jag unnar henne det egna. Viktigt att någon gång bo ensam i livet. Tror jag. Hitta sin egen rytm. Som i yogan. Hitta sig. Och igår när flyttlasset gick till lägenheten med både badkar och högt i tak, med stort kök och tre trappor upp - då kände jag faktiskt att det var rätt. Helrätt. Att hon är på väg nu. Hon är vuxen. Men hon är ändå mitt barn! Och så förblir det. Men jag måste förhålla mig till henne som en vuxen. Det blir lite enklare när hon har sitt liv. Sin lägenhet. Sitt jobb och sin värld. Som det ska vara. Varför är jag då lite tom och vemodig inuti?? Kanske för att det tar tid? Kanske för att jag har så satans svårt att släppa taget ibland... Om allt! Om vänner. Om relationer. Om positioner i yogan. Om min familj. Men jag gör det nu. Morgonens yoga var en slags aha för mig. Jag släppte taget om det som är svårt i min yoga, jag sjönk längre ner fast det stretade orimligt mycket. Och jag vet att hon är sin egen. Och klarar sig. Men att jag finns här. När HON vill. Skillnad på det. Och min yoga finns där för mig. Och jag vet att allt som händer mig i livet - det avspeglar sig på mattan! Ingen undanflykt, ingen tanke kan ändra på det. Yogan är livet.
måndag 14 juni 2010
Yogan är livet
Första gången hon lämnade mig på riktigt var när hon åkte på en semesterresa med sin pappa, min man D. Hon var 3 1/2 år och jag var hemma med hennes babylillebror. Hon vände sig om i trappen, kastade en slängpuss och var redan borta. Jag hann inte med! Somnade med hennes nattlinne i famnen och grät mig till sömns. Insåg då att detta var det första i raden av avsked där det skulle svida inombords. Det första i raden... Och det har fortsatt, hon har varit kavat, självständig och gått sin egen väg. Sovit borta med bästisen när hon var 4 år. Jag klarar det mamma! och det har hon gjort. På sitt sätt. Helt lysande. När hon slutade gymnasiet fort hon direkt till Paris som au-pair. Och jag var vemodig. Tyckte att det var för långt till Paris. För långt borta för mig! Vi hälsade på förståss. Och hon vinkade av oss, hela familjen, och då såg jag att hon grät. Och det gjorde avskedet ännu tuffare. Men så är det i livet. JAG VET! Men det gör det inte mindre. På något vis. Hon kom hem. Hon for igen. För att plugga en sväng i Uppsala. Hon kom hem, började jobba. Och nu, nu har hon hittat sin egen första riktiga lägenhet. Som hon inte ska dela med någon. Hon som bott i korridor med 12 st. Hon som bott i lägenhet med 2 andra. Hon som haft ett eget litet krypin ovanför "sin" familj i Paris. Och jag unnar henne det egna. Viktigt att någon gång bo ensam i livet. Tror jag. Hitta sin egen rytm. Som i yogan. Hitta sig. Och igår när flyttlasset gick till lägenheten med både badkar och högt i tak, med stort kök och tre trappor upp - då kände jag faktiskt att det var rätt. Helrätt. Att hon är på väg nu. Hon är vuxen. Men hon är ändå mitt barn! Och så förblir det. Men jag måste förhålla mig till henne som en vuxen. Det blir lite enklare när hon har sitt liv. Sin lägenhet. Sitt jobb och sin värld. Som det ska vara. Varför är jag då lite tom och vemodig inuti?? Kanske för att det tar tid? Kanske för att jag har så satans svårt att släppa taget ibland... Om allt! Om vänner. Om relationer. Om positioner i yogan. Om min familj. Men jag gör det nu. Morgonens yoga var en slags aha för mig. Jag släppte taget om det som är svårt i min yoga, jag sjönk längre ner fast det stretade orimligt mycket. Och jag vet att hon är sin egen. Och klarar sig. Men att jag finns här. När HON vill. Skillnad på det. Och min yoga finns där för mig. Och jag vet att allt som händer mig i livet - det avspeglar sig på mattan! Ingen undanflykt, ingen tanke kan ändra på det. Yogan är livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej hej!
SvaraRadera*Kramar om* det är precis som det ska vara! Jag tror att det är fler som känner precis som du gör när ungarna flyttar hemifrån. Det är tur att du har din yoga.
Ljus*
/S
Ja, alla säger att det blir tomt när barnen ger sig av. Tomt och tyst på alla de vis.
SvaraRaderaSjälv har jag små barn och detta känns därför avlägset.
Men visst vaknade jag på natten och lyssnade fast barnen sov hos farmor och farfar en endaste gång...och sen kunde jag inte somna om...
Avsked är jobbiga.
Själv satt jag på resväskan, som inte gick igen, när jag skulle flytta till Italien och grät.
Det är ju inte så att barnen ger sig av och så är det bra med det...tomhetskänslan är ömsesidig!
Fast det kanske inte verkar så.
Du skriver så fint.. klart det blir tomt. Själv har jag först i efterhand förstått hur det kan ha varit för föräldrarna när jag flyttade hemifrån. Allt har sin tid. Även att vänja sig vid förändringar.
SvaraRaderaAllt är som det ska vara och det är så skönt att läsa att du vågar sätta ord på dina känslor och tankar. Det är så mycket lättare att andas bara man tillåter sig att känna och tänka, tillåta det som sker i en när livet förändras. Kram till dej! och hoppas vi ses snart ;)
SvaraRaderaFast jag försöker hela tiden påminna mig om viket bra jobb dotterns pappa o jag har gjort, ledsagat en person till självständighet, med positiv självkänsla o stor empati. Nu kan vi inte göra mer, nu måste hon själv forma sitt liv o sin framtid, nu är det verkligen upp till henne själv.
SvaraRaderaFint :) och klokt.
SvaraRaderadet kan inte vara lätt att vara förälder. tänker jag ofta. och även när man inte är förälder. det där med att släppa taget. alla små avsked. något dör ut och något nytt föds. hmmm. kram
SvaraRaderaDitt hjärta erbjuder alltid ett tryggt utrymme. Ett "tomrum" kan uppfattas som skrämmande, men samtidigt skapa utrymme för mer kärlek. Till dig själv och till andra.
SvaraRaderaSandra - tack! Ja det tror jag också.
SvaraRaderaMarika - så är det ju också förståss. Ömsesidigt.
Swedish Yogini - ja allt har verkligen sin tid. Och tack!
Nina - så är det, det blir mer hanterbart när man satt ord på det. Och tänk om vi ses snart!!! Kram :)
Madlar - ja så tänker jag/vi också. Det är verkligen upp till dom själva nu. Hjälp! :)
Marica - :)
Sarapirat - ja visst är det så med avsked. Men vissa känns mer än andra. Ändå är hon ju kvar i stan, jag är lite oförstående till mig själv :)
Sue - tror du har helt rätt. Som vanligt! Det blir något slags tomrum som egentligen bara är praktiskt. Men visst finns det plats för annat nu. Kram!
Inte så lätt när barnen flyttar ut!
SvaraRaderaMen yogan hjälper till att tänka klart!
Daniel - så är det!
SvaraRaderaÅH så fint du skriver!!
SvaraRadera<3 L
<3 Puss!
SvaraRadera