Ville bara säga

Har tänkt och tänkt på inlägg och kommentarer jag läst på andra bloggar. Blir lite förvånad. Häpen. Ja, jag är naiv. Kanske lite väl naiv ibland...tänker att det folk skriver i sina bloggar är sant. Ja ni vet, sant för dom själva. Och då menar jag vanliga människors bloggande. Dessa tusentals av oss. Inte kändisar eller coola killar som driver sajter som tusen apor. Inte skrivet i syfte att vara tuff, rolig eller provokativ. Ljuga lite...bara lite skarvande av det som är? Nej. Jag startade min blogg för att dela mina frågor med er. Och för att när jag skriver blir det klarare för mig själv hur mina tankar vindlar. Hur jag kan gå från en plats till en annan och samtidigt bli medveten om det. Jag skruvar inte till det. Jag överdriver inte. Om ni tycker det så gör ni det. Men för mig är det så att det jag skriver, det är så det är. För mig. Jag begär inte att ni ska hålla med. Aldrig i livet! Min önskan är att ni också ärligt reflekterar över det som kan skapa frågor, funderingar, glädje eller kanske ilska. Blir alltid glad när någon kommenterar. För att någon tar sig tid. För att någon där ute möter mina tankar. Min oro. Min glädje. Min rädsla. Min ilska. Min frustration. Min lycka. Men jag provocerar inte. Medvetet ;) Kanske gör jag det med det jag skriver, men det är inte skrivet i det syftet. Och det är den stora skillnaden. För mig. Jag skriver inte bara för att få kommentarer. Även om jag älskar kommentarer! Och helst av allt har en dialog här. Jag skriver för att lufta och vädra det som dyker upp. Sätta ord på mina sammanhang. Formulera det som känns. Det kan vara snyggt. Det kan vara osnyggt. Ibland bara som en liten fläkt, ibland som en storm. Vissa gånger kan jag känna mig lite sårbar när människor jag känner, men som aldrig, aldrig kommenterar här, hänvisar till saker jag skrivit i min blogg. Eller att jag öppet valt att redovisa det som händer mig i min yoga och om vägen från ett ställe till ett eget ställe. Det är klart att jag känner mig lite nervös vissa gånger när jag lyfter upp vissa delar från tystnaden. Sådant man inte ska sätta ord på. Som en yogalärare sagt. Upprepade gånger. Till mig. Men jag har valt min väg. Bloggen ska vara öppen för alla att läsa. Och att kommentera. Anonymt om man vill. Eller inte. Så vill jag ha det. Men jag visar mig faktiskt som jag är. Och du som läsare väljer ju självklart att tro mig. Eller inte. Att kommentera eller inte. Men jag friserar inte min tillvaro. Finns ingen anledning. Ville bara säga det. Kändes viktigt idag. För mig.