Eller inte skål...

Går sakta genom en halvtrött stad. Skräp på gatorna, sången är skrålande på några ställen, eller sången förresten - den otroligt uttjatade "fy fan vad vi är bra". En ensam gladiatorsandal med hög klack står lite vilset mitt på trottoaren, Lite nerslagen mitt i sommarkvällen. Varför varför varför. Detta djävla supande. Så tråååkigt! Och onödigt och vållande till så mycket skit! Och varför måste jag mitt i det ljusa tänka på alla som inte har någon att fira med, som inte har någon familj som ordnat något? Varför tänker jag på den ensamma killen i kostym jag mötte mitt på dagen? Med två rosor om halsen. Och inget mer. Med lite vilsen blick... Var var alla de andra? Och varför var han ensam? Ibland tror jag att jag har något slags drag av att vilja se det svåra, vilja se de som är ensamma. Men kan jag få lugn idag? Inte tänka på det? Eller varför inte - vem ska fundera på de andra om inte vi? Så jag säger inte skål idag, inte till tjejen med för kort kjol och med två kompisars armar om midjan för att kunna stå upprätt, inte till killarna som fick sina systemkassar beslagtagna av polisen mitt i city, inte till grabben som sover på en parkbänk med en guldmössa på huvudet. Nä, inte idag! Idag vilar vi. Väl? Snälla?