Stel - inte så konstigt

Dagen börjar i trötthetens tecken. Svidande hals. Ligger kvar och läser tidningen i sängen. Kroppen seg. Kroppen stel. Men vi ruskar sakta på oss hemma, vaknar till och är snälla med varanda. Man måste ge varandra tid och utrymme när tröttheten ligger som en hätta av metall runt skallen. Och sandpapper i halsen. Det blåser kallt. Jag känner mig vresig utan att ens veta varför. Trassligt på jobbet. Mycket logistik som ska fungera. Ibland har jag lust att bara skrika rakt ut - fixa det själv! Men jag gör det inte. Och det rinner av mig snabbt. Faktiskt. Efter lunch kommer solen fram. Vi köper glass på fikarasten och jag hör mig själv skratta högt. Jobbproblemen lösta med lite diplomati. Älskar struktur och den finns där nu. I alla mina fyra projekt som jag kommit in i ett senare skede. Nöjd. Men funderar ett varv till såhär strax innan arbetsdagen är slut. När jag är stel i kroppen hänger det ibland ihop med att jag är lite småförkyld. Trött. Men också väldigt ofta med mitt mentala tillstånd. Vet att någon yogalärare sa någon gång, är man stel i kroppen är man det i huvudet också. Missförstå mig rätt! Man kanske har svårare att ta till sig nya saker. Kanske inte så lätt släpper taget (ja jag vet!) och håller fast i saker som man kanske inte ens behöver strida för. Om ni förstår hur jag menar? Det behöver inte alls vara negativt. Man står för stabilitet och trygghet. Men när jag släppte taget för några år sedan om min yogaundervisning, då hände något i min kropp. Jag var ganska lessen men visste ändå inom mig att det var rätt väg att gå. Av flera anledningar. Men då var kopplingen så tydlig mellan att släppa taget om något och att bli mjukare i kroppen. Jag drog själv den slutsatsen. Men med visst motstånd :) Nu kan jag se att när jag har mycket mentalt jobb runt mig, måste tänka ut vissa saker i mitt jobb, vara kreativ - då är det som kroppen drar ihop sig. Den blir helt enkelt stelare. Och egentligen är det väl inte konstigt?! Egentligen...