Tack!

Oktober. Plötsligt kom stormen och sedan kylan och sedan regnet. Men det är grönt ute! Knallgrönt. Lite märklig känsla men folk skrapar rutorna på sina bilar...Har vi inte hoppat över ett steg? Kanske är det årstidsförvirringen som gör oss så trötta? För vi är trötta hemma, har svårt att komma upp. Men varje morgon så tänker jag på Anna när klockan ringer hemma hos oss. Tänker på att hon redan är uppe och gör sina solhälsningar! Det tröstar mig. Det får mig att gå upp när jag vet att någon annan redan är uppe. Är inte det lite skumt? Men jag funkar så där jag befinner mig nu. Trots att jag har min egen träning som jag kör nu, D och jag tränar tillsammans varje morgon och så har jag er - kära yogavänner som står där på era mattor och gör er yoga. Det tröstar mig! Det stärker mig! Det får mig framför allt upp ur sängen :) Tack!