Att välja ljuset

En vecka i orons och känslosamhetens tid. En god vän som är alkoholist tog sig ett återfall. En god vän dog i sömnen, bara 35 år. En god väns son begravdes. Vad ska man säga? Vill finnas där och försöker så gott det går. Bävade lite för begravningen för den lille krigaren. Men vet ni?! Den efterlämnade en ljushet inombords, en känsla av att när det är kolsvart, då kan man ändå välja ljuset. Ett ljus som inger hopp. En personlig ceremoni som var vacker. Sorglig. Och rockig! Att sitta i en kyrka fylld med människor som alla är lite rödgråtna och så dånar Alice Coopers musik ut och fyller hela kyrkorummet. Det var mäktigt och lite absurt. Kändes nästan som att delta i en film. En bra film. För även om det inte slutade som vi önskat för Petter så gjorde hans föräldrar allt för att göra stunden ljus. Där Petter var närvarande. Och de lyckades! Jag blev nästan full i skratt när jag kunde se Petters leende framför mig när vi alla satt och tog in rocken med våra sinnen. Jag åkte hem med en vemodig tacksamhet inombords. Som trots allt var ljus!

Bilden kommer från ljusceremonin förra måndagen, som var Petters födelsedag. Det är ljuslyktor som letar sig högt upp mot himlen. Fotograf Dan Lindberg