Är på sjukhuset på morgonen för en undersökning. Väntrum. Konstig energi i alla väntrum! Alla som vill vidare men måste sitta där. Gamla människor mestadels. Kvinnor som pratar. Åh, kvinnoprat vad jag älskar det! Min mormor och min mamma hade alltid riktigt kvinnoprat. För mig betyder det att prata om stort och smått, saker man bryr sig om, människor man funderar över hur de har det eller vilken grönsak eller frukt som ska syltas och saftas. Idag överhör jag två kvinnors prat. De är kanske i 60-årsåldern. De funderar över SINA föräldrar och hur de bäst kan hjälpa. Hur de ska kunna stötta och lindra det som krånglar för deras nära. Och det går en stöt av längtan i mig. Efter kvinnor. Mina kvinnor. Min mamma. Min mormor. Starka kvinnor på olika vis. Min mormor som var yrkesarbetande hela sitt liv, hon blev änka två gånger och förlorade en dotter. Men ändå stark. Och så glad! Gick sin egen väg. Uppmuntrade alltid mig till att göra det också. Inte göra det som förväntas av en utan våga gå utanför ramarna. När det känns så.
Saknad. Men på något vis får jag tillbaka det när jag hör andra. Det kan trösta mig. Ungefär som när jag fick barn, då fick jag liksom också tillbaka min egen barndom. Om ni förstår hur jag menar? Men nu, nu vill jag ha en rynkig mormor att prata med. Att lätta mitt hjärta för och anförtro mig till! Någon som sett mig sedan jag föddes, någon som skulle trösta mig och samtidigt sätta på kaffepannan. Någon som osentimentalt skulle ge mig råd. Helt enkelt lite kvinnoprat!
Bilden är inte på min mormor, men skulle kunnat vara det!
Kvinnoprat är så angeläget och intressant! Det är ju det som är vi :)
SvaraRaderaJa kvinnoprat är underbart! Kan också känna en stark längtan efter min farmor och min mormor ibland! Vilken härlig mormor du verkar ha haft - otroligt vad en människa kan klara av! Kram på dig! Helena
SvaraRaderaHäftigt! Jag har idag gått och önskat att få filosofera vid mormors kaffebord med hennes nygräddade munkar och kokat kaffe som tilltugg. Vi får alla blicka tillbakas till minnen av kvinnor som berört oss. Känslan och händelserna finns alltid kvar.
SvaraRaderaVi har alla våra kvinnor i hjärtat verkar det som. Sedan är vi ju som Nina säger, faktiskt kvinnor själva och ägnar oss åt just kvinnoprat!
SvaraRadera