Lock och pock

Lock och pock. Han lutar sig fram, lägger huvudet på sned, böjer hela ryggen över hennes envisa lilla gestalt. Hon kniper ihop munnen och skakar på huvudet så det mörka håret flyger över ryggen. Hon är kanske 4 år och har nya kläder. Jo jag ser det för de har inte en skrynkla eller fläck och är lite blanka. Kanske börjar dagis idag? Men inte vill hon ha en cykelhjälm på? Pappa har ju ingen... Han ser lite stressad ut, hans mörka bluetoth sitter som limmad i örat. Solglasögonen avslöjar ingen nervositet, men kroppen gör det. Till slut böjer hon huvudet och han trycker på hjälmen - som lika snabbt far av igen! NEJ. Jag vill inte! säger hela den lilla människan utan att ett ord hörs. EXAKT. Exakt så känns det i min kropp när jag gör övningar som är tuffa. Menar inte tuffa fysiskt sett utan tuffa rent mentalt. Det känns som två klisterlappar dras isär när jag kommer längre fram i baddha konasana. Mycket längre än vad jag kommit förut. Men jag vill inte, kommer åt gamla känslor i kroppen. DET känner jag däremot. Tänk att man kan skala av lager på lager inombords bara genom att komma längre i en position! Yogan är fantastisk men inte alltid så angenäm. Jag får locka mig själv, fokusera, koncentera mig på att stanna. För att känna det svåra lämna mig!


Bilden kommer från www.shadowyoga.com