Leende Indien

Julaftons morgon 2005, vi kliver av planet i ett sammetsmörker som doftar kanel. Familjen kommer för första gången till Indien och jag blir handlöst förälskad. Oväntat. Pladask. Det finns allt i det landet. Så många människor - så många livsöden som är tragiska och fantastiska. Alla gudar - alla kan ha en egen. Bara det! Frukterna, maten, dofterna. YOGAN. Men det som jag tänker mest på när jag tänker på Indien är leenden. Alla människor som ler stort och öppet. Visar alla tänder och till och med småskrattar. I början, blev fundersam, vände mig om mer än en gång, hade svårt att ta till mig att de log mot mig. Mot mig. Kvinnor till kvinnor. Män till män. Utan baktankar. Kändes rent. Som det ska.
Idag, vaknar långsamt, öppnar ett öga i taget - där en decimeter från mitt ansikte möter jag ett öga - ett leende öga. D och jag bara ligger och ler mot varandra. Lite Indien där i sovrummet. Vi tar det lugnt, kokar te, säger inte så mycket. Tittar lite på TV-nyheterna och jag ser Yukiko Duke, denna underbara bokälskare, som lämnar sina omdömen om nyutkomna böcker och då kommer det igen. Ett varmt leende rakt in i kameran. Jag tar det till mig. Lite Indien i TV-rutan.
Skyndar mig inte, tar min tid. Det regnar, jag tar bilen och stannar vid varje övergångsställe, och provar att le först mot alla cyklister. En del tittar till förvånat och ler väldigt sparsamt. Någon ser till och med arg ut men den buttraste tjejen i röd outfit och racerhjälm på huvudet - hon tittar till en gång, två gånger och så stannar hon och bara ler. Med hela ansiktet. Och jag är i Indien igen! Yoga i vardagen!