Åter till verkligheten

Storstad. Nåja, Stockholm får duga! Varje gång jag kommer dit slås jag av vilken vacker stad det är. D och jag har varit på en väldigt kort minisemester mitt i semestern. Bott på hotell, ätit gott, promenerat på Söder och sett en utställning på Moderna Muséet. En retrospektiv fotouställning från 70-80-talet med en mängd bilder av en mängd fotografer. D som är fotograf, har verkligen laddat för att se den, jag också men inte lika mycket. Med en känsla av vemod promenerar vi runt i muséets svala tystnad. Många besökare, ingen säger något. Lite typiskt när man går på utställningar. Man viskar och lägger pannan i djupa veck. Vad ser vi då? Bilder som väckte bestörtning när vi var unga - tja, de känns passerade och tragiska i många fall. På den tiden var det liksom mer verkligt att skildra eländet; missbrukare, prostituerade osv. Ingen ler på en enda bild! Vissa av dem får mig att må illa, känns fel att ens titta på andras misär. Ja jag vet! Visst är det viktigt att skildra den delen också av tillvaron. Men inte bara. Det är med en känsla av lättnad som vi går trappan upp och lämnar "Åter till verkligheten" där nere. För att dra en parallell till yogan - det svåra finns ju och ska inte blundas för - men det vackra, glädjen är lika viktig den! Jag känner en tillfredsställelse i hela kroppen när jag tränar nu. På något vis - ned på cellnivå - är inte det åter till verkligheten om något??!