När passet var över igår, satte jag mig i padmasana och sjöng en chant. En chant om planeterna. Det var väldigt länge sen jag sjöng den och då i klass. Kände hur jag ville ta till vara min stund. Min egen stund av andlighet. Avslutade det hela med en bön. En lång tacksamhetsbön skulle man kunna säga. Jag brukar tänka den, men nu fick jag ett behov av att uttala allt högt. Friden inom mig som - en stilla ro. Långt ifrån all yta. När man tränger djupare in i sin självträning och låter saker komma till ytan lika väl som när man betraktar sig själv - ja, då yogar man. För mig är det så. Visst, den fysiska sidan av det hela gör ju att jag tar mig dit. Bron till mig via mig. Eller till det stora ofattbara. Att utöva yoga utan att se den andliga dimensionen, svårt att förstå för mig. Faktiskt. När det blir någon slags gymnastik. Kanske beror det på att vi lever i en sekulariserad värld. Kanske är vi rädda? Rädda för någon slags religiositet? Rädda för flum? Vill inte bli förknippade med det som inte känns vetenskapligt? Tja, jag vet inte hur det är för andra, jag bara funderar högt. För mig är det bara frihet och frid.
Bilden kommer härifrån http://www.fotoakuten.se/
Så bra att du tar upp dehär sakerna. För jag tror precis som du att det knappast är möjligt, på sikt, att lämna bort den "opåtagbara" biten av yogan. Den kommer liksom på köpet om man så vill eller inte. Sen ser den så olika ut, andligheten har nog lika många ansikten som det finns yogisar. Därför är det så skönt att ha tagit de allra första yogastegen, så man kan vila i faktum att asanas inte är allt - bara en liten, liten bit. Så skönt!
SvaraRaderaJa, så hoppas jag att det blir för mig oxå.
SvaraRaderaDe första åren var jag bara förbannad och arg.
Sedan har jag yogat i någon form av frustration och besvikelse.
En barnslig sorg på något vis att inte vara så flexibel och stark som jag
önskat och även trott att jag var.
Numera har jag resignerat och kommit till någon sorts frid med mig själv.
Och det känns faktiskt bättre och bättre.
(:
Jag håller med. Helt och fullt. Men i många år tränade jag min yoga bara genom rörelserna, ingenting annat. Det är först nu som det andra, hela konceptet kommit ikapp mig. DET är jag glad för. Verkligen
SvaraRaderaJa, jag håller också med. Asana är inte yoga ensamt. Yoga som ord, förenad, förening talar ju för att det är en förening mellan allt, kropp, vilja, medvetande, stillhet, bara andas, vardag, koncentration. Tänk vilket Livshjul!
SvaraRaderaÅh va skönt att ni vet vad jag menar, Nina, Anna och Yogamamma. Till dig som är anonym vill jag bara säga håll ut! Det kommer! Var så säker. Men jag tror också att man behöver höra det från sin lärare lite då och då för att hitta till den inre träningen också :)
SvaraRadera