torsdag 28 oktober 2010

Sorg

Avslutade en kurs igår kväll. En kurs jag hållit i sorgbearbetning över 8 veckor. Deltagarna har sakta men säkert arbetat sig igenom programmet. Man kan tycka att det låter snabbt. Man kan tänka att det låter för enkelt, själva metoden. Men faktum är att det fungerar. Det fungerar. Blir nästan förbluffad själv varje gång. Och mina egna relationer som jag arbetat med har gjort mig så mycket lättare och slätat ut min panna. Dragit ut taggtråden ur bröstet. Ju mer jobb man lägger in själv, ju bättre resultat. Ju ärligare mot sig själv, ju bättre resultat. Det handlar om att fullborda en relation. Man väljer själv den relation som fortfarande inte är hel och som ligger och skvalpar under ytan. Tänk att vi pratar så sällan om sorg i vårt samhälle! Det är nästan som att det är något tabu eller konstigt. Vi drabbas alla av förluster, så är livet. Men med ett verktyg kan man frigöra rymd inuti. Läka sig själv helt enkelt. Med en guide. Och jag ser de i deras ansikten efteråt. Lättnaden. Frihet. De vill vara tysta och bara åka hem. Fantastiskt. Vi har alla allt inom oss, jag är bergsäker på det. Vi behöver bara en liten push ibland, en hjälpande hand, en fungerande metod för att ta oss vidare. En deltagare uttryckte sin stora tacksamhet över att detta var möjligt. Att det går att läka sig själv. Faktiskt. Mirakel i vardagen. Sorgbearbetning.

Läs mer här http://www.stillastund.se/?page_id=8

3 kommentarer:

  1. Så spännande och viktigt... Låter som en fantastisk kurs. Tänk att något som vi alla drabbas av i livet och som påverkar oss så mycket, är något vi så sällan talar om i större sammanhang, som tex i skolan. Viktigt det du gör! Blir nyfiken på om du kan se något gemensamt bland de som går kursen... som tex att de kommer till dig vid en viss fas i sorgearbetet??

    KRAM

    SvaraRadera
  2. Det här tror jag är fantastiskt för alla. Önskar igen att jag inte var så långt borta!
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Milla, man kan gå var man än befinner sig i sin sorg, men de jag träffar har ofta sorger som sträcker sig långt bakåt i tiden och som man på något sätt till slut inte kan blunda för mer. KRAM till dig

    Alexandra, det önskar jag också! Kram

    SvaraRadera