Min glänta

Sitter i en glänta. Kan inte summera riktigt. Kan bara känna. Och det är gott. Gott nog. Yogakursen i helgen i London. Innehöll det jag önskat inombords. Och det var SÅ bra. Yoga på flera nivåer. Om ni förstår? Tycker att det är lite sorgligt ibland när vi har så bråttom i den här västliga världen med att allt inom yogan ska nagelfaras och förklaras anatomiskt från muskler, leder och senor till biomekanik och vad som händer exakt i en muskel eller led när vi lutar hit eller dit. Om jag får raljera lite? YOGANS anatomi skiljer sig väsentligt från hur vi benämner saker. Faktiskt. Nu har vi pratat marmapunkter, vindar, energikanaler, olika medvetandegrader i kroppen. Och inte ens då är vi i närheten av att sätta ord på det vi faktiskt känner. På vad som händer. Glimtarna jag får av hur djup yogans kunskap är och hur vi oftast bara surfar på ytan. Är det djupet som skrämmer? Vi tittade närmare på var vi andas i olika asanas. Kopplingarna mellan olika sinnen och kroppen. Kopplingarna mellan olika delar av vårt centrum till andra delar i kroppen. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen - utan en erfaren lärare är man utan riktning. Guidning behövs och när man hittar en sådan person som John Evans, ödmjuk och enormt kunnig då är det bara att ta emot. Flera rörelser jag gjort i minst 5 år fick andra betydelser när han visade på yin-yangkanalerna i kroppen och varför vi gör på ett visst sätt i en rörelse. Hans återkoppling till Zhander, som också är hans guru och vän, det blev vackert. Hur han flätade ihop orden från Z till sin egen kunskap och byggde på. Linjen från lärare till elev blev så tydlig. För mig kändes det som att ha gått i snårigt buskage en tid och så plötsligt komma till den där gläntan. Där det är ljust, vackert och lite magiskt. L och jag skrattade åt hur träningsvärken satte in redan lördag eftermiddag och vi småhaltade in på Camden street för att strosa i seconhandaffärer och ta en underbar fika på det eviga Breakfast Club. Och hur saker föll på plats inom mig. Varför jag yogar. Jag vet det! Och jag fick påfyllning. Och hans avslutningsord första dagen var som balsam - the stiff ones are the lucky ones - för vi som varit stela från början har direkt mött vårt motstånd och var vi behöver jobba. Och jag vet var jag ska jobba. Och jag såg och hörde allt jag längtat efter utan att kunna formulera mig. Visst är det härligt? Johns prat om "the abyss" avgrunden utan botten vi möter när vi står på kanten. På kanten till en svårighet eller ett växande. Att gå in i rädslan. Och i rädslan finns en större rädsla... ja jag vet! En del av er tycker att det blir så tungt och svårt. Men tänk om det är svårt? Och måste det vara tungt för att det är svårt? Nej! Är mitt svar på den frågan. MEN. Det är inget lättviktigt. Ingen gymnastik. Om man inte vet var man själv befinner sig i sin egen träning - då måste man hitta en guide. En guide som lotsar varligt men bestämt. Det kommer antagligen inte att se ut som det gör i tanken innan. MEN. Det behövs. Jag är gammalmodig, tror mest på guru-elevtanken. Och jag böjer stilla mitt huvud inför det som är större och för de som faktiskt kan mer än mig. MYCKET mer. Och jag tappar ändå inte fotfästet. Jag är där jag är. Jag gick inte under av självrannsakan över varför jag själv undervisar :) Jag har de elever som valt att komma till mig. Förmodligen är det så vist inrättat att vi får de elever vi behöver. Så tänker jag. Och mitt möte där i gläntan i helgen - det stärkte. Framför allt när John berättade att detta var hans farewell workshop - han kommer inte att ha fler yogakurser utan kommer att fokusera all tid på svärdskonsten som han också är så begåvad i. Sista kursen... och vi var där. Gläntan finns!