Andetaget. Det allra allra viktigaste. Det vi inte kan vara utan. Förståss :) Nyckeln till själva livet. Ofta andas många så nätt, så ytligt. Bara en bröstkorg som rör sig. Men den ska längre ner! Vi går på yoga och lär oss att andetaget styr. STYR. Men förstår vi helt och fullt vad det betyder? Helt och fullt? Det kräver tid att hitta rätt. Imorse när D och jag tränade tillsammans så sjönk det in. IN. Kroppen hittar dit. Dit den ska. Kan ta tid. Tror också att vi i början av yogan måste ta hjälp av tanken. Att tänka andningen. För att sedan successivt låta andningen sköta sig själv. Hitta andningen i kroppen. Hitta längden på sin egen in- och utandning. Ingen panik! När vi tränar i grupp är det någon annan som styr och vi kan följa gruppens gemensamma andning. Det kan vara en underbar känsla. Och en känsla av att ingå i något större. Det är fint. Men. Vårt eget andetag. Det kan vi bara hitta själva. Så enkelt. Så svårt. Och att det låter när vi andas i yogan, det är egentligen bara en ytlig hjälp. För det lilla surrande ljudet som blir i halsgropen någonstans, det är en sak. Men att forcera ett ljud - något helt annat. MEN. Jag vet - ibland behövs det som en första start för att hitta rätt. Vi kan också bromsa oss själva utan att förstå varför. När jag födde mitt första barn var jag rädd. Innerst inne. Rädd för en mängd saker. Och den där rädslan den stod i vägen för mig själv. I morse förstod jag det. När jag 3 år senare födde nästa barn så hittade min kropp min egen rytm. Jag släppte rädslan, vet inte riktigt hur det gick till, men det skedde. Och jag lät kroppen andas och andetaget böljade fram och tillbaka. Exakt samma med yogan. EXAKT. Vi måste lita på kroppen. Vi måste lita på oss själva. Att andningen håller. Att den tar oss dit vi ska. Egentligen helt utan ansträngning.
UTAN ANSTRÄNGNING. Vet att jag hört Z säga det hur många gånger som helst, att när andningen och energin flyter obehindrat då tar vi oss in i våra asanas utan ansträngning. Det har ibland känts som en utopi för mig. Men imorse hittade jag lättsamhet, andning djupt djupt nere i min kropp, energin som jag nästan kan ta på när jag rör mig. Andningen som faktiskt kontrollerar sinnet. Utan andetaget inget liv. Med andetaget allt liv. Med andetaget fritt ner i kroppen - frihet utan gräns!
Du skriver rakt i hjärtat på mej. Och jag längtar redan till mitt nästa andetag - ett riktigt!
SvaraRaderaja det är med å andas tycker jag kan vara så svårt många gånger..jag stressandas ofta å har man en släng av panikångest också så är det inte helt lätt eller självklart att kunna styra sin andning...men jag förstår din tanke å det du vill förmedla. Det är fint och jag skulle njuta av att få andas så som du berättar. Vackert å så som det är tänkt att det ska vara. Kram du fina
SvaraRaderajag yogade i trädgården i morse. min pappa blev inspirerad och stretchade lite brevid mig. men höll andan!
SvaraRaderadet där med utan ansträngning. det är ju som någon har sagt om vattnet, som bara går dom vägarna där det kan flyta utan motstånd, helt naturligt...det är en vacker metafor tycker jag. vattnet finner alltid sin väg, den vägen som flyter.
kram till dig
Hej hej!
SvaraRaderaVad härligt det låter att yoga utan ansträngning. Jag lär mig så mycket hos dig. Saker som jag än så länge bara nuddad vid och jag förstår hur gränslös yogan är.
Jag ska försöka att lita på mig själv. Att allting ordnar sig. Vissa dagar är jag där, jag sätter stor tilltro både till mig själv och till universum. Så jag är på väg.
Kramar*
/S
Kram till er alla!
SvaraRaderaSarapirat - haha, kan lätt bli så att man håller andan när man ska koncentrera sig :)
Sandra - tack! Och jag tror som du allting ordnar sig, kanske inte alltid som jag tänkt men i alla fall!