Når botten. Bottnar. Långt därinne, långt därnere. Så känns det för mig när jag bearbetat olika saker. Som att dyka och försiktigt stryka med handen längs en kaklad bassängbotten, känna längs en åbotten som är lite stenig men lite mjukt lerig också. Havets botten som jag ser så tydligt och där inga frågetecken finns. Botten i mig. Som en resonanslåda. Som ett svar på en fråga ställd utan att jag förstår att jag ställt den. Ekot av gamla samtal. Förtroenden och kaffekoppar. Vart tog det vägen? Viskande röster i ett gammalt trähus sena sommarkvällar. Inträngande samtal på en flygplats. På ett hotellrum där guldet överlämnades i form av en stor tacksamhet. Vidare. Nästa... Glass och jordgubbar på en balkong en sommarkväll. Och löften. Du och jag. Planer och förhoppningar. Långa fredagskvällar när vännens småbarn sov. Och vi delade. Vår yoga. Allt har sjunkit till botten. I mig. Och jag virvlar upp allt runtom. För att jag måste. Som när man metar och kroken river upp en gammal stövel, ett grillgaller eller vad som helst. Det virvlar till, skräpet kommer upp. Sedan. Allt är som vanligt. Nästan. Men allt skräp som jag hittat - förklätt till guld - det gör jag mig av med. Bort med det. Så lättad. När dyket i mig blir ett sätt att våga se. SE. Vad hände? Och varför? Och sedan det svåraste - att lämna det. Låta det vara så. Alla har sin väg. Även jag :) Och man kan inte bryta ryggen i att försöka förstå. Eller att göra våld på sig själv för att försöka vara en god vän. Yogans icke-våld, ahimsa, Yamans första del, gäller ju faktiskt även mig! I allra högsta grad :) Jag lämnar det gamla. Det är jag klar med. För jag har nått botten och jag är fri. Man kan inte mer än göra sitt bästa. Andra får stå för sin del. Den som inte vill - den vill inte... Men jag vill! Och jag gör det. Tar ett avstamp från min botten och känner hur kroppen är täckt av små små bubblor, kolsyrat vatten i näsan och jag klyver ytan och skräpet det är inte mitt längre. Inte mitt. Alla står faktiskt för sin del. Jag dök ner - nu dyker jag upp - måste våga bottna innan det vänder. Jag gjorde det!
onsdag 7 juli 2010
Jag bottnar
Når botten. Bottnar. Långt därinne, långt därnere. Så känns det för mig när jag bearbetat olika saker. Som att dyka och försiktigt stryka med handen längs en kaklad bassängbotten, känna längs en åbotten som är lite stenig men lite mjukt lerig också. Havets botten som jag ser så tydligt och där inga frågetecken finns. Botten i mig. Som en resonanslåda. Som ett svar på en fråga ställd utan att jag förstår att jag ställt den. Ekot av gamla samtal. Förtroenden och kaffekoppar. Vart tog det vägen? Viskande röster i ett gammalt trähus sena sommarkvällar. Inträngande samtal på en flygplats. På ett hotellrum där guldet överlämnades i form av en stor tacksamhet. Vidare. Nästa... Glass och jordgubbar på en balkong en sommarkväll. Och löften. Du och jag. Planer och förhoppningar. Långa fredagskvällar när vännens småbarn sov. Och vi delade. Vår yoga. Allt har sjunkit till botten. I mig. Och jag virvlar upp allt runtom. För att jag måste. Som när man metar och kroken river upp en gammal stövel, ett grillgaller eller vad som helst. Det virvlar till, skräpet kommer upp. Sedan. Allt är som vanligt. Nästan. Men allt skräp som jag hittat - förklätt till guld - det gör jag mig av med. Bort med det. Så lättad. När dyket i mig blir ett sätt att våga se. SE. Vad hände? Och varför? Och sedan det svåraste - att lämna det. Låta det vara så. Alla har sin väg. Även jag :) Och man kan inte bryta ryggen i att försöka förstå. Eller att göra våld på sig själv för att försöka vara en god vän. Yogans icke-våld, ahimsa, Yamans första del, gäller ju faktiskt även mig! I allra högsta grad :) Jag lämnar det gamla. Det är jag klar med. För jag har nått botten och jag är fri. Man kan inte mer än göra sitt bästa. Andra får stå för sin del. Den som inte vill - den vill inte... Men jag vill! Och jag gör det. Tar ett avstamp från min botten och känner hur kroppen är täckt av små små bubblor, kolsyrat vatten i näsan och jag klyver ytan och skräpet det är inte mitt längre. Inte mitt. Alla står faktiskt för sin del. Jag dök ner - nu dyker jag upp - måste våga bottna innan det vänder. Jag gjorde det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det låter tungt. Ibland är det ju viktigt att det får vara tungt också, just för att man ska kunna komma upp igen. För där på botten så kan man ju få bearbeta en stund, bli medveten om saker och kanske utifrån det småningom göra nån form av plan för framtiden. Nu var det ett par år sen jag var på botten. Det kan vara skrämmande och omtumlande, som om man vill hålla sig fast när det blåser hårt. Det må vara tufft, men det kan vara värt det för att finna din väg. Yogakram Anna
SvaraRaderaHej hej!
SvaraRaderaDet är så bra att du kan släppa taget om saker och ting.
Shanti*
/S
Anna Gabriella, det är värt det! Och nu känner jag mig fri. Lättare. Och yogan, den för mig dit till ställen jag kanske inte hade velat vara på! Yogakram till dig!
SvaraRaderaSandra, ja det är det svåraste för mig , men jag jobbar ständigt på det! Om shanti
det är nog svårast för oss alla. men du verkar göra ett redigt jobb! heja dig....
SvaraRaderakram
Tycker det låter sunt och modigt! Heja dej!
SvaraRaderaSka svara på ditt mejl då jag har lugnet å tiden...kram!
hej annika!
SvaraRaderahoppas att du mår bra och att din helg har fått en bra start!? ta hand om dig! kram
Kloka du, tänk vad mycket energi vi lägger på fel saker. Saker som vi kanske borde släppt för länge sen. För mig känns det som att jag hela tiden kommer på nya saker som inte är viktiga, eller i alla fall inte så viktiga att de får ta energin ifrån det som verkligen är av värde. Det finns så mycket fint att lägga sin begränsade tid på och oj vad bra det känns att välja det, det som verkligen är bra.
SvaraRaderaAnnika du kan och kommer göra en stor skillnad för många människor på ett väldigt bra sätt. Du är en tillgång och jag ser med glädje att du väljer bort det du inte mår bra av. Kramar till dig <3
Tack snälla ni! Och Lina, jag blev lite skär om kinderna av dina ord :) Kram kram till er alla!
SvaraRadera