Vila och ta emot

Regnet som en vägg. Som en stålgrå gardin och det fullkomligt vräker ner. Mitt eget väsen får sin rimliga propotion. Och jag vilar igen. Inatt kom det halsonda och förkylningen smygande igen. Hostan dundrade in. Jag vilar från yogan. Och jag fyller på inuti på andra sätt. Jag tror också att när vi blir förkylda eller har småkrämpor här och där i kroppen, då är det tid för vila. För det verkar alltid komma olägligt eller hur? Vi ska fira en 20-åring hemma och gå på bröllop i helgen. Och jag har naturligtvis mycket att göra på jobbet. En massa pussel och tankearbete. Och yogan prövar mitt tålamod. DÅ. Då blir jag förkyld... Någon som känner igen sig? Det är nästan skrattretande på något vis. Nä, jag deppar absolut inte. Jag tar emot min paus, min vila. Gör andra saker. Tar emot. Och försöker gå hem tidigare från jobbet. Och vila mig. Inför alla festligheter i helgen. Precis vad jag behöver. Jag som aldrig numera har womens holiday från yogan får helt enkelt ta mig några dagar ibland. Lättad. Det är vad jag känner mig. Lite skumt, att behöva förklara mig inför mig själv på något vis. En liten tvist jag kanske borde fundera extra över? Viktigt att inte vara för hård mot sig själv, att följa med och när det blir motigare också låta det vara så. Utan att gå ner sig, följa med. Sommarens tema för mig. Eller livets kanske... Att följa. Tänk att jag är så envis och behöver gå så många vändor med mig själv :) Men jag lyssnar på mig. Jag vilar. Är så otroligt tacksam för era peppande och stöttande kommentarer, för som Nina skrev, det finns en yoga för alla dagar, alla sammanhang. Och just nu är min yoga kanske mycket icke-yoga... När det gäller asanas. Resten. Resten finns där, det vet jag ju. Honung. Citron. Ingefära. Lakritsrot. Mitt recept just nu under en filt. Vila och ta emot.