Berörda betraktare

Att berätta med bilder. Som en fotograf gör. Som vi alla nuförtiden gör. Mer eller mindre. Kanske blir vi för blasé för att bilderna sköljer över oss? Möter oss överallt. Man kan inte låta bli att titta. Men det kanske också gör oss till vanare bildbetraktare? Vi vet när vi ser något extra. Magnifikt. Igår var vi i Stockholm över dagen. 27 grader varmt och det var lätt att få en känsla av att vara i något sydeuropeiskt land. Tog oss till ett ganska nytt museum, Fotografiska - bara huset, platsen i sig var snygg. Och på ett helt våningsplan hittade vi det vi kommit för.

A photographers life 1990 -2005, bilder ur Annie Leibovitz fantastiska bildskatt. Hjärtat öppnade sig. Bröstkorgen sårbar. Nästan som i en bakåtböj... Man kan se bilder av hur många fotografer som helst men det är inte alltid man känner något röra sig inuti. Men nu har jag lite att smälta... En del smärtsamt bra. En bild fick mig att gråta, blodiga fotspår upp längs en vägg från ett trasigt Rwanda...den sa mig mer än något annat. Leibovitz visar en lågmäld kärlek i sina bilder, hon beskrev själv att hon var bättre på att titta än att prata. Kanske är det många som fungerar så? Men värmen gick inte att ta miste på. Jag som länge levt med en fotograf, känner så väl igen serierna från livet i familjen men även de storslagna landskapen. Igenkänning. Kanske är det inte krångligare än så? Att vi gillar det vi känner igen? Att vi delar så mycket som människor? Att vi sedan varsamt leds in i porträtt av olika kända människor, som visar oss en lite annan sida av sig själva. Inte alla, men en hel del av dem. En ung Leonardo di Caprio som har en svan runt halsen. Åh, den är vacker! Men kanske lite märklig... Allt sker i betraktarens öga, jag vet. Men när en människa kan beröra så många betraktare, då måste det handla om att hon har lyckats fånga, det som kan vara så svårt att se. Annars.

Idag är en helt annan dag, det är 15 grader ute, mot hettan igår och jag strosar runt här hemma i ett gammal nattlinne och njuter av det också. Smälter bilderna som jag tog in i mig. Som väckte tankar. Undran. Igenkänning. Tacksamhet. Och en stor värme.

Bilden kommer härifrån http://www.corcoran.org/leibovitz/index.htm