Värt att vänta på

Ovanför oss bor en familj med tre barn i ålder 5,6,7 år, ungefär. Två flickor och en pojke. Klarögda och stumma. STUMMA. Inte ett ord har kommit över deras läppar. Vi kan höra deras små fötter springa snabbt ovanför. Lite småskrik sådär i leken, men inget annat. De flyttade in för 10 månader sedan och jag har hejat och pratat med dem varje gång jag sett dem. VARJE GÅNG. Inte en enda gång har de svarat. Bara tittat. Under lugg. Jag har blivit lite fundersam, förstår de vad jag säger? Varför svarar de aldrig? På något sätt? Vet att mamman och pappan pratar spanska och "the nanny" pratar engelska med mig. Igår när jag kom gående på trottoaren tumlade de ut ur trappuppgången - tittade storögt på mig, vinkade frenetiskt och började prata i munnen på varandra. På klockren svenska... Det hade jag inte förväntat mig! Och de log sådär stort och brett. Visade varenda liten risgrynstand i munnen. Berättade upphetsat om att de skulle åka pulka i parken. Och fnittrade ostyrigt och underbart! Mössorna hängde på trekvart och ögonen glittrade. Jag kom nästan av mig. Men sedan pratade vi en lång stund, innan O, deras Nanny kom ut. Och jag blev så glad. Inuti hjärtat. Vissa saker är värda att vänta på! Utan att släppa taget... Har haft en lite tyngre period med min yoga. Stelheten har gjort sig påmind mer än den brukar och jag har haft mycken ogråten gråt som velat ut. Men jag har fortsatt. Vet att vändningen är värd att vänta på. För mig. Ikväll gjorde jag mitt yogapass som tog mig dit där jag vill vara. I stillheten och andetaget. Känns länge sedan. Motståndet inte lika kompakt i kroppen och tanken stilla och blank. Vissa saker är värda att vänta på utan att man släpper taget.