20 år sedan Nelson Mandela blev frigiven. Och vägen till demokrati startade i Sydafrika. Och det har gått framåt, om än vingligt, man kan läsa om både plus och minus kring den processen i dagens tidning. Men mannen Mandela. Hans otroliga livshistoria, sitta i fängelse och ändå inte bli hård och hatisk. H och jag pratar om honom. Hon påminner mig. Och vissa dagar när jag möts av småaktighet och prat bakom ryggen så vill jag tänka på honom. Mandela. Att inte gå igång på det som stjäl energi. Att inte smida hämndlystna planer. Att inte fokusera på det futtiga. Att ta varje chans till att släppa taget och gå vidare. Och när jag lyckas. Släppa taget - då blir jag fridfull och lätt inuti. Får mer plats. Inuti. Mera Mandela. Men det är en kamp. Vill försvara något som inte behöver försvaras. Klandrar landet Lagom jag växt upp i. Ibland. Att alla måste vara överens. Att det verkar farligt för en del att vi tycker olika. Att man betraktas som arg när man säger var man står. Rakt ut. Utan att ens höja rösten. Att bli betraktad som arg...Suck! Och om någon är arg - det verkar vara det värsta som kan hända. Varför får det bara plats med en sorts personlighet här? I min organisation är ytan lugn. Ibland blir man blind. För hur det faktiskt ser ut. Och när jag pratar med en nyanställd person säger han att han aldrig varit på en så tyst arbetsplats... att allt sker under ytan. Känns faktiskt tröstande att höra! Att den med nya ögon ser det jag vet. Och jag inser att vägen härifrån startar nu. Att inte viga sitt liv åt att göra saker som känns halvhjärtade. Att helt enkelt lyssna inåt, släppa taget och våga gå åt ett annat håll. Jag har varit på väg så länge. Mera Mandela i mitt liv!Bilden har jag lånat här latmasksamtal.blogg.se/2007/may/
"Att inte gå igång på det som stjäl energi" Just vad det handlar om. Och om jag nånsin lär mig just det så kommer jag att bli en så mkt mer harmonisk person. Tack för ditt inlägg - jsut vad jag behövde idag.
SvaraRaderaTack Annika! Jag behövde också detta idag...var på väg att be min svärfar fara och flyga men han är inte värd min ilska. Detta var inte värt att gå omkring och vara arg för.
SvaraRaderaSer att du också känner dig som en utomjording ibland!!??
Här skriks det och grälas även på gatan...vet inte själv ibland var jag står...mellan tystnaden i Sverige och skrikandet i Italien...är det möjligt???
Verkligen fint skrivet Annika! Dina tankar och ditt agerande eller icke-agerande, kanske man ska säga, är beundransvärt! Många kramar till dig!!! Helena
SvaraRaderaJust i morse läste jag en artikel i Guardian Weekly om just Mandela som fyllde mig med likadana tankar.
SvaraRaderaOch jag har ju en massa tankar om min egen arbetsplats och hur saker och ting fungerar där som verkligen resonerar med det du skriver om din. Just det enkelriktade, att man har EN uppfattning, är särskilt svenskt. Men jäsandet under ytan är mycket mera spritt. Det har att göra med hur vi människor fungerar, och har organiserat våra samhällen. Många lever i situationer där de inte känner att de har funktionella kanaler för att framföra sin uppfattning och få den lyssnad på. Det gäller även min arbetsplats.
Just nu befinner jag mig i en period där jag försöker sätta ner foten med besked där jag anser det värt det. Och jag inser att för att göra det så kan jag inte uppfylla mitt inre med futtigheter.
Jag kommer ofta, ofta tillbaka till sinnesrosbönens ord och en tanke om vikten av att kunna kanalisera sin irritation i den rätta riktningen. Och den är aldrig inåt...
I vår organisation har vi ett par erfarna personer som kommit in de senaste två åren. Deras blick på hur saker och ting fungerar här är oerhört viktig - de ser klart på ett sätt som ingen annan gör. Och jag finner att den resursen inte tas tillräckligt till vara. Och funderar över hur jag kan vara med och bidra till ett bättre tillvaratagande.
Det där känner jag igen. Under ett par månader tid på mitt förra arbete hade jag en liten ondsint och småaktig fan som sprang runt och ifrågasatte och intrigerade. Jag höll på att bli tokig. Jag beklagade mig om kvällarna för min fru, som log och sa att skulle vara glad för den lilla demonen. Den kommer du att lära dig mycket av och kanske även lära dig att tycka om. Jag tog hennes kloka ord till mig och betraktade den människan med nya vänliga ögon. Helt plötsligt så såg den personens rädsla och ängslan av att inte finnas till och all denna oro som han skapade. Jag kunde släppa honom och önska honom ett gott liv, han berörde mig inte mer.
SvaraRaderaDet är inte lätt allt som sker, men om man kan ta några väl utförda andetag, de enda som behövs, och sedan betrakta fenomenen som sker runt omkring med andra ögon så kanske det släpper greppet.
Frid
Robert
hej hej!
SvaraRaderajag håller med dig! jag har jobbat med det där jätte länge, att fokusera på det som ger energi just för att jag har så lite att ta tillvara på.
kul att du ska testa dina vingar! jag tror att du vågar.
ljus*
/S
Tröstande att läsa hos dej idag. Får mej att vara stolt över mitt skinn på näsan och insikten att alla inte behöver tycka om mej - jag duger ändå. Mandela är synonymt med frihet för mej och tackar dej för att du påminner mej om honom.
SvaraRaderaSå sant...mera Mandela...det kan vara som ett mantra kanske....behöver också lära mig att släppa taget...fint att du tar upp det tycker jag.
SvaraRaderaKram vännen:)
Tänk att man blir så stärkt i sina ord och tankar! Tack för skön respons. Och Robert, jag ska tänka på det du skriver, det är så sant så sant. Där jag blir mest irriterad har jag förmodligen mest att vinna/lära mig! Kram på er!
SvaraRadera