Vinglar

Jag bearbetar saker. Jag tänker på beslut. Jag försöker strama upp mig. Så ändrar jag mig. Igen. Och igen. Tillbaka till ruta ett. Det är en virvel jag befinner mig i just nu. En virvel av motstridiga känslor, av tankar och motargument. Inombords. Och ändå. Sover fortfarande som klubbad så snart jag lägger huvudet på kudden. Och jag fortsätter att tampas med mig själv. Börjar skönja ett mönster i vad som skrämmer med nya tankar. Har haft en idé om mig själv som en stor välkomnare av förändringar. Mja. Inte riktigt så i det här läget. Hör gamla ordspråk i huvudet och försöker svalka mina funderingar.

Skulle vilja reda ut tankarna med balsam, så det trassliga bara rätar ut sig blankt och fint. Som hårbalsam. Samtidigt tuffar tillvaron på, jag håller mig till mina rutiner, upp tidigt för yoga och meditation. Skrattar på jobbet. Undervisar min yoga. Stupar i säng. Och däremellan tänker jag. Och det är så mycket jag skulle vilja skriva här men det går inte, utifrån de läsare jag har. Ni vet. Ibland skulle man vilja vara helt anonym för att kunna skriva rakt ut vad man vill. Eller. Det kanske bara är jag som tänker så. Jag gillar ord och vill gärna formulera mig och hitta rätt men här måste jag vara lite tystare, lite mer eftertänksam. Det är också av godo. Det är inte dåligt. Men det kliar i sömmarna av alla tankar. Det skaver lite av tusen och en funderingar. Och mitt stackars sinne. Tänk om jag kunde dra tankarna genom en sval skogssjö. Som när man simmar under vatten och dyker upp frustande av välbehag. Och håret är lent och otrassligt. När allt sköljer bort det man inte vill ha. Nej, det är inte synd om mig någonstans, även om det kortet spelas av mitt sinne också. Det är bara så himla svårt just nu för mig att våga lita på min inre röst. Att våga gå in på en ny väg. Att våga släppa taget om allt som varit i sammanhanget. Utan yogan och meditationen är jag ännu mer vilse. Men i morse gick mannen upp klockan fem, jag vände på huvudet och så hade det gått tre timmar! Tre timmar... Tja, ingen morgonrutin och bara det får mig lite på ända. Men jag har sovit. Som en gud. Igen. Visst är det motsägelsefullt? Egentligen? Samtidigt ger det mig stöd i ryggen av att jag är på rätt väg även om jag vinglar fasligt mycket just nu åt sidorna.