Min förebild i livet, i döden

Berta satt i trädet och skrek för full hals. Hennes mammas väninna  sa - Stackars dig, med en sådan dotter, det vore lika bra att hon trillade ner och bröt nacken.  Berta föddes 1902. Hennes mamma  Hilma hade varit piga och när hon i sin tur träffade sin kärlek så hade hon redan en son i släptåg, ett barn som hon hade fått med bonden hon arbetade hos, han krävde vissa saker. När Hilma träffade sin kärlek David så gjorde han ingen skillnad på de barn som var hans och det barn som följde med. Det är stort. Speciellt när det hände för nästan 100 år sedan. Berta växte upp i en kärleksfull men arbetsam miljö. David var trädgårdsmästare och sålde skördarna av grönsaker på torget. Barndomen gav henne all styrka. Plus att hon i sin personlighet var modig helt enkelt. Hon gifte sig och fick två små döttrar. När den äldsta dottern var 4 år dog hon i hjärnhinneinflammation. En månad senare dog hennes man Anton i Spanska sjukan, pesten som drog fram över hela Europa. Där stod hon vid graven och svajade, ville bara dö men hade en dotter kvar som höll henne ovanför vattenytan. Den dottern, Evy, var min mamma.
   Min mormor. Hon slutade aldrig yrkesarbeta. Hon slutade aldrig skratta. Hon slutade aldrig att älska vackra hattar och sidenunderkläder.  Hennes andra stora kärlek Olle dog i lungcancer när jag var två år. Men hon slutade aldrig att umgås med män. Men på sina villkor. Hon ville helt enkelt få bestämma själv som hon sa, inte tvätta någon annans smutstvätt längre. Hon höll aldrig käften, hon var upprorisk. Hon hade en öm sida som jag som barnbarn såg direkt. När vi bäddade med prassliga nymanglade lakan och hon serverade min Havremust i en guldkopp så gav hon mig något värdefullt. Något prislöst. Det där med att se en annan människa fullt ut och pyssla om. Skämma bort. Om man nu kan skämma bort någon med kärlek. Hon tog mig till frisören, hon tog mig till ansiktsbehandling när jag var i tonåren. Hon gav mig råd, många gånger ville jag inte ha dem, det fick henne absolut inte att sluta säga vad hon tyckte. Så här så många år efteråt inser jag att hon var viktigare än jag någonsin i mitt barnahjärta förstod. Hon fick mig att vara ärlig, hon fick mig att se rakt igenom vissa "vänner". Hon tog emot mig en natt när jag lätt berusad hade grälat med en pojkvän. Utan frågor bäddade hon som när jag var liten. Hon var den första och enda vuxna som pratade med mig om sex. Åh min mormor. Min stora förebild. Hon dog dagen innan hon skulle fylla 80 år. Veckan innan bestämde hon sig för att dö. Hon sa helt enkelt - nu är jag klar med livet. Fick en förkylning och dog. Hennes begravning var med ett lätt snöfall och jag önskade mig bara en sekunds närvaro av henne. Och som jag blivit bönhörd. Hon finns runt mig. Kan höra hennes steg och hennes hand på mitt huvud. En lätt strykning över håret. Ett lätt rufs. Inbillning? Kanske. Spelar ingen roll, för mig är närvaron i allra högsta grad verklig.
   Vad vill jag berätta? Att det här med förebilder är så oerhört viktigt. Att våra allra första förebilder är våra föräldrar. Men om vi inte blir sedda fullt ut där, finns det andra som kan fylla den luckan. Och de kan skifta i livet vem det är. Vi lever våra liv tillsammans med människor och vi behöver varandra. Och vi behöver förebilder. När jag yogade härom dagen steg hennes bild upp i mitt inre. Hennes lukt. Jag blir lite rörd när jag skriver det här, men mest över allt som hon gav mig och att jag fick ha henne så länge, vilken gåva.  Vem är din förebild?

På bilden är min mormor Berta överst, min mormorsmor Hilma i mitten och min mamma Evy längst ned. Jag saknar er men har er i mig.