Den här bilden har jag lånat från min dotter. Jag älskar den. Den säger allt för mig. Just idag vill jag dela den extra mycket, för min egen del, för att jag hela tiden kliver över den där guldfärgade ramen som har hållit mig på plats tidigare - men också för att jag ser det i mina yogaelever. För att jag ser det i de som går sorgbearbetning hos mig och läker sina sår. För att jag jag ser det i de som strävar och följer. För alla oss - som vågar i vardagen, som vågar i yogan, som vågar i alla möjliga situationer. Hurra!
Instämmer med ditt hurra!!!
SvaraRaderaM
;)
RaderaHm, det är så mycket som ska vågas nu för tiden. Jag har levt hela mitt liv utanför den sk "Comfort Zone" och inte har jag mått bättre eller varit lyckligare för det! Nu är jag mer eftertänksam, jag måste inte göra något för att bevisa något. Jag stannar i min trygghetszon och mår allt bättre. Lever lite mindre i snabbfilen, soffar ner mig och vågar vara en stugsittare och det är underbart!
SvaraRaderaKanske beror på vad man själv definierar som comfort zone eftersom den är individuell? Tänker också att det beror på varför man tagit sig ur sin bekvämlighetszon. För mig handlar det inte alls om att jag måste bevisa något för någon mer än möjligen mig själv och inse att på något magiskt vis är allt faktiskt möjligt. Men för att det till synes omöjliga ska kunna ske måste man ta sig vidare ur det där soffhörnet. Vill man stanna där så är väl det bra? Kanske handlar det för din del om det är just det som är att ta sig ur sin bekvämlighet eller där man brukar befinna sig? Att bara stanna och låta saker vara. För min del handlar det om att faktiskt våga vara precis den jag är och våga gå åt mitt alldeles egna håll även om ingen annan gör som jag eller tänker som jag. Det finns inget rätt och fel i hur man väljer. Samtidigt så tror jag stenhårt på att utan att tänja sina gränser och våga det man inte tror man kan, så tar man sig inte vidare. Helt enkelt. Alla blir saliga på sitt!
RaderaJag gillar den! Håller delvis med föregående talare att man inte måste göra en massa extrema saker för att det skall "räknas".
SvaraRaderaDet viktiga, tycker jag, är att vara sann mot sig själv. Att lyssna på den inre rösten, oavsett vad den säger. Att Våga i stort och smått.
Magin finns överallt om man bara är tillräckligt uppmärksam att notera den.
Det där med extrema saker som räknas, det förstår jag ingenstans. Det kan likaväl handla om att du vågar prata inför folk, om det har varit ditt värsta, eller att du klär dig i en ny färg, eller att du talar om var du står i en diskussion. Det är vad jag menar med vardagen. Vill man sedan ge sig ut på lejonsafari eller annat, fine, men det är ju inget som finns i min värld :) Att vara sann mot sig själv är inte alltid enkelt, det kan vara lätt att lura sig på alla möjliga sätt och därför tror jag att man måste höja blicken ibland och se om man vågar ta sig vidare - ut ur tryggheten för att testa något nytt. Smått som stort. Och ja, magin är närvarandet. Överallt och hela tiden, om vi bara släpper in den tror jag!
Radera