Inte så tokigt

Livet är inte så dumt. Upp och ner. Uppe på krönet en stund. Och så en svacka. Där jag inte alls vill vara. Men plötsligt kommer livet och petar till en så man känner att - nej, det är inte så tokigt. Trots allt! Jag har haft en riktigt skitdag, blivit utskälld, fått otrevliga mail på jobbet och inget har egentligen varit mitt ansvar som jag ställts till svars för. En del människor kastar bara sin ilska på första bästa som de träffar. Är jag pigg och glad så duckar jag eller gör någon annan slags undanmanöver. Är jag långsam, trött och med huvudvärk precis som idag - ja då träffar smockan rakt i ansiktet. Om ni förstår mitt bildspråk?
   Jag köper en matlåda och tappar burkar, sallad och servetter. Känns som jag har för få fingrar. Spiller ut kaffe och är allmänt klumpig. Och precis där, i den studen, när jag är trött och less. Grinig helt enkelt utan att vara arg. Då. Då händer det där man längtar efter. Jag får ett bra besked. Ett riktigt peppande samtal. Och allt bleknar. Livet överraskar och håller om mig på ett behagligt sätt. Sådär som en varm och vänlig hand. Jag lutar mig lite bakåt och känner att jo, det håller. Jag behöver inte fastna i småsaker eller andras ilska, jag behöver bara fortsätta rakt fram. Kanske sätta på mig lite skydd men annars fortsätta rakt fram. Lite kär i livet sådär en gråkall onsdag.