Så säker

Morgonyoga på Stillastund. Fika efteråt för de som hinner. Och vi är några stycken. Det ger guldkant på min tillvaro och stabilitet i kroppen. Inuti. Cyklar hem. Tvättstugan i stora språng och så packningen. Den sista. Av någon anledning tänker jag på Peter Stormare när jag fixar och donar. Hans helt underbara och obetalbara berättelse om när han sökte in till scenskolan ung och grön första gången. Så grön man kan vara! Och när hans namn inte stod med bland de som kommit in så gick han och frågade varför de hade skrivit fel... Just den delen av berättelsen får mig alltid att le när jag tänker på det. Att han var så säker. Och hur de nästan kom av sig när de skulle säga att han inte hade kommit in. Och hur han sedan blev privatelev för en pensionerande rektor och slipade av sina råa kanter. Blev lite mindre grön. Innan han kom in. Och just det där. Att vara så säker. Så säker på att komma in. Visst borde vi tänka så mer? Att vara trygg och vila i förvissningen att jag kommer in! Vad det nu än gäller. För han gjorde ju det. Inte direkt. Och inte som han hade tänkt. Men ändå. Och all oro och nervositet vi kan ägna oss åt. Som jag ägnar mig åt. Hur jag försökt att inte göra det under den sista tiden men hur omöjligt det nästan varit att låta bli. Men morgonens yoga med gruppen som är trygg och lugn i sitt andetag får mig att känna mig säker. Säker på hur rätt det här är. I mitt liv. NU. Och jag är faktiskt säker på att det blir som jag önskar, i slutänden, även om vägen dit kan vara oväntad. Och för dig! Precis så som du önskar. Låt oss vara lite mer säkra. Inställda på hur bra allt ska gå. Säkra.