Vända en oceanångare

Vi bygger ett underbart hus. MEN. Det finns en ocean av beslut. Små pappersbitar som surfar runt bland vågorna som man måste ta tag i. Stora stockar som täpper till. Hoppsan. IKEA leverar inte köket. Oj. Det finns i Stockholm. Nej det finns inte här. Det kommer i juli. Ojdå. Nej det kom visst igår. VA?! Jaha. Upp med köket. Men vänta, det är inte rätt luckor... Kaklet räcker inte. Det dröjer 2 veckor. Det blev ett hål i den fina tapeten när trappan monterades... var är eluttagen som skulle sitta här? ELLER. Så vänder jag oceanångaren. Vänder den till det här - tack! Vi fick luckor. Vi får ta en diskussion med IKEA nästa vecka och se hur det gick med fabriken som brann och var rätt luckor är... Trappen är gudomligt snygg - svarta trappsteg med vitt räcke. Huset är en dröm. Vår dröm. Vitt hus med stor veranda och grönt plåttak. Jag älskar det redan innan vi bor där. Och vi har bott där till och från under somrarna. Men då var det ett annat hus. Nu har det växt fram något som vi har skapat helt själva. Och kanske är det räslan över att det inte ska fungera. Rädslan över att det ändå inte blir klart någon gång, hur irrationell den känslan än är. Kanske den där eviga Jante som biter sig fast i att vem är du som tror att du kan göra så här? Bygga ett sådant hus. Här?! Men jag drar ut rädslan, som vi pratade så mycket om i Kanjiza, och tittar på den. Och där logiken kan segra där gör den det. Och där känslan är virvlande jobbig som en stor strömvirvel att dras ned i - där fokuserar jag på mitt inre. Jag andas. Jag tar en stund i taget. Och jag vet! Det är en sorts lyxproblem om man jämför. Men ändå. Min verklighet. Just nu, så vänder jag en oceanångare. En stor Viking Line båt. Och jag hoppas att just du vill skicka lite god energi till mig så att det går smidigt. Ha den bästa av helger!