Start i uppförsbacke

Nu är jag här. I ett rum med knallgula fräscha väggar och en solig balkong. Med AG, min yogavän. I Kanjiza. En liten rofylld sömnig stad strax innan för den serbiska gränsen mot Ungern. Livet går i makligt tempo. Det är ett år sedan men känns ändå som nyss. Träffar så många som jag känner. Kramar och pussar. Frågor och leenden. Berikande. Och imorse var det dags för oss 70 människor att gå in i våra grupper i vårt stora yogarum. Det är många meter till taket, mörkt trägolv och mörka väggar. Men många små fönster. Det är skönt att gå in där. Jag gör min lilla serie och många många paschimottanasana, innan Z är framme vid mig. Men jag är tacksam, han ler, säger "I'm concerned about your chest" efter första omgången i framåtböjen. Som vanligt blir jag inte förvånad, den mannen äger så mycket kunskap, ser så mycket att jag tacksamt tar emot, vad jag än får av honom. Och det väser lite, men bara lita i lungorna när jag går framåt igen. Men paniken väller in, i samma ögonblick säger han "don't panic, why do you?" och jag vet inte riktigt. Men efteråt i långfrukosten i trädgården hos C, F och F så sitter jag i hammocken och inser att jag nog vet i alla fall. Jag vill inte gå längre! Men varför, det vet jag inte... Kanske inte viktigt att veta? Kanske bara ska stanna med huvudet mellan knäna imorgon och ta emot vad som kommer upp. Väller fram. Tränger sig på. Lite känns det som att starta i uppförsbacke. Men så är det just nu. Lite låg. Promenerar sakta förbi kyrkan som ringer in för ett brudpar. Affärerna stänger, fönsterluckorna rullas ner. Det är helg. Möter en kvinna med en svart mustasch :) Och bara några timmar till nästa lektion!