Man börjar inte förrän man börjar. Visst är det självklart? Och när man börjar då börjar man mjukt och fint. Väcker kroppen inåt. Får kontakt med centrum. Andetaget. Väcker vindarna. När jag 2006 gick första långa kursen för Z så var han väldigt noga med det här med att inte hålla på och liksom småyoga innan man börjar sin klass. Inte stå utanför och göra olika asanas. Böja och bända åt olika håll. Andas ljudligt. Men inte heller hålla på att yoga, innan man samlat sig och fokuserat. Han betonade det starkt och med eftertryck. Han kallade det för att egot ville göra en show som inte har något med yoga att göra, även om det är yogaövningar man sysslar med.
Och ikväll efter att min grupp gått hem och jag torkade golvet, så slog det mig. Att jag tränat för en lärare som själv låg i en position väldigt ofta innan lektionen började. Gjorde övningar för sig själv innan klassen drog igång. Jag såg det då som något man gör. För självklart följde de flesta i gruppen hennes exempel och gjorde likadant. Kanske hade hon värmt upp tidigare. Men det hade inte vi... Jag vill inte kasta någon kritik åt något håll, ni som gör så, ni kanske har en bra anledning som jag inte förstår. Jag följer Z och hans kunskap, ibland förstår jag inte allt direkt, men rätt som det är så upptäcker jag något. Som nu. När polletten liksom trillar ner där den ska. Förr när jag la mig i en krånglig asana, utan att ha värmt upp, så gjorde det väldigt ont i min kropp. Antog att det skulle vara så... Men det ska det ju inte. Man kan inte hoppa över början! Likaväl som man inte kan göra yoga efter att man avslutat sitt pass. Är man klar och har tackat sin grupp, gudarna och sig själv, kan man inte börja om. Det kanske låter självklart för alla, ikväll förstod jag det i kroppen också :) Ikväll blev det med ens väldigt tydligt för mig. Man gör en tydlig början och ett tydligt slut. Och alltihopa är yoga. Både början och avslut. Och allt däremellan. Låt oss göra övningarna när vi är redo för dem. När kroppen är mjuk för det tuffare. Vara varsamma. Inte syssla med någon slags gymnastik före. Början och slut.
Vi börjar alltid med Savasana med min lärare.
SvaraRaderaJag tycker det är helt underbart.
När man liksom sprungit till bussen, skyndat sig upp för trapporna och slitit på sig yoga kläderna behöver man stunden med sig själv innan vi börjar med asanas.
Detta har jag som regel när jag yogar hemma också.
Att börja och sluta med Savasana.
mm, det har jag också gjort på en kurs. Det var såå skönt.
SvaraRaderaLite funderingar...Det finns ju många positioner förutom sittande med korsade knän, lotus, eller stående i berget som är utmärkta asanas för att börja sin yogapractise med. Savasana är nämnd som en, men även andra mer utmanande, som virasana fungerar utmärkt för meditation/ingående rörelse för att skapa närvaro på alla nivåer innan practise. Men vissa är svåra att utföra utan lååååång träning och därför inte lämpade för alla. Som yogalärare är det viktigt att poängtera att lyssna på den egna kroppen och inte alltid följa vad läraren använder sig av för "början". När jag träffade Z första gången innan vi började satte han sig i Swastika å det kunde jag inte sitta som första asana då.
SvaraRaderaNamaste
Annelie
Annelie, han brukar säga swastika eller sukhasana, när han pratar och har genomgång. Alla kurser jag gått för honom har vi börjat med stående uppvärmning med fotlederna först. Detta för att det är där man väcker vindarna. Virasana eller supta virasana fungerar mycket bättre för mig när jag har tränat uppvärmning, stående serie och sedan tar mig ner till sittande. Men att börja med den...no way :) Och jag tycker jag har tränat hyfsad tid som är inne på mitt elfte år, men som sagt, det är ju indivudellt. Men det jag försökte säga och menade med mitt inlägg är att det ska vara en tydlig början och ett tydligt slut. Att kanske inte lägga sig i något utmanande innan man påbörjat lektionen. Innan man samlat ihop sig. Och något som Z poängterade. Precis som han blev brysk mot en elev som efter avslutningen påbörjade sin yogaträning igen. Är det avslutat så är det :)
SvaraRaderaÅterigen, viktigt att hitta det som fungerar för en själv. Och att man som lärare faktiskt påverkar enormt med sitt sätt att agera i yogadojon.
Namasté
Att börja och sluta är vad jag som bara håller på och håller på med allting verkligen skulle behöva göra.
SvaraRaderaAntagligen skulle jag behöva vänja mig vid att bara sitta stilla och vänta på att passet ska börja också. Men det är så erbarmligt tråkigt. Och att småprata med någon är precis fel för mig - så kan jag inte börja min yoga.
Däremot att sitta stilla i Baddha Konasana, kanske med händerna i Surya Namaskar bakom ryggen för att öppna upp bröstkorgen. Det är vad jag vill göra om jag kommer tidigt och behöver vänta.
I regel gör jag ju inte det...
Har prövar yoga ett par gånger men inte riktigt sett tjusningen med det men har många vänner som gillar det så jag ska ge det en ny chans
SvaraRaderaAnnannan - tror det är jättebra att bara sitta stilla och liksom vänta in sig själv. Stå ut med att det känns tråkigt och vänta in något annat.
SvaraRaderaBantningsCamilla - tycker jag absolut att du ska. Hoppas du hittar en lärare som du trivs med. Lycka till!
Förstår dej precis. Och kanske särskilt mycket eftersom jag är i det så ofta själv nu. Att balansera upp och få ordentliga början och slut på sin egen yoga, då man ibland håller flera klasser om dagen - då andra yogar. I nästan alla mina grupper har det fallit sig naturligt att alla lägger sig ner i Savasana när de kommer in i shalan. Många av mina pass börjar också liggande. Det har blivit en skönt sätt att börja på. Och sluta på.
SvaraRaderaÄlskar friden när yogisarna slappnar av innan passet börjar. Det ger ett underbart lugn över hela yogan.
Nina, skönt att höra att du förstår :) Och savasana, låter som en skön början OCH slut. Brukar alltid avsluta med den, kanske ska prova början också?
SvaraRadera