EN ANING OM YOGA

Önskningar och rop

2012-02-17T12:51:00.001+01:00

Önskningar och drömmar i mina händer. Inför min yoga. Inför livet. Tänkt så många tankar den här veckan. Pratat. Med min älskling. Allt har sin tid. Allt finns. Allt blir. Jag. Du. Önskningar. Drömmar. I våra händer. Och vidare ut.

Bilden kommer härifrån: http://www.myportlandphotographer.com/aisha-harley-2/

Det ena lika kraftfullt som det andra

2012-02-13T16:24:00.001+01:00

Det är samma. Samma process fast omvänt. När ayurvedans behandlingar fortsätter att ge verkan och reaktioner i min kropp och själ - så är det samma som yogan gör. I det längre perspektivet. Som ibland kan vara kort, men som i det långa ögonblicket alltid jobbar på lång sikt. Så liten rörelse i yogan kan ge en så stor påverkan i slutänden. Det vet jag nu. Det har jag känt i min kropp, sett i andra. Men jag har inte tänkt att det fungerar på samma sätt med ayurvedan. Men det gör det. Jag är helt säker. Det händer fortfarande saker i min kropp och mitt sinne sedan min ayurvediska pancha karma, ayurvediska reningsprocess som jag genomgick i augusti i Indien. Fortfarande. Och ja, min lärare Z hade sagt att det kunde bli så. Men det var svårt att greppa. Då. Inte nu. För nu KÄNNER jag att det är så. Och då är det inte konstigt att yogan får stå tillbaka. För att processerna inte ska ta ut varandra eller köra helt slut på mig. Som bor i den här kroppen. Vet att Z också sagt att man inte tar massage de dagar man går på yoga. Och aldrig under en yogakurs. Just för att det ena är lika kraftfullt som det andra. Haft lite svårt att förstå. Eller kanske att tro. Men nu vet jag. För jag känner att det fortfarande händer saker i min kropp som jag vet hänger ihop med ayurvedan. Inte meningen att verka hemlig eller flummig. Bara sakligt konstatera. Än. En. Gång. Z hade rätt :) Igen och igen. Jag verkar vara en svår typ att övertyga! Måste uppleva allt själv. Men å andra sidan gör jag ju det. Nu. Upplever olika förändringar som alla hänger ihop. Fantastiskt! Ayurvedan och yogan som är systrar. Skapar förändringar både i kroppen som är mycket mjukare och i sinnet som på sätt och vis är helt förändrat. Mer luftigt. Båda lika kraftfulla. Var rädd om dig, du som tar olika behandlingar och yogar samtidigt.

Bilden lånad från www.treatmenthouse.com

Mycket klokare

2012-02-11T18:57:00.005+01:00

Lite här och där läser jag att det är snobbigt med vissa saker inom yogan. Att det är snobbigt med sanskrit. Att läsa Yoga Sutras av Patanjali. Eller att det är gammal nys att inte träna när det är fullmåne eller nymåne. Nästan som skrock. Eller att vi gör väl som vi själva vill, det där gamla måste man inte hålla fast vid. Hmmm. Vi har alla våra bevekelsegrunder till varför och hur. Vi säger det vi säger och gör det vi gör. Och alla har vi egon som är högröstade ibland. Jag och du. Vi alla. Det tror jag är en del i att vara människa. Och ju längre man tassar på en stig av personlig utveckling, ju mer intrikata kan egots funderingar bli. Det ligger i sakens natur. Om ni förstår hur jag menar? Mr Iyengar skriver till och med att det kan handla om elightning och clarity, dvs, man upplever sig själv om upplyst och klarsynt - men det är ännu ett hinder... Är man upplyst är man inte på jorden längre. Så många snår att ta sig igenom. Men det är så vist ordnat. Om jag vill yoga och har bestämt mig för det och så råkar det bli fullmåne. Strunt samma. Jag gör väl som jag vill. Självklart gör man det. MEN. Varför man gör det? Allt kan inte handla om vad som är praktiskt. Eller? Det kanske blir nästa fråga som kan vara nog så jobbig att svara på inför sig själv. Ingen annan. Sig själv. När mörkret faller och det skymmer är det bara oss själva vi kan veta allt om. Vad vi tänkt, varför och hur. För mig är det självklart att jag fördjupar mig mer och mer i min yoga. I att läsa skrifter som behandlar detta gigantiska. Som jag ödmjukt böjer nacken inför. För att den mångtusenåriga kunskapen finns där. Även om vi väljer snuttar ur den och säger att vi är moderna och så här ser våra liv ut. Vi har så kort perspektiv. Alla vi. Tror jag. Inte minst jag. Oändlighet går inte att greppa. Eller tänka. Jag försöker följa med. Lyda råd som jag inte alltid förstår varför jag fått dem eller varför de finns. Därför att jag tror att någon annan varit klokare, mycket klokare än mig. Mitt eviga mantra i att hitta en lärare man kan följa, det blir mer och mer sant i mitt yogahjärta. Mer och mer. För jag har fått råd som det har tagit mig många stunder, timmar, arga tankar, rättfärdigande av tankar och yoga practice till att till slut kapitulera inför. Inför en klokskap som jag ser en skärva av. Ibland. En liten glimt av en vik där det finns en stor ocean. Jag tror det är väldigt viktigt att lyssna inåt. Men jag tror också på att böja nacken inför den faktiska kunskapen som förmedlas av en erfaren och klok lärare. Annars skulle man ha yogat själv och det hade varit nog. Om det är snobbigt att vilja gå vidare och läsa historien, läsa metaforerna i Bahgavad Gita, ja då är jag snobbig. Jag vill lära mig. Jag förstår att jag inte alltid förstår varför. Ungefär som att gå i skolan. Man börjar på dagis och lär sig saker. Ju mindre man kan, ju mer tror man att man kan. När man sedan går på universitetet då går det upp för en hur lite man kan. Även när man fördjupar sig. Och det handlar inte om någon blind tro att man inte vågar tänka egna tankar. Tvärtom! Jag vill vidare. Jag har slutat argumentera kring det jag inte förstår. Lägger inte energi på det. Jag försöker öppna mitt sinne. Vidga mina vyer. Tänka att saker finns där av en anledning. En anledning. Som jag kanske inte känner till. Sist jag var på kurs sa min kloka lärare, att månen har en våldsam ingrediens i sin energi när det är fullmåne. Nog för att skada sig. I yoga. Som han hade gjort. Jag tar in det och omsätter det hos mig själv. Från en som är mycket klokare än jag.

När jag ser

2012-02-09T09:39:00.001+01:00

Ömsesidigheten i att undervisa. Det är vad jag ofta tänker på när jag stökar i ordning allt i min lilla studio. När fötterna tassat ut och filtarna är ihopvikta. Att jag också lär mig så mycket. Av att undervisa. Om mig själv. Om andra. Om kroppar. Och om yogan. Det är en förmån. Ibland känns det inte riktigt så för att vara helt ärlig. Ibland har det känts tungt när jag varit på väg. Men det är som det rinner av mig så snart jag tänt mina ljus. Bugat mig och tagit mitt rum i besittning igen. När jag ser människors strävan i sig själva. När jag ser hur de vill förstå. När jag ser andetaget dras ner. Så långt ner i kropparna att det styrs från under naveln. När jag ser allvarliga ansikten och där det ibland glimtar till i ögonen. När insikten i en själv drabbar. När det glittrar och glimmar. Jag ser det. Det är min belöning. Jag inser också att utan att ha gjort den här delen på min yogastig som handlar om att vara själv och hitta mina insikter, så hade jag inte varit där jag är idag. Det man ser i backspegeln, sällan i nuet. Att jag vågade. Ibland blir jag nästan förvånad när jag tänker på allt som faktiskt har hänt sedan jag för snart tre år sedan påbörjade min egen resa. I att träna ensam. Ur det växte längtan att skapa ett eget ställe. I att driva egna grupper, på mina villkor och tankar. När jag släppte tanken om att jag inte skulle fixa det själv. När jag tog steget då till det egna, där vill jag nu gå vidare. På något vis. När vi böjer våra huvuden och tackar varandra för yogan. Då kan jag ibland känna det som en bubbla som stiger inombords. Och får mina mungipor att dras uppåt uppåt. När leendet i kroppen syns i ansiktet då vet jag att vi gör det här tillsammans. Ömsesidigheten. Börjar också känna en spirande längtan efter någon. Sedan i höstas har funderingar och tankar funnits där. Att hitta någon. Inte nödvändigtvis någon som sysslar med yoga, men något närliggande kanske. Något som det finns plats för hos mig nu. För ömsesidigheten mellan mig och mina elever vill vidare till en ömsesidighet med någon annan. Jag säger som Nina brukar säga, jag skickar min önskan till universum och så får vi se :)

Skratta

2012-02-03T12:40:00.002+01:00

Skratt. Det är något visst med det. Jag har alltid haft mycket skratt i mig. Skrattat högt. Ljudligt. På bio vänder sig folk om ibland för att kolla vem som skrattar så... Det gör mig ingenting. Jag är glad helt enkelt. För jag har en förkärlek för att måla upp olika fortsättningar på scenarios i min omvärld. En del tror att jag skrattar åt ingenting. Nej, det gör jag verkligen inte. Har skrattat ibland i min yogastudio så jag blir tårögd. Över hur tokigt det kan bli, se ut - whatever. Ni vet. När det seriösa inte blir gravallvarligt. Tänk vilket vapen humor är. Rätt använd. Och den här veckan har jag liksom hållit mig för skratt. Känt hur tokigt det blir då. Mest för att jag hostar så när jag skrattar. Eller för att jag känt mig låg. Men strunt samma. Jag öppnar dörren för mitt skratt igen, måste få ventilera och skratta mig varm. Fram för roliga filmer i helgen. Kan jag inte gå ut - då får jag roa mig inomhus. Min mormor sa att har man tillgång till sitt eget skämtlynne då åldras man inte. Hon kunde säga vad som helst ibland. Frimodigt. Det är skrattets natur för mig. Inte när man skrattar åt någon, självklart inte. MED någon. Själva nyckeln. Testade skrattyoga på Yasuragi en gång. Var skeptisk. Men jag skrattade mig helt slut. Som ett träningspass. Ledaren sa att jag var en naturbegåvning :) Skön helg mina vänner, må gott och skratta. Jag ska göra allt jag kan för att skratta mig tillbaka till gott mod och glädje.

Tankarna flyter och försvinner

2012-02-01T18:22:00.006+01:00

Ibland är det som händelser och människor flyter mellan fingrarna. Som vatten. Att försöka fånga och spara går inte. Det flyter mellan. I mitt tredje öga. Som om det inte var dags ännu. För beslut. Tittar ut och ser två rådjur leka på ängen. Ja de leker. Ser ut som de springer tafatt och jagar varandra i sin starka smidighet. Undrar vad som är viktigt. När man kokar ner allt. Till en liten liten bägare att dricka. Med ljus. Utan ord. Förnimmelser. Stilla stilla. Vila. Andas. Ljuset finns där. Vem bestämmer?Saker syns i ögonvrån. Vad vill jag? Egentligen. Vågar jag? Törs jag? Om inte... vad blir det då? Så många frågor i min svaghet. I min kropp som just nu känns som den vore in och utvänd. På avigsidan. Egentligen vet jag vad jag vill men jag har svårt att just nu se hur. Och ja, det är inte HUR man ska kocentrera sig på, det är ATT. Men just nu, ingen ordning på mina funderingar, allt flyter. Känner du igen dig?

Svårigheten att be om hjälp

2012-01-31T16:19:00.004+01:00

Man måste leva som man lär. Det går inte annars. Nä. Ingen är perfekt men man måste ändå sträva efter det som man poängterar som viktigt. Att ha en yogalärare som säger att man ska lyssna på kroppen, inte slita för hårt på sig och framför allt ta det lugnt när man är sjuk - det betyder ingenting om inte den läraren också visar att h*n lever så. Jag vill leva så. Det krånglar till det ibland. Finns inga genvägar. Lite snårigt när man ska lösa saker samtidigt som man inte är frisk. Men man kan ofta lösa saker tillsammans. Men då måste man be om hjälp... Jag är inte frisk ännu. Jag vilar ihjäl mig känns det som! Men gör det. Orkar inte mer. Samtidigt har jag 4 yogaklasser i veckan som kommer för sin träning. För sin stund. Sin egen stilla stund hos mig. Så jag ber om hjälp. Det är enkelt att hjälpa. Mycket svårare att be om den. För mig. Vår mittenunge, hon har yogat till och från under 10 år av sitt liv, började när hon var 15 år. Det är ganska mäktigt när man tänker på det. Och hennes resa är hennes egen. Hon har jobbat som yogalärare tidigare. I olika omgångar, på olika ställen. Hon har också gått kurs för Z. Och under året som hon bodde i Paris, yogade hon för Akiko Ueda, en fantastisk yogalärare inom Shadowyogaskolan. Nu har hon tagit mina klasser. Den här veckan. Alla fyra. Och jag kan vila. Som jag ska. Som jag peppar andra att göra. Jag är tacksam att hon kan. Men mest är jag nog stolt. Över henne. Och för att jag klarade av att be om hjälp.

Bilden är på L, när hon gör supta virasana. Tagen av Dan Lindberg

Matmyter

2012-01-30T11:19:00.006+01:00

Då och då med olika intervaller nås vi av dem. Matmyterna. Jag vet inte. Men tänker att det skulle kunna vara så. Åsikter som förvrängs till sanningar som ska omfatta alla. Resultat som blir skeva. För att någon tjänar på det. Som myter. Den som var med kommer säkert ihåg när fettpaniken spred sig. Fettpaniken som var början till den våldsamma övervikten som spred sig. Som en epidemi. När man ersatte fett med konstgjorda sötningsmedel eller socker helt enkelt. Och kropparna jäste upp med enorma konsekvenser. När vår familj semestrade i USA 1998 och det stod 99 % fettfri på en mängd varor så kändes det som en rest av den tiden. Men snart dök en ny panik upp. Sockerpaniken. Socker som har jämställts med heroin i beroendeframkallande grad. Och undersökningarna går isär och på olika håll. Ju mer man läser ju mer konfunderad kan man bli. Men det kanske är så för en del människor? Inte alla? Och nu det senaste. För mycket kött ger cancer. Jaha. Ska vi alltid skrämmas till att bli "hälsosamma". För blir vi det? Av all skrämselpropagande? Och vem står bakom vilken undersökning? Är inte det ett ganska viktigt inslag idag? Vem som betalar stora konferenser eller till och med forskning? Ligger hemma och ser på ett tv-program om ett naturfolk i hjärtat av Afrika. Deras föda består till 60 % av kött. SEXTIO PROCENT. De är friska. Hälsosamma. Lever länge. Hmmm. Är det ingen som berättat för dem att de äter för mycket kött? Att de kan få cancer! Nä, jag raljerar förstås. För som vanligt tror jag att vi blandar ihop päron och äpplen. Man kan använda en rotfrukt som potatis helt fel. Man kan fritera den och göra chips eller pommes frites av den. Det är hårdsmält och svårt för tarmen att hantera. Man kan behandla djur på ett avskyvärt och inhumant sätt från födsel till slakt. Man kan känna sig överlägset duktig för att man lever på frukt och grönt. Endast. Man kan se ner på köttätare/veganer/vegetarianer. Välj själv efter hur du ser på det hela. Jag blir less när jag tänker att vi ska stå emot varandra. Jag blir less när jag säger att jag gillar kött och får ett höjt ögonbryn till svar. Som om jag vore dum i huvudet. Jag blir lika less när jag berättar att jag inte gillar fisk. Men det är tydligen mer politiskt korrekt att äta fiskar som nästan är utdöda, när havet töms på sina fiskar. När gravida inte ska äta insjöfisk för det är inte hälsosamt. Hmm, är det hälsosamt för resten av oss då? Jag blir trött när jag berättar att de perioder i mitt liv som jag levt på vegetarisk kost inte har mått bra och inte blir trodd. Första gången var 1985 och jag kan säga att jag var peppad till tusen. Men det säger ju i vanlig ordning inget mer än om hur jag har upplevt det. Hur JAG har mått. Tänk om det helt enkelt är så att vi mår bra på olika sorters föda? Tänk om vi helt enkelt har en egen karta över vår kropp där vi kan navigera på olika sätt när det gäller kosten. Nej jag säger inte att alla ska äta kött. Och kött förresten, vad är det? Det kan ju vara allt från vitt till rött. Från vidrig djurhållning till ekologiskt gräsätande får som slaktats på ett bra sätt. Eller vilt kött, som aldrig varit i närheten av en otäck transport eller antibiotika. Och förvirringen kring LCHF. Som betyder att vi byter ut våra kolhydrater mot fett. Inte att mängden kött ska vara enorm. När jag växte upp var jag var en väldigt smal flicka. Jag ogillade bröd, åt helst smör och ost men ville inte ha brödet. Nu säger någon av er säkert - men bröd som är så himla gott, men så var det och så ÄR det för mig. Jag är inte glutenintolerant. Men jag tycker ofta att bröd är försumbart. Inte min grej helt enkelt. Jag fick dricka grädde för att gå upp i vikt (så gjorde man på 60-talet) men jag gick inte upp ett gram. För jag tror nämligen att jag är en mer LCHF-typ av person. Som mår bäst på att äta fett. Grönsaker. Har alltid älskat de gröna sakerna. Inte röda. Och lite protein. I form av kött. Schysst kött. Protein i form av baljväxter fungerar inte klockrent för mig. Jag sväller alltid i magen. Även när jag ätit det i flera månader. Så det handlar inte om att "vänja" sig. Har en son som är allergisk mot baljväxter så kanske finns det en även hos mig en intolerans helt enkelt? Ibland kan jag äta det även om jag ser gravid ut, men inte ha det som proteinkälla enbart. Har man någon dominans i pitta så gillar man också sött. Sött som balanserar hetta och eld inuti. Enligt ayurvedan. Enligt dr Vijay som jag behandlades av i Indien i somras så fungerar det så. Men man behöver inte äta vitt socker för det. Kanske lite honung på en fet yoghurt med nötter på? Som en bra frukost till exempel ser ut för mig. Vad jag försöker förmedla är sans och balans. Jag ogillar helt enkelt "den enda vägens" synsätt. Vare sig det handlar om att bannlysa fett, socker eller kött. Enligt min goda vän som är TCM-läkare sedan 20 år så handlar det även om värmekällan man lagar sin mat på. Han går till och med så långt att han säger att det är nummer ett, sekundärt är vad du lagar... Jag förmedlar hans ord som är att laga mat på öppen eld är det optimala, sedan kommer gas och sist elektrisk spis. Att använda sig av mikrovågsugn är rent förkastligt för maten förlorar sin näring. Jag säger inte att det ÄR så. Säger bara hans synsätt. Och inom TCM (traditional chinese medicine) så är rå mat inget att rekommendera någonsin. Den förstör långsamt din agni, din livsenergi. Tja. Återigen olika syn. Det som helt har fångat mitt hjärta är ayurvedan. Eftersom den utgår från individen. Hur just du fungerar. På alla plan. Var du är dominant och var du har dina obalanser. För obalanser, det har vi :) Fler eller färre. Den som är vegan och mår toppen på det, grattis. Den som äter främst fisk och skaldjur och mår bäst på det, grattis. Den som gillar kött och mår bäst på det, grattis. Men låt oss inte göra vår sanning till allas sanning. Låt oss inte dras med i matmyterna. Själv tänker jag nu göra om min kost lite igen eftersom LCHF-förespråkarna pratar om inflammationer som kommer med kolhydraterna. De pratar om inflammationer i tarmen främst. Som man blir kvitt. Min man hörde en äldre läkare prata om inflammationer och cancer i prostatan, som han hade forskat på. När patienterna övergick till LCHF så bromsades cancern. Den försvann inte men slutade växa... Men tänk om de handlar om inflammationer på fler ställen i kroppen? Tänk om det handlar om inflammationer även i luftvägarna? Som jag haft oräkneliga i mitt liv. Oavsett vad jag ätit. Men då har jag aldrig uteslutit kolhydraterna. Inte gjort det konsekvent. Ja. Jag kanske helt är ute och cyklar. Vi får se. När den här luftvägsinfektionen har lämnat mig då ska jag förändra min kost. Under tiden önskar jag oss alla sans och balans i vårt synsätt över vad som är bra för oss själva. OCH andra. Matmyter...

Från vanmakt till möjlighet

2012-01-27T12:57:00.002+01:00

Snön faller och vi med den. Ulf Lundells ord kommer alltid till mig när snön singlar ner. Mjukt. Ljust. Stilla. När den bäddar in världen. Jag glider in i tystnaden. Förkylningen som satt sig på stämbanden gör att jag ska vara tyst. Inte svårt när jag är hemma själv. Jag får välja om jag ska säga något. Noga. Och det blir inte så mycket kvar. Jag gillar att prata :) Men i det här stadiet försöker jag efter en stilla vanmakt att flyta med. Det är inte så konstigt egentligen. Att tystna. Kanske väga mina ord än mer när jag pratar igen? Inuti är det ingen som helst skillnad. Kanske blir efter några dagar. Intressant på något vis. Doktorn har sagt att jag ska vara hemma i en vecka. Och inte prata. Tänker på de som är blyga och som inte vågar prata. Som liten var jag väldigt blyg. Men i tonåren vände det. Och pratet har för mig varit en nyckel. Till väldigt väldigt mycket. Men kommunikation kan ske på så många sätt. Subtilare. Ögon. Mimik. Och alla retorikexperter säger att det mesta kommunicerar vi utan ord. Och nu är jag där. Jag tar det som ett nytt utforskande. Jag tar det som en möjlighet. Att vara helt tyst. Vila. Vände min kraxande vanmakt igår till en möjlighet idag. Önskar dig också en skön helg i vilan och tystnadens tecken.

Vet att mina senaste inlägg inte synts på de bloggvänner som länkat till mig på sina bloggar. Har ingen aning om vad det beror på. Förmodligen är det Blogger som fortfarande trasslar. Vi får ha tålamod. Även jag :)

Körde över mig

2012-01-25T19:54:00.001+01:00

Känns som jag kört över mig själv. Lite. Idag. Vaknade mitt i natten med en skrällande hosta. Djupt ner. Svidande. Visste att VIKTIGT MÖTE var på dagordningen idag. I storstan. Så jag drack hett te. Mycket honung. Såg ett grönblekt ansikte i spegeln. Lite rouge och foundation. Yoga fanns inte på dagordningen. På jobbet sa de att jag såg fräsch ut... Hm, vem lurar vem tänkte jag stilla. Vi åkte. Mitt under mötet tappar jag rösten. Låter som en kille på väg in i vuxenheten. Rösten skär sig, tappar ljudet och kommer tillbaka med ett kraxande. Och jag visste det. Redan inatt. Att jag borde stannat hemma. Nej. Jag är inte världens viktigaste person. Bara att för min egen del hade det varit krångligare att vara hemma. Tänkte jag då. Nu? Tja, nu är det sängläge och vila. Inför nästa VIKTIGA MÖTE imorgon eftermiddag. Eller? Måste kanske bromsa lite lite. Så enkelt att vara klok när allt flyter och man är frisk. Mycket svårare när det är skarpt läge. Och jag är ju inte direkt dödssjuk, närå, jag är bara sliten. Och utan röst. Och har svårt att vara klok och lyssna inåt.

Annars har Blogger konstrat något vansinnigt, inte bara för mig, jag vet. Men nu har jag tappat bort kommentarer OCH inlägg. Hoppas det lugnar sig nu. Och att vi alla kan kommentera hos varandra. Som vi vill.

Ljus och fokus inför vattendrakens år - Gott Nytt!

2012-01-22T18:46:00.002+01:00

Följer min dotter till bussen. Det är några kilometers promenad i den sköna kylan. Inte för kall. Bara uppfriskande. Jag är ordentlig. Går med reflexväst och lampa. För när mörkret faller är det svart och man syns så dåligt. Jag vet. Himlen är dramatiskt mörkgrå och det ser ut som snömoln längs kanten när det skymmer. Längtar efter snö. Efter lukten av snö. Svänger min lilla lampa hit och dit. Upptäcker att ju längre fram jag försöker lysa med den, ju längre och konstigare blir min skugga. När jag har den precis i steget framför mig, då ser min skugga ut som jag. Det vill säga lagom lång :) Tänker att det är ju precis så det är. När jag är här och nu. När jag i nuet ser var jag ska sätta ner min fot nästa gång, då är det harmoni. När jag försöker tänka för långt fram, får allt märkliga proportioner, som en förvriden skugga. En skugga med långa ben och ihopkrympt överkropp. Inte som jag. Kanske är det så i yogan också. När jag är koncentrerad och fokuserad på vad jag gör nu, exakt nu. Då får rörelserna som kommer senare ingen tanke alls. Inte ens de jag tycker är svåra. Då tappar jag inte fokus. När min ficklampa lyser med stadigt ljus precis där jag går, då halkar jag inte och jag vet precis var jag ska sätta ner min fot. Och så önskar jag mig att drakens år ska bli. Att jag är fokuserad och att det lyser framför mig, precis där jag är så jag ser var jag ska sätta mina fötter. Jag önskar det självklart för dig också! Gott Nytt vattendrake-år kära vänner med lycka och välgång!

Many expect 2012 to bring about the end of the world, perhaps because they mistakenly think of Mayan or Hindu cosmologies as linear rather than cyclical.

Most people know that water covers 2/3 of our planet & comprises 95% of our bodies; we simply cannot live without it.
In Chinese element theory, water produces wood, which signifies growth and is the natural element of the dragon.
Associated with thunder, lightning and arousal, the Water Dragon personifies creativity at its best.
Källa; Water Dragon Inc.

Simplicity is beautiful

2012-01-20T10:40:00.003+01:00

Ser den här lilla filmen och blir helt betagen. Av en kvinna som just firat 95 år. Enkeltheten i livet. Rörelserna som är hennes egna och som ser så mjukt vackra ut. Vilken yoga vi gör spelar ingen roll. Vilka rörelser vi hittar som gagnar oss, spelar ingen roll. Bara att vi gör det. Att vi hittar det som är vårt. Mjukt och vackert. Ge dig själv några minuter och se på vackra Maia. Trevlig helg!

My friend Maia from julia warr on Vimeo.

Jag är så flummig

2012-01-16T14:22:00.005+01:00

"Jag är intresserad av yoga hos dig, men riktig träning, inget flum." Tja, så kan en del formulera sig i mail jag får ibland. Inget flum! Hmm, kanske är det det som är själva haken? Nu när bloggar, internet och FB svämmar över med artiklar om skador vid yoga? Att man har skippat "flummet", det som är själva kärnan i yoga? Den åttafaldiga vägen där asanas är en del. EN del. Jag har skrivit det många gånger tidigare och jag gör det igen. Det är ingen gymnastik eller akrobatik. Yoga är en andlig disciplin och inget annat. Även om den används på annat sätt. Och kanske är det då man skadar sig? För att man inte har kunskap om vad yoga handlar om? Och att skadorna manifesteras inte omedelbart, utan det kan ta tid. Så man nästan inte förstår vad som hänger ihop. (Det är självklart det andra också, fördelarna inombords som man knappt förstår att de hänger ihop med yogan.) Man kanske inte har en lärare som själv utövat yoga en längre tid och som förstår vad det innebär? Nu när yoga kallas för allt möjligt eller yoga på Friskis och Svettis. När man blir yogalärare efter en helgkurs. Jag förstår det inte. Vet att en del tycker det är ett sätt att ta sig in i yogan, att yoga för bättre sexliv, för att bli smal - you name it. Det är att skära ut en liten remsa av en gigantisk tårta. En tårta med alla smaker i. Inte bara det söta. Inte bara det vackra. Nej. Resten också. Som kommer från konsekvent träning. Rörelser som passar min kropp. Som jag gör för att de gagnar mig, inte bara för att jag kan. Det är en stor skillnad i det. Jag vet, för jag har gjort saker jag egentligen inte varit redo för och det har inte gagnat mig. Nu när jag efter snart 3 års enträgen practice med en liten serie, avskalad, som jag fått av min lärare, kan jag se hur mycket jag gjorde tidigare. För mycket. Lika dåligt som att inte träna alls. Ja det är svårt. Ja det är en avvägning. Men det är därför man inte kan köpa en dvd och köra på. Man behöver ett öga och en hand på sin kropp. Men den allra största anledningen tror jag är att man underskattar kraften i yogan. Att små rörelser kan ge en så stor skillnad i slutet. Det är inte bråttom. Låt yogan ta tid. Kör inte över dig själv. Att stå på huvudet, varför så bråttom? Varför? Jag har tränat i 12 år men är inte redo än. För det. Folk blir nästan chockade när jag säger det. Men allt du gör påverkar din kropp och dig. Allt. Och yogans rörelser är uttänkta för speciella syften, utformade för att stärka och läka. Om du använder dem utan kunskap kan det först kännas fantastiskt men sedan inte alls. Man kan lära sig mycket av yogavänner också. En del av mina yogavänner som hållit på i 20 år och längre och som i andra stilar gjort asanas deras kroppar inte längre förmår göra. En som har praktiserat huvudstående i 13 år kan inte göra det längre. För det finns en kropp som inte är synlig, the subtle body, och den kan ta skada. Hur den påverkas, det kräver kunskap. Av en som har den. Förankrad. Nej, det här är ingen skrämseltext. Det här är precis hur jag ser det. Och att ge sig tid att lyssna till sin inre lärare. Men den läraren som står bredvid dig, din yttre lärare, han/hon måste också ha kunskap. Ta ansvaret ibland. Kanske behöver du rent av byta lärare? Jag vill säga - våga se "flummet". Våga yoga. Bortom det fysiska.

Bilden på Emma Balnaves visar något mer än det fysiska, så vacker. Tagen av Dan Lindberg

(Och vad jag svarar den som frågar om träning utan flum? Jag svarar precis det jag skriver ovan. Jag säger det också på mina introduktioner, så att missförstånden kan minimeras. Och för den som bara är koncentrerad på muskelgrupper hänvisar jag till andra sätt att röra sig fysiskt.)

Ett lejon korsar mitt spår

2012-01-13T13:20:00.002+01:00

Äntligen en hel natts djupsömn. Så livgivande. Att få sova i ro. Och jag har en märklig dröm. En kort sekvens. Jag är ute och går i skymningen, nära ett hus, vet att det är Indien men känner egentligen inte igen mig. Framför mig är ett stort lejon på väg att korsa min väg. Han tittar på mig och avvaktar. Jag fortsätter att gå och tänker att det är ingen fara. Bara jag är trygg och säker så händer inget som kan göra mig rädd. Och jag passerar honom, väljer att andas lugnt i min dröm. Och han går åt sitt håll. Vaknar och känner mig stärkt. Vad det än var så har jag passerat det nu. Och lejon är viktiga djur för mig, ibland kan jag nästan känna lukten av lejon, lite vilt och främmande som känns i hela näsan. Har aldrig mött ett lejon öga mot öga i verkligheten. Förutom genom ett bilfönster på Kolmården. Men i mitt sinne finns de med, i allra högsta grad som en del i andra tankar och visioner. Har du något djur som du också relaterar till?

Nick Brandt är fotografen av de fantastiska närbilderna på djur och här på lejon

Glädjen sjunger i min kropp

2012-01-11T11:13:00.004+01:00

På något vis är det som det vänder så snart jag skrivit om det tunga. Det kanske ligger i själva delandet? Eller i att jag helt enkelt uttrycker det med ord? Jag är inte rädd för att skriva om det som kan vara svårt och kännas hopplöst. Egentligen. Mer orolig för att uppfattas som gnällig :) Eller som the secret-fans ständigt påpekar - man inte ska fokusera på det negativa. För då attraherar man det. Nja säger jag. För mig är det lite som tvärtom. När jag lyfter saker mot ljuset så tonar de bort och bleknar. När jag vågar. Jag har inget dolt inom mig. Inga mörka hörn som jag inte vågar städa i eller granska. Och det gör mig fri på ett skönt sätt. Igår kväll när jag mötte alla förväntansfulla ansikten i mina grupper kände jag också att jag gör ett bra jobb. Trots allt. Trots begränsningar och dåligt självförtroende ibland. Trots ensamheten i att driva en egen shala. Att ha egna grupper. Jag ser ju att de har kommit vidare, ser att de jobbar fokuserat, hör deras djupa samstämmiga andning och jag blir tagen. Över att förra terminens enorma berg som jag tog mig över, helt enkelt resulterade i bra saker för andra också. För andra också. Det är stort. Och alla mina tankar om hur en bra yogalärare är, de finns kvar och jag strävar dit. Men jag kan ju bara vara jag. Men jag blir bättre och bättre på just det. Att vara jag :) Och inte försöka vara någon man beundrar. Eller ta över andras sätt och stil i yogasalen. Man måste våga. För mig är det viktigaste att vara sann. Mot mig själv. Våga se svårigheter jag brottas med. Men självklart också se glädjen. När den trycks in i hela mitt system av att se andra yoga. Hur den sjunger i min kropp. Hur ryggar sträcks när de får en mjuk hand på sin skuldra. Hur ben sträcks ut vid ett litet påpekande och hur andningen ANDNINGEN tar ner allt på rätt nivå. Vi är där vi är. Vi är de vi är. Ju mer jag yogar ju säkrare blir jag, det här är min biljett till frihet inombords. Men på vägen måste jag städa. Och rensa. Låta det tuffa komma till ytan för att bli fri från det. Det försvinner inte av sig själv för att jag fokuserar på andra saker. Det är min övertygelse och något som kroppen visat mig otaliga gånger. Min guru Zhander säger att det helt enkelt inte tar slut. Det skräp som flyter till ytan, det ser bara annorlunda ut. Men det tar inte slut. Inget farligt med det. Vi är människor och vi delar alla detta i att vi är mänskliga. Men för varje spadtag ner i den gropen så blir det på sätt och vis lättare. Vet att det gör ont först, sedan lättar allt. Och man är på nästa nivå. Inte för att jag tänkt det. Inte för att jag inte tänkt det eller flyttat fokus till något annat. Nej. Helt enkelt för att jag jobbat mig igenom det hela. Och nu sjunger glädjen i mig.

Flygfärdig

2012-01-10T15:18:00.001+01:00

Tidigt imorse lyfte planet med vår son och hans två kompisar. Mot Nya Zeeland. Och äventyret. Han har bott hemma under hösten, sparat pengar för att ge sig iväg. Och det var med blandade känslor jag höll om honom hårt. Vemodigt. Men vi vill att han ska ut i världen. Vad är bättre än nya perspektiv? Hitta proportionerna i tillvaron. Träffa människor man aldrig skulle hittat annars. Och samtidigt. Friheten. Att vi ska få vara två vuxna hemma. Bara. Och göra precis det vi har lust med. Inte så att han har stört. Men det blir annorlunda när barnen blir vuxna. Det finns ett läge då det är dags att putta ut sina flygfärdiga ungar. Eller att de tar sats själv och hoppar ut. Så att de får flyga själva. Hitta sitt eget sätt. Göra misstag och gå vidare. Precis som vi själva gjort. Lite vemodigt att den yngsta nu lämnar boet. Å andra sidan. Tänk vilket äventyr de ska ha! Först jobba på en fårfarm på Nya Zeeland och sedan Indonesien. Önskar dem god resa, många sköna dagar och framför allt upplevelser och möten. Safe trip A!

Bara jag?

2012-01-07T23:17:00.003+01:00

Tom. Låg energi. Lite som ett urblåst ljus som väntar på att få brinna stadigt igen. Så mycket praktiska saker som jag sysslat med den här veckan, logistiken med bilar, hämtningar vid flygplatser och motortvättar. Kaminer som slutat vara varma och visat felmeddelande. När inget är avslutat innan nästa sak har hänt. Sprungit mellan olika ställen. Ringt. Fixat. Bönat. Bett. Lett fint och sagt tack. Jag skulle kunna göra en jobbig lista över den här veckan. Den skulle bli lika lång som en fin berättelse om mitt år 2011... Men jag kan inte formulera en vettig mening. Avhållit mig från datorn. Inte orkat. Känt mig som ett skal. Ett tomt ingenting på något vis. Inte lessen. Men less. Inte utmattad men trött. Året rivstartade med storm, spöregn och trassel. Just vill vill jag bli ett varmt ljus som brinner med fin och jämn låga. Ibland blir det en sak för mycket och det var som kraften bara rann ut där i isregnet. Som om jag inte orkade med en sak till. När jag känner att jag är tre steg efter och aldrig ifatt. Måste på något vis vänta in mig själv. Tom. Ibland kan jag känna att jag nästan målar in mig i ett hörn i bloggen och det vill jag akta mig för. Att jag måste skriva om bra saker. Hela tiden. Att jag måste ha fina tankar om tillvaron, mig själv och allt där emellan. Men jag är inte där. Jag skulle vara skenhelig om jag gjorde det. Och jag är ju precis som du, har bra och mindre bra dagar. Vi vanliga människor av kött och blod. Vill vara sann. Samtidigt vill jag vara rolig. Underhållande. Tänkvärd. Klok. Just nu känns det som jag inte är något av det. Jag är bara - tom. Inte otäckt. Men märkligt. Inte avstängd men i avsaknad av något. Platt på något vis utan att vara tillplattad. Känner du igen det? Eller är det bara jag som är dyster så här framåt nattkvisten?

Frid.

2012-01-03T16:18:00.000+01:00

Igår natt. Spöregn och dimma. Samtidigt. Körde D till Arlanda för hans egen resa till Indien. Kramades hejdå kl 03. Körde sakta hemåt i ett kolsvart mörker. Hans plan fick sedan vända om efter en mellanlandning i Frankfurt, fel på planet. Det gjorde mig så orolig, trots att inget hände. Landningen åtföljdes av brandbilar och en skog av blåljus. Efter ombokningskaoset som följde, så kom han med sista planet igår kväll och landade idag i Indien, 10 timmar försenad. Under tiden har oron slitit i mina inälvor. Jag kan inte beskriva det bättre. Som ett hål i magen. Över vad som kunde ha hänt. Jag försökte tala förstånd med mig själv men det gick inte. Till slut tappade jag upp ett hett bad igår kväll. Sänkte kroppen sakta sakta i bubblorna och löddret. Låg länge. Fokuserade på mitt andetag och på att inte tänka. INTE TÄNKA. Mitt svåraste... Klev upp, varm och trött. Men stilla inuti. Sov men vaknade strax efter kl 04. Omöjligt att sova. Tankarna rasade i enorm hastighet. Och oroade mig. Gick upp sakta. Tände ljus efter ljus. Morgonprocedur i badrummet inför min yoga. Bestämde mig för att helt följa det som kroppen sa. Och på något vis där, så tidigt på morgonen med regnet piskande på taket så hittade jag en inre frid. Jag kan inte påverka händelser utanför mig. Väder. Flygplan. Andra människors handlande. Eller vad det nu handlar om för stunden. Jag kan försöka tygla mina tankar. Och jag har verktyg. jag har faktiskt det. I min yoga i den tidiga morgonen så kom mjukheten av en total närvaro. I varje andetag. Det var så befriande. En lång serie rörelser som sedan avslutades med en ganska lång meditation. Och jag reser mig. Lugn. Jag kan inte påverka något mer än mig själv. Och jag gjorde det. Han har landat och är på plats. Och jag är lugn. Till och med fridfull.

Bubbel och blänk - Gott Nytt 2012!

2011-12-31T17:42:00.001+01:00

Glitter och blänk. Hela sista dagen på år 2011 har varit underbart vacker. Och när skymningen kom och första aftonstjärnan tändes så var hela himlen turkos. Jag har inte lyckats fånga det med min kamera, skulle behövt ett stativ. Tänker att det här stormande året, om jag lyfter ögonen från min egen horisont har varit otroligt dramatiskt. Som Drakens år brukar vara. För individer och för länder. Det året är inte riktigt slut ännu, vi byter i februari. Men ändå, det mojnar ner nu hoppas jag, så vi kan se vår egen vardag i ett skarpare men mjukare ljus. Önskar er alla en skön kväll. Vad ni än gör. I glitter och pumps och vackra röda läppar eller i myskläder som jag själv. Vi firar själva i husets första nyårsafton. Lite risotto och vin. Bubbel vid tolvslaget ute på frosttäcket. En och annan raket. Eldkorgarna tända precis som marschallerna. Man kan inte få för mycket ljus i min värld! Dröm stort och dröm ljust. Gott Slut mina vänner! Och ett alldeles alldeles lysande mjukt och starkt Nytt År!

Stannar fullt ut

2011-12-30T13:26:00.000+01:00

Mår lite halvdant. Ni vet, varken eller på något vis. Låter årets sista dagar blåsa igenom mitt system utan att fästa någon vikt vid det. Vet att det är så lätt att börja prata om vår och tulpaner så snart julaftonsnatten är över. Men i år har jag bestämt mig för att följa mig själv. Jag ÄLSKAR min julgran :) Den har inte barrat ett barr sedan vi tog in den för en vecka sedan. Och det blir vår, men inte än. Vill inte skynda mig, vill inte försöka gå över de där broarna innan jag är framme vid dem. Känner mig lite rastlös, det packas här hemma. En ska på långresa till Nya Zeeland och en packar för en treveckors resa till Indien. Och jag tittar på. Resväskor och ryggsäckar. Sköna sommarkläder. Badkläder. Och jag noterar. Att jag längtar. Jag längtar plötsligt till Indien igen. Efter resan i augusti var jag mätt. Indienmätt. Men nu river det plötsligt till inombords och jag vill dit. Men att stanna när andra reser blir också något att se fram emot. Faktiskt. Att bara ligga lågt. Att göra precis vad som faller mig in. Det är också en resa. Eller hur? Lite klyschigt och slitet uttryck. Men nog ligger det lite sanning i det ändå? Att göra min yoga och äta när jag vill! Tycker mycket om att vara ensam. Har ett behov av det som pockar på ibland. Gör sig påmint. Så när det närmar sig uppbrott och jag ändå ska stanna, vill jag stanna fullt ut. De har inte rest än och vi är här nu. I det gamla året sista suckar innan vi vänder näsan mot det som kommer. Jag stannar i det och låter den lilla infektion som rumsterar i min kropp ta med sig hela det gamla året ur min kropp och göra plats för nytt.

I mitt yogahjärta ♥

2011-12-29T12:02:00.003+01:00

Ligger i sängen med raspig hals och en ömmande kropp. Funderar. Tänker på de tankar som Marica och jag haft under det här inlägget. Här kommer mitt något längre svar. Om min syn. På. Yogan. Så många vägar den tar. Så olika den ser ut. Vem kan säga vad som är rätt eller fel? För någon annan. För mig har de här elva åren med min yoga lärt mig en del saker. Som är sanna för mig. För mig. I mitt yogahjärta. Jag gör inte anspråk på att prata för någon annan än mig själv. Det allra viktigaste för mig är att jag har min lärare, Zhander. I min yoga. I mitt yogahjärta är jag aldrig ensam. Min kompass stundtals. Att ha en lärare är nödvändigt i yoga. Det krävs tror jag. Den traditionella lärare-elev-situationen. För att bli introducerad och för att kunna gå vidare. Hela tiden. Som vågar vara obekväm och säga saker du inte tänkt eller velat. Att ha någon som kan och utövat det själv. Länge. Som gått stigen där jag ska sätta mina fötter. Jag är övertygad om det. Men självklart betyder inte ett långt yogautövande att man passar till lärare. Där måste man ta sin egen utmaning. Passar jag? Och kommer jag att klara av att ge något? Tvivel tror jag är nyttiga. De för oss fram. Men inte för stor dos. Alla som tränat och vill undervisa i yoga gör det utifrån olika premisser. Där kan ens lärare guida. Jag skulle själv inte öppnat min egna yogashala om jag inte hade fått rådet från min lärare. Han är mitt ledljus. Min vägvisare. Han som själv varit elev hos sin guru, mr Iyengar, i 25 år. 25 år! Han har inte något behov av att göra människor nöjda - han är sann. Han visar och svarar. Hans egen väg har inte varit rak. Han delar frikostigt med sig av sina egna svårigheter. Delar ur sitt liv, inte bara kring yogan. Lektioner som känns legendariska. Som jag aldrig velat att de ska ta slut. Ord jag velat bevara konstant i mitt yogahjärta. Men där bara en bråkdel stannat. För att jag inte kunnat hantera mer. Där jag befinner mig. Man får all hjälp man kan önska. Han är skicklig på att visa att vi själva måste ta vårt ansvar för oss själva. MEN. Ingen idé att be om råd om man inte tänker följa dem. Även när hela mitt inre varit i uppror. Över asanas jag fått av honom och inte velat göra av tusen anledningar. Men när jag tagit mig igenom det så har jag sett lärdomarna jag fått via min yoga. Som han givit förutsättningarna för. Och det är lärdomar på flera plan. Ju mer jag ser av honom ju större ödmjukhet känner jag inför hans enorma kunskap. Hans sätt att se. Rakt igenom. Men med kärlek. Och humor. Hur han skämtat och fått mig vidare i det som gjort ont. Riktigt ont. På flera plan. Hur han visat upp spegeln framför mig och där jag i ilska vänt mig bort för jag inte tyckt om det jag sett men där jag sedan insett att det är mig själv jag ser. Hur han varsamt lett mig vidare. Varje mail jag skickat till honom under de här åren har han svarat på inom ett dygn! Jag blir häpen varje gång. Han reser över hela jorden, han har många människor som följer honom och som har studios i varje världsdel. Så när människor hackar upp yogan, tar en liten bit för att de är rädda för helheten så känner jag sorg. Men jag kanske är gammalmodig. Kanske måste det se ut så? För oss moderna människor? För visst känns det gammalmodigt med en lärare. EN lärare som man följer. Nästan lite sektartat? För mig är det precis tvärtom. Jag har en guide. En mentor. En mästare. En guru. Som jag kan kontakta året runt, dygnet runt. Som svarar. Men inte alltid det jag tänkt. Sällan det jag tänkt :) I våras sa han till mig att inte vara så hård mot mig själv. Jag tappade hakan. Att han säger det till mig, han som många betraktar som hård... Att när jag tänkte en sak så sa han exakt det till mig i samma stund. Jag funderar inte ens längre över HUR han gör det han gör. Jag tar tacksamt emot. Ser att det här yogaåret har inneburit så mycket rörelse och förändring för mig. Att jag fick ett råd av honom att resa till Indien för min hälsas skull. Och jag tog det. Vad som sedan hänt har varit svårt att hantera för mig stundtals. Trots att jag kom hem med en ny lätthet och klarhet inombords kändes kroppen svag. Hösten med sin trötthet. Utmattning. Men hur jag vilat i det han sagt och hur det förändrats. Jag är inte kvitt utmattningen, den kommer och går men är inte konstant. Jag yogar när jag orkar och då är det med en delvis förändrad kropp. I mitt yogahjärta önskar jag att alla skulle få träffa en sådan lärare. Jag önskar det uppriktigt. Tackar min första lärare som introducerade mig för honom. Den inre lärare vi alla har leder oss till den yttre läraren. I mitt yogahjärta är det helt sant.

Bilden är tagen av Dan Lindberg, på Zhander

Det som egentligen är viktigt

2011-12-26T16:38:00.002+01:00

Dagen före julafton för 20 år sedan bröt jag ihop. Lite grann. Tårarna forsade. För jag var så trött. Totalt utmattad. Jag var 36 år. Barnen var 1, 4 och 13 år. Jag hade stått vinglande på en liten stege och klätt granen. Jag hade städat och bakat. Stöpt ljus och målat spånkorgar röda. Kokat knäck och egen vit glögg. Köpt ALLA julklappar till alla. Inte till mig själv. Men resten. Till och från olika människor som lämnade pengar till mig. Och som jag förvaltade intill kronan så att det skulle bli rättvist och lika. Strukit finklänningar och byxor. Fejat och gjort fint. Och allt kändes fel. Fel. Jobbigt. Stressigt. Jag grät av trötthet. Insåg att jag själv var mest ansvarig för hur det såg ut hos oss. Hur svårt jag hade att ta mig ur alla måsten som jag själv hade skapat. Längs vägen. Av den där eviga känslan av att i år ska det minsann bli en riktig Bullerby-jul. FannyochAlexander-granen. Som stod som en nigande vacker dam bredvid kakelugnen. Och insåg att det var ytan jag hade putsat på. Ytan. Och där jag slagit knut på mig själv för att få till det ungefär som i en vacker coffee table bok. Till vilkens nytta? För vem? Egentligen... Min D var nöjd med få saker. Sa att vi köper hem färdiglagat istället för att koka och baka själva. Men jag ville inte ha det så. Jag ville ha det på ett speciellt vis men orkade egentligen inte med det. Ungarna önskade sig leksaker och annat. Inget märkvärdigt. Jag hade inte behövt ta på mig allt det som jag själv la på mina axlar. Tyngande måsten. Från mig själv. Det är med vemod jag kommer ihåg mig själv. Men känner ändå hur viktigt det är att jag gör det. För allt är så annorlunda det kan bli. Nu. Nu är kraven inte där. Barnen visserligen vuxna men det finns ju en ny liten unge. Ett barnbarn som tindrar och pratar med hela kroppen oavsett hur jag ser ut eller vad jag har på mig :) Och där vi lagar god mat till en dag. En dag. Som när man har fest när som helst på året. Men där jag nu istället omgivit mig med ljus. överallt. Vackra amaryllisar och en och annan hyacint. Där vi skurit ned på julklapparna och låtit tiden med varandra vara viktigast. Där böcker spelar en stor roll. Vi köpte en gran dagen innan julafton och den är så fantastiskt vacker att jag blir glad varje gång jag ser den. Helt kravlöst har vi ställt den lilla granen i en vit hink. Och den doftar. Lyser. Men det var inte viktigt att den stod klädd och klar två veckor innan jul. Och hur jag njutit av hela långa julaftonen tillsammans med min familj. Inte känt en enda gång att jag är för trött. Inte en enda gång har jag undrar vad jag sysslar med. Varför jag gör det jag gör. Nej jag vet varför. Jag har skalat av så mycket. Många kilo har försvunnit från ryggen och skuldrorna där jag tidigare burit så tungt. Delvis för att vi har en öppen debatt om det idag. Det fanns inte då. Men mest av allt för att jag hittat mig själv under alla lager inuti. Och insett vad jag vill och hur det ska kunna göras. Jag hoppas att du som läser här är klokare än vad jag var. Som känner att du duger hur det än blir. Att gemenskap och ljus är viktigast i juletider. Resten är försumbart. Nej, det är verkligen inte fel att pynta och göra fint. Om det är det man vill - bara för att göra fint. Ni vet vad jag menar, eller hur?! Hela hjärtat och kroppen måste vara med på det man bestämmer. Och jag tackar en lycklig stjärna för att Facebook inte fanns då, för där har nivåerna över hur det ser ut och allt man ska göra FÖRE jul helt skjutit i höjden. Man kan lätt drabbas av hybris och funderingar. Gör inte det snälla du. Gör det som känns rätt i ditt hjärta. Det är allt som betyder något. Och jag önskar från hela mig till dig, en väldigt skön fortsättning på helgerna. Oavsett var du är, hur du ser ut eller om du har en vacker pyntad gran eller inte. Må gott ♥

Något helt annat

2011-12-22T11:32:00.001+01:00

Jag har en nära person. Eller hur jag ska beskriva henne. Vi ses lite här och där. Med ojämna mellanrum. Vi är inte vänner i egentlig mening, vi arbetar tillsammans ibland, men vi har ett flyt i språket och tanken som vi delar. En närhet jag inte känner med så många. Vi delar någon slags energi i hur vi fungerar. Och vi liksom känner igen det hos den andra. Har gjort det sedan första gången vi sågs. Direkt när jag sätter mig bredvid henne på bussen så börjar vi berätta saker. Saker vi inte delar med så många. Det är skönt att slippa alla kringelkrokar med en del. Skönt att inte behöva väga orden. För hon förstår direkt. Och jag gör det med henne. För hon säger nästan med andan i halsen - vet du, jag har tänkt så länge att jag ska berätta för dig att jag ingått i ett forskningsprojekt för medicinsk yoga! Och jag blir inte förvånad. Det känns bara rätt. Lite spännande. Hon har via sin vårdcentral blivit tillfrågad om hon vill delta på grund av sin återkommande migrän genom åren. Jag tipsar om Ninas boktips Hon berättar och berättar. Om upplevelserna. Om reaktionerna. Tårarna. Hjälpen mot huvudvärken. En ung tjej sitter precis bakom oss och jag riktigt ser hur hennes öron rör sig mot oss. Hur hon spjärnar emot när bussen kränger för hon vill inte missa orden... Min vän säger också något centralt. Tänk att ingen berättade innan, vilka starka reaktioner man kan få. Och det är så viktigt. Något jag själv tagit fasta på och försöker berätta tidigt utan att skrämmas :) För det är ju inget farligt när kroppen gör sig av med gammal bråte. Obalanser som suttit som klister och hakar där det ska flyta fritt med energi. Det är klart att det tumlar om. Att det rensar rent. Och att vi känner det. Olika mycket. Allt beroende på liv och individ och konstitution. Men någon kanske inte alls har tänkt på det viset. Att det ska hända så mycket. Ganska direkt. Kanske är haken att en sjukgymnast på vårdcentralen har gått en kurs i medicinsk yoga, men som själv inte yogar? Kanske är haken att man tror att det är en slags sport, en fysisk aktivitet? Bara. BARA. Men om man ser på det som ett verktyg som fungerar på djupet, via kroppen, eller hur jag ska uttrycka det, då kanske man får stor respekt för det man lär ut? Jag säger inte att all medicinsk personal är på samma vis eller att de är oaktsamma, absolut inte, ändå har jag hört samma reaktioner från flera olika människor som aldrig själva yogat tidigare, som via sjukvården kommit i kontakt med yogan. Och där den som lär ut det hela inte heller har yogat tidigare... Använder verktyg man kanske inte helt förstår. Eller vidden av vad som sätts igång. Halvt på skämt, halvt på allvar avslutar hon med - tänk att jag blev lurad in i yogan, nu kan jag ju inte sluta. Jag kliver av bussen och känner hur allt faller på plats. Varför vi träffar på nära personer ibland. Varför vi ses just när vi gör det. Och att yogan tar sig så märkliga vägar. Att hitta rätt. Och hur stort det är. Vidden av yogan. Som inte är någon sport. Som inte är en aktivitet. Som är något helt annat. Helt annat. Som jag faktiskt inte riktigt kan sätta ord på. För det är gigantiskt och med små språng åt sidorna och upp och ner. Kanske lite av en labyrint, utan att vara skrämmande - tvärtom - mer och mer fascinerande. Hela tiden. Som fungerar. I allra högsta grad. Jag drar ner mössan över pannan och ser på alla som hastar runt. Jag är helt lugn inuti och känner att tiden, den är på min sida. Friden i mina tankar. Och jag är så glad för min vän, att hon påbörjat något som bara fortsätter. Och som i slutänden är något helt annat än vad man har föreställt sig.

Uppgradering

2011-12-20T13:29:00.004+01:00

Mycket av yogan är rent meditativt. Fokuserat. Koncentration med en följsam kropp. Rörelser som man behöver lära sig för att hitta flytet, att ha flow helt enkelt. Jag vet att många tränar efter DVD eller en röst. Det passar inte mig. Rätt och slätt. Jag måte kunna det ordentligt som jag ska göra Jag måste ha det i mig. Inuti. Kroppen som vet vart den ska och hur jag ska ta mig i och ur positioner. Först då hittar jag flytet och känner energin röra sig i mig. Det är min yoga. Imorse var jag tröttare än trött så här på årets kortaste dag. Men när jag stod på golvet gjorde jag ändå den långa versionen av mitt program, och jag kan ärligt säga att det är mer än ett halvår sedan jag gjorde det sist. Och jag känner min styrka, på ett nytt sätt, efter Indien. Renare på något vis. Så mycket som jag skalade bort där. Lämnade. Mer fokus i själva delarna av kroppen tillsammans med mitt sinne. Det är nytt. Helt nytt. Som en ny nivå eller vad jag ska säga. Som en uppgradering av min yoga. Jag svettas på hela bröstkorgen, det är skönt. Pannan är pärlig av droppar. Vet inte när det hände senast. Och jag känner med hela mig att jag är tillbaka på banan. Jag orkar. Och jag har inte kraschat för att jag tagit i för hårt. Nej jag har gjort precis det jag ska. Idag. Jag har väntat så under de här månaderna när jag orkat så lite. Och så är jag över kanten. Att vilan tog mig dit! Och flytet, flowet finns där. I mig. På ett nytt sätt. Uppgradering när den är som bäst.

Värmeljuset i bröstkorgen

2011-12-19T10:40:00.001+01:00

Det är verkligen nattsvart när jag tar mig upp. Kolmörkt. Tänder ljus och rökelse. Äntligen står jag där. På mitt golv. På ett annat sätt. Mjuk morgonyoga. Mjuk kropp. Det är som att tända ett litet värmeljus i min bröstkorg. Ett ljus som värmer och lyser. Hela dagen. Inuti. Jag har längtat till den här stunden. Längtat till min egen stund hela hösten. Jo jag har yogat. Ibland. Men varit utmattat trött. Och inte orkat. Helt enkelt. Det allra svåraste för mig har varit att låta bli det fysiska. Att vänta, att bara göra lite lite lite. Men mitt lilla värmeljus där inuti har väglett, har visat att bara jag väntar in mig själv, låter tröttheten ebba ut så kommer lågan att vara stadigare. Lysa klarare. Och imorse så var det precis som att nu är det dags. Nu är jag där. Jag har mitt värmeljus i min bröstkorg och det värmer. Hela långa dagen och kanske fyller jag på lite när kvällen kommer. Vi får se hur det är då. Jag tar inte ut något i förskott. DET har den här hösten lärt mig. Hu har du det med ditt värmeljus?

Varje korvöre

2011-12-16T10:44:00.000+01:00

Jag kör på som en hel del andra bloggare just nu. Vi slår alla ett slag för att använda en del av julkassan till en än mer osjälvisk gåva. Till någon som behöver varje öre. Varje korvöre. Varje lite skärv. Action Aid är en organisation som ligger mig varmt om hjärtat och som är en religiöst och partipolitiskt oberoende hjälporganisation som arbetar mot fattigdom med störst fokus på flickor och kvinnor. Varför så stort fokus på flickor och kvinnor kan man undra. Ja det är det mest effektiva sättet att minska fattigdomen i ett område. Kvinnor och flickor tillhör de mest utsatta i världen. De saknar inte bara mat, rent vatten och hälsovård utan även utbildning och möjligheten att ta sig ur sin situation. De har länge pushat för geten till en familj, jag gör det också. Så här i jultider. Vi som har några kronor över vi hjälper till. Eller hur?! Varje korvöre gör skillnad.

Finns det liv är det aldrig för sent

2011-12-15T15:27:00.002+01:00

Nästan lite kär i Jason :) (Timbuktu) Ser på Musikhjälpen så ofta jag kan och så rätt som det är sticker jag emellan med ett youtubeklipp. Bara för att han gör Flickan och kråkan så otroligt bra. Faktiskt bättre än Mikeal Wiehe. Och texten är Wiehes bästa. Utan överord. I mina ögon. Love it! Lyssna och njut. Ratta sen in på Musikhjälpen och önska, skänk pengar och delta! Det är så stort. Så bra. Så coolt. Och finns det liv är det aldrig för sent!

Mirakelkuren

2011-12-14T11:50:00.001+01:00

Vi vet ju det. Men ändå. När man blir påmind lite oväntat så är det extra härligt. Om att yogan förändrar. Mest på insidan men även på utsidan :) Igår pratade jag länge med en av mina elever, som jag också tränat med tidigare. Vi har lärt känna varandra i yogasammanhang och tränade första gången för en 7-8 år sedan ihop. Igår kväll sa hon - tänk att du ser så mycket yngre och mjukare ut i din kropp nu mot när vi började. Som om tiden gått baklänges... Vilket uttalande! Vill dela det med er för att den säger så mycket. Hon sa att jag var lite böjd då, stel i kroppen, uppdragna axlar och lite orörlig i överdelen av kroppen. TÄNK! Att jag är mjuk idag. Hundra gånger mjukare, även om jag kan muttra för mig själv de dagar jag upplever min stelhet mer. Jag är rak i ryggen. Har rätat ut mig 3 cm! Och allt det andra som varit kopplat till skador och diskbråk. Så viktigt att påminna sig allt som faktiskt har skett. Överallt. I kroppen. I sinnet. På utsidan. Vilken mirakelkur! Egentligen. Och att jag träffade min förra frisör förra veckan. Vi har inte setts på kanske 10 år. Hon synade mig ordentligt och sa - du ser så mjuk ut i ansiktet. Yngre. Och jag berättar inte för att jag strävar efter att se yngre eller flashigare ut! Naturligtvis inte. Men jag vill ändå dela, för att det säger så mycket. Det har hänt en ocean av händelser sedan yogan och jag hittade varandra. Och när människor som jag ser ofta eller sällan faktiskt kan se det. SE det. Det blir ännu tydligare. Och jag är sprudlande glad idag. Kan inte sätta ord på min glädje och min luftighet inombords. Mirakelkuren gör sitt!

Glitter

2011-12-13T09:30:00.002+01:00

Hos mig. I min shala. Min studio. Min yogaplats. Direkt jag kommer dit så rinner annat av mig. När jag bugar innan jag går in. Tänder mina ljus. Mjukar upp mig lite innan mina grupper kommer. Då är det där. Glittret innanför mina ögonlock. Som ett tomtebloss. Som en föraning om Lucia som är idag. Och jag hör sedan en ton. En ton ganska högt inom mig. Inte som något som liknar tinnitus. Nej. Nästan som en musikton. Har ni hört det? Någon gång? Jag vet att Z sa att det är a message from above. Kan det vara så? Jag väljer att tänka det! För kvällen, den var fantastisk. Och orden från mina elever som smycken till mitt sinne. Som glitter i tankarna. Också. Att jag klarat den här terminen med all trötthet och det som den burit med sig. Att jag står där inför fyra grupper varje vecka. Oavsett. Jag är lite stolt och vet att ett steg har tagits. Ikväll är det sista grupperna innan det blir jullov från yogaundervisningen. Lika viktigt med vila som med själva undervisningen. Balans. Och glitter inom mig både uppifrån och utifrån. Glad Lucia!

Nedräkningen har börjat

2011-12-12T10:48:00.004+01:00

Nu börjar nedräkningen till Musikhjälpen, klockan 18:00 ikväll drar vi upp volymen och bidrar genom att önska en låt - Skicka ett SMS till 72 999 med belopp 50, 100 eller 200 + din låtönskning (låt, artist och ev motivering).

Musikhjälpen sänder live dygnet runt 12-18 december i P3 och SVT Play från en glasbur på Gustaf Adolfs torg i Göteborg. Bara att få höra Jason (Timbuktu) i livesändning gör det hela extra lyssnarvärt. I mina öron :) Och jag tycker det är ett så fantastiskt initiativ och det brukar vara kanonbra. Lyssna även om du inte gjort det tidigare. Och bidra med lite pengar. En god julklapp som andas yoga rakt igenom. Hos mig. Musikhjälpen.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3946&grupp=13220

Information om Musikhjälpen 2011
Alla barn har rätt till avgiftsfri utbildning. Det står i Barnkonventionen som inrättades 1989. Att få gå i skolan är enligt FN en mänsklig rättighet. Ändå är det idag upp emot 100 miljoner barn som inte får ta del av den rättigheten. En majoritet av dessa är flickor.

Fattigdom, tidiga äktenskap med tonårsgraviditeter som följd, föräldrars utbildningsnivå, rädsla för våld eller övergrepp på vägen till skolan. Det är några av förklaringarna till varför många flickor inte går i skolan eller fullföljer sin skolgång.

Problemet med att flickor inte får gå i skolan är värst i länder där fattigdomen är stor och där det råder konflikter. Länderna kring Sahara (tex Nigeria, Somalia, Eritrea, Sudan, Etiopien) och södra Asien (tex Afghanistan, Pakistan, Yemen) räknas till de områden där flickor är värst drabbade. I exempelvis Mali är endast en fjärdedel av alla skolelever flickor. I dessa områden beräknar man att flickor istället lägger i snitt sju timmar per dag på hushållssysslor. Sju timmar som de hade kunnat spendera vid en skolbänk, precis som sina bröder.

En flickas skolgång betyder mycket socialt och ekonomiskt, både för henne själv och för hela samhället. Ju längre flickor får gå i skolan desto senare gifter de sig, desto färre barn skaffar de och desto bättre kan de ta hand om sina barn. Dessutom ser man att spridningen av HIV avtar samtidigt som barnadödligheten minskar i länder där flickor går i skolan. Det är dessutom bevisat att en flicka som har en mamma med utbildning har större chans att få gå i skolan.

Att investera i flickors skolgång är att skapa bättre livsvillkor – för alla.

Delad glädje är större glädje. Alltid.

2011-12-10T14:34:00.003+01:00

Vi sitter i en av de äldsta träkyrkorna i vårt land. Koret är från 1200-talet. Kyrkan är svart på utsidan och ljus på insidan. Lite sned och vind, men märkvärdigt fin. Gamla målningar på apostlarna. Den är inte stor, vi är nära varandra. Nära i en välsignelseceremoni mellan vår äldsta dotter och hennes man. De gifte sig i all hast på rådhuset för fem år sedan. Med några vänner. Vi delade inte den stunden, alla måste få göra sina val, men då kändes det snopet. Som att bli snuvad på något man trodde sig ha rätt till. Men igår, då delade vi stunden, vi två familjer som sakta börja växa samman. Och det var stort. M i sin vackra vita klänning med paljetter och en vit pälsboa runt axlarna. Lillan drog igång konserten samtidigt som orgelns brus sköljde över oss. Och jag gick runt med henne, vyssjade och till slut blev hon tyst. Jag gick där och kände mig så enormt närvarande i stunden. I att få delta. Och hur inget riktigt blir som man tänkt från början kanske, men hur det hela tiden ändå blir bättre. På något vis. Att livet i sig är så stort och mäktigt att det vore löjligt att ens försöka överblicka. Ha kontroll. Vi har ju inte det. Inte ens i illusionen :) Men när man släpper tanken på att tro sig ha kontroll, då vidgas vyerna. Horisonten är oändlig och allt är faktiskt möjligt. Vi delade en stor glädje igår och blev alla lite större. Inombords. Tänk att vi har den möjligheten, att dela med varandra. Det vi själva väljer. När vi vill det. Det är stort. Men det är nästan större att få bli inbjuden och dela. Sitter här idag med stora tankar, pepparkakor och njuter. Elden sprakar i köksspisen. Tänker att genom barnen blir jag klokare. Lär mig. När jag släppt det jag trodde jag var tvungen att upprätthålla, då har allt strömmat emot mig. Ibland stannar vi till vid en hållplats och ser all skönhet och verklig kärlek. Känner mig mjuk inuti. Helt mjuk. Det är grått ute. Men det har inget med min sinnesstämning att göra. Jag vilar från min yoga idag och längtar lite till imorgon när jag står där igen. På mitt golv. Tills dess önskar jag dig samma mjukhet och att du också får landa i det sköna i att följa med och släppa tanken på kontroll. Glad tredje advent!

Mörkt och härligt

2011-12-07T18:31:00.001+01:00

Rummet och jag. Inredning och jag. Jag har aldrig haft svårt för att blanda mixa och göra lite som jag vill där jag har bott. Från min allra första lägenhet som jag fullkomligt älskade, har jag inrett precis som jag har haft lust. Inte hakat på så mycket trender. Tror jag. Men man vet ju aldrig... När vi byggde vårt hus och målade det från rött till vitt så kändes det onekligen lite trendigt:) Vi gjorde även inredningen väldigt ljus, vita golv och ljusa väggar tänkte jag att jag skulle avhålla mig från min kitschådra som brukar öppna sig. I lägenheten hade vi ett vitt vardgsrum, men efter ett tag hade en hel del turkosa inslag letat sig in. Det är som jag får lust att bryta mot mina egna "regler" om ni förstår hur jag menar? Som i yogan. Man kan ha en tanke om hur det ska bli, göra det och komma ut med något annat. Allt går att relatera till yoga i min värld! Och nu blev jag så fullkomligt förälskad i ett fat. Ett fat jag köpte för ungefär ett år sedan. Färgerna, sammansättningen av mönster - det blev helt enkelt starten för en helt annan stil än vi egentligen tänkt oss i det hörnet av huset. Sen blev det en mörklila gammal äkta matta, infärgad för IKEA och köpt av oss. Jag kunde inte släppa mattkanten när vi hittade den. Det fanns ju bara en! Och sådär har det hållit på. Vår lilla hörna har blivit en blandning av... tja, oss och det som händer när vi följer med. Allt är inte ljust och fräscht utan mörkt och härligt också. Pricken över i är stolarna vi hittade i helgen. Jag älskar dem! Varsågoda, en lite annan sida av mig.

Starka ben

2011-12-05T11:43:00.001+01:00

Så glad i min yoga. Att jag hittade den. Från första början. Och min egen yoga med min egna serie, som jag gjort så länge nu, i flera år faktiskt. Som den har hjälpt mig. Hur stark jag har blivit. Framför allt i benen, benen som vi står på, vår förbindelse neråt jorden. Så viktigt att orka stå på sina ben. Mycket viktigare än att kunna stå på huvudet, om du frågar mig :) Ser att mycket av yoga idag handlar om att sitta. Och från början var ju det så, man satt väldigt mycket. Asana betyder ju egentligen sittande position. Men idag när vi inte använder våra ben så mycket så behöver man hitta tillbaka till den självklara styrkan i våra ben. För mig som alltid känt mig svag i benen är det en fantastisk känsla att faktiskt orka stå på benen och göra mina rörelser fullt ut. Och att det jag lär ut i mina grupper handlar väldigt mycket om att stå. På. Sina. Fötter. Stärka benen. Ha raka ben, så många som gärna böjer lite grann där benen ska vara raka. Många som tränat andra stilar och som har svårt att hitta styrkan i benen. Kan nästan kännas som att gå bakåt tror jag, om man är van att slacka lite där det ska vara sträckt... Jag kan känna när jag går att jag sträcker ut hela mina ben, hela vägen. Och det är en så otroligt befriande känsla. Ja, visst sitter jag också och ligger i yogan. Naturligtvis. Men det är inte samma utmaning för mig, det är det stående som gör att jag stärker mig. Just nu så glad i att använda benen.

På klippet kan du se den första lilla snutten av den första serien Balakrama, en av Shadowyogans tre introducerande serier. Emma Balnaves yogar.

Ljusa ljud

2011-12-02T09:18:00.002+01:00

Sover djupt. Sover länge. Vilken gåva det är att få sova. Och vaknar glad. Orosmolnen över andra människor har lättat. Och jag går vidare. Sällskap med sonen till jobbet. Är först på plats i mörkret. Tänder min stjärna. Startar datorn och vattnar min stora blomma. Tittar in hos fina Nina och låter mantrat hon har länkat till få gengljuda i hela mitt kontor. (om du bara vill höra just det, hoppa fram till 8 minuter in) Människor passerar min dörr och rör sig i takt. Två kommer in och dansar :) Det är härligt! Jag blir gladare av det ljudet. Av mantrat och jag tror på det. Varje gång jag spelar något mantra så blir jag glad. Ljus och lätt inuti. Och jag önskar så att jag kunde några mantran att sjunga. Ljud är helande. Som ljushet. Ljusa ljud. Visst vill vi ha det i oss? Läka oss. På ett alldeles annorlunda sätt. God morgon. God helg. Allt gott mina vänner!

Hungriga hundar

2011-12-01T08:47:00.005+01:00

Ibland skulle jag vilja vräka ut saker här i bloggen. Ventilera. Men det går inte, jag kan inte lämna ut för privata detaljer. Även om det i stunden känns så. Fick ett svårt besked igår. Som handlar om en nära person men som idag är distanserad. Som inte mår bra. Inte bra alls. Som inte klarar av sitt ansvar för sig själv. Som slarvar och trasslar. Som jag en gång skrev på ett borgenspapper för och som igår i förlängningen gjorde att jag fick ett brev från kronofogden. Ibland är det som det nafsar en i hälarna. De där relationerna som bara tär. Äter upp en. Den där hungriga hunden som aldrig får nog med uppmärksamhet. Aldrig nog med bekräftelse eller pepp. Efter mina olika sorgbearbetningar har jag börjat fungera annorlunda. Mer direkt. Så här är det nu när ledsamma saker sker - först blir jag ledsen, våldsamt ledsen till och med nästan så jag känner mig obekväm. Sorgen är där direkt. Men samtidigt är det som jag gråter ut taggen direkt. På något märkligt vis. Jag vet att när jag pratat klart, gråtit och sovit en natt så är det över. På ett vis. Den momentana besvikelsen över vad som sker har lämnat mitt system. Och inser återigen att jag inte kan leva livet åt någon annan än mig själv. Hur svårt det än kan tyckas. Hur mycket man än vill hjälpa till så går det ibland inte alls. Gränser nås och alla måste någonstans hjälpa sig själva. Vilja hjälpa sig. Även om det är svårt och kräver saker. Med en lugn insikt om detta vaknar jag och känner att jag är tacksam över mina val. Som tagit mig hit. Inte för att slå sig för bröstet utan för att jag lever det liv som jag vill leva. Att jag vågar säga det högt till och med. Att jag inte blir straffad för det :) eller för något annat gott. Men för den som går irrvägar kan det tyckas som om hela tillvaron är emot en. Som om allt är en stor komplott mot en själv. Som om alla andra har det bättre. What goes around comes around. Jag tror på det. Och att alla har sina delar att ta sig igenom. Sina saker som samtidigt är alla chanser till att växa. Hur flåshurtigt det än kan låta. Så tror och tänker jag. Lever mitt liv. Och jag skickar mina böner om att vännen som gått vilse, hittar tillbaka till rätt sida om tillvaron. Får lugnet. Släpper sin aggressivitet och inser att ingen annan kan leva livet åt en. Och det svåra samtalet det ska jag ringa nu. Och sedan går jag vidare. Och önskar samma till alla som brottas med hundarna som gläfser och som biter i bakhasorna på oss. Vi har alla val att göra. Liv att leva. Det måste inte vara så hårt som vi tror.

Vemod

2011-11-29T22:38:00.000+01:00

Ikväll kom det över mig. Vemodet. Över att jag ser min lärare en eller två gånger om året. Inte mer. Och jag saknar hans klokhet. Hans varma ögon. Hans sätt att få oss att orka och ta oss över alla gränser. På alla plan. Tacksam över att ha en lärare som honom. Och jag har allt att jobba på, det är inte det. Just ikväll skulle jag vilja ha hans korrigeringar. För jag vet att jag behöver det. Och jag gör det själv varje vecka. I alla grupper. Korrigerar. Visar. Ikväll när jag släckte lyset i min shala, då insåg jag att jag saknar det. Just det. En hand på min rygg. Någon som ser vad jag behöver jobba på. Som ser mig. Vemod.

Dagen efter

2011-11-27T18:42:00.000+01:00

Gongbad. Smaka på det ordet och känn associationernas vågor klucka. Ett bad. Men ett inre. Med ljud som helar och stärker. Kanske drar upp något till ytan. Kanske låter det som stenar på ett plåttak. Kanske som ett flygplan som måste nödlanda. Eller som inledningen till en skräckfilm... Tja, alla ljud som gongen spelar upp, för det är den som styr, de finns där. Ibland lät ljudet smärtsamt högt och jag hade i första delen väldigt svårt att slappna av. På ett märkligt vis så fanns irritationen runt min kropp som ett hölje som ljudet inte tog sig igenom. Jag störde mig på yogan, som var som någon slags slarvig uppvärmning. På att andas så fort utan paus efter utandningen. Sådär forsade tankarna - vad gör jag här? Varför gick jag på det här? Varför ska jag alltid haka på allt? Utan eftertanke ibland...
Efter 90 minuter var det paus. Solen vräkte in på de vita väggarna och det slitna trägolvet i danssalen tre trappor upp. Rummet var stort och vi var kanske ett fyrtiotal människor som låg på våra yogamattor med filtar och kuddar. Drack lite te. Pratade med D och L. När vi gick in igen kände jag att kroppen ville sitta. Och efter en lång stund av sittande så la jag mig ner. Gongen lät annorlunda och det fläktade runt mitt ansikte så mycket att jag öppnade ögonen och såg mästaren ha den rakt ovanför mig. Med ett annat ljud. Och jag försvann. På ett sätt som inte går att förklara. Som var skönt. Rofyllt. Jag sov inte. Jag låg där och kände min kropp men kärnan i mig, den var helt i ro. Så annorlunda mot den första delen. Pratade med gongmästaren efteråt och han sa att min upplevelse var ganska vanlig, dvs första delen vill en del nästan krypa ur sig själva för att sedan känna att det är helt underbart. Det som det där ljudet gör. Kom hem. Trött. Men glad. På kvällen hände något, jag fick ont i varje del jag tidigare känt av i min kropp. Ryggen. Höfterna. Knäna. Fotlederna. Vaknade med ömma handleder. Idag med sovmorgon och första ljuset tänt och storm utanför vaknar jag och känner mig helt bakfull! Riktigt dagen efter. Vilket det ju är :) Men det har tagit hela dagen och några saffransbullar och chokladglögg för att få mig rätt på banan igen. Men jag vet att det var bra, det som skedde igår, för i min bröstkorg är det helt tyst. Helt tyst och har varit det sedan igår när vi åkte hem. Gongbad. Får du chansen, prova! Ljudet kan inte göra illa dig, tvärtom, det kan hela dig. Och den som utför ritualen han vet vad han gör. Man får lita på det!

Bilden har jag lånat här www.gongmaster.se

Plötsligt så händer det!

2011-11-25T10:20:00.002+01:00

Imorse var den självklara yogan hos mig igen. Som jag väntat. Som jag nästan haft panik över min dåliga ork och brist på tålamod. Kanske är det så att när man böjer sitt huvud och ger upp - då händer det. När jag givit upp mitt egna motstånd till att vänta. När jag slutat forcera. När jag vaknar en morgon, utan förlamande trötthet och går rakt upp, gör mina morgonbestyr, tänder mina ljus och min rökelse. Bugar lite lätt för Z. Gör min yoga. MIN. Och allt är där igen. Och jag är mjuk! Böjer mitt huvud i stor tacksamhet och känner att när man släpper taget då får man det man önskar. Plötsligt så händer det.

One for the road

2011-11-23T11:35:00.007+01:00

Här kommer lite resetips utifrån ayurvediskt perspektiv och sätt att se på kropp och hälsa. Dr Vasant Lad har skrivit dem och han är en globalt känd ayurvedisk läkare från Indien som skrivit många böcker och som grundat the Ayurvedic Institute in Albuquerque, New Mexico.

Texten har jag hittat här: http://www.himalayaninstitute.org/

Ayurveda offers a number of antidotes for the physical and physiological disruptions of travel. By Vasant Lad

The winter travel season is just ahead. Whether you’re setting off to celebrate the holidays with family and friends, get to a vacation spot, or clinch a business deal, it’s hard to stay balanced on the road. Why? Because when you travel by plane, train, or car, your body moves faster than nature intended it to. High-speed travel introduces a light, mobile, spacey quality into your body and mind. Plus, it disrupts your daily routine and often pulls you across time zones. All this aggravates the vata dosha—the subtle energy that governs movement—and leaves you vulnerable to dehydration, insomnia, sluggish digestion, anxiety, spaciness, jet lag…the list goes on. But here’s the good news: Ayurveda offers a number of antidotes so you can appreciate the pleasures of travel while avoiding many of the discomforts.

An Hour before You Take Off
Swallow a ginger or cinnamon capsule, drink mint tea, or try some tagar (Indian valerian). These herbs strengthen agni (digestive fire), improve circulation, and relax the mind. Tagar has properties similar to melatonin and will help you sleep during a long plane, train, or car ride. (Do not take it if you are the driver). Put 1/4 teaspoon of powdered tagar on your tongue and wash it down with room-temperature water an hour before you depart and repeat every six hours while en route.

While in Transit
Drink lots of water (more than usual) and avoid beverages like coffee, caffeinated tea, alcohol, and soda. Caffeine, sugar, alcohol, and carbonation are dehydrating and aggravate vata.

If You’ve Traveled to a New Time Zone
Adopt the local time immediately. Reset your clock and go to bed and get up at the same time you would at home. Resist the urge to nap; it prolongs jet lag.

Eat Foods That Are Grounding
Avoid drying raw foods like salad, dried fruit, and potato chips, and choose warm moist foods with extra oil instead. Look for cooked apples, steamed veggies with garlic, lentils, quinoa, hot soups, and kitchari mixed with ghee and cilantro. If you’re not a strict vegetarian, fish and chicken are also grounding.

At Bedtime
Massage your body, including the scalp and soles of the feet, with comfortably warm sesame oil. Then take a hot bath and go to sleep.

Drink Almond Milk
This nourishing drink relieves anxiety and other vata-related imbalances. If you have access to a blender, soak five almonds first thing in the morning. In the evening, peel off the skins and blend the almonds with one cup of hot milk, a pinch of cardamom and saffron, and a teaspoon of date sugar or your sweetener of choice. Enjoy.

Try Triphala
Triphala is an ayurvedic herbal remedy that regulates the bowels, preventing constipation and calming jet lag. Add 1/2 teaspoon of the powder to a cup of boiling water and steep for about 10 minutes, until it is cool enough to drink. You can strain out the herbs before you drink it or leave them at the bottom of your cup. Triphala has several tastes, including bitter and astringent, so in the beginning, you might not like the flavor. Whichever taste is lacking in your blood serum, you will experience that missing taste in your mouth. But persist. Over time, you will balance the six tastes within your body and the flavor of triphala will become less unpleasant.

Did You Know?
Sunlight reduces jet lag. When you reach your destination, go outside and let the sun soak your skin for 20 minutes. Sunbathing resets your body clock to local diurnal time and stimulates sadhaka pitta in the brain, which keeps you alert.

Jet Lag Tea
Put 1/3 teaspoon each of jatamansi, tagara, and ashwagandha in a cup of hot water and steep for 10 minutes. Take this herbal drink for 1 to 3 days, both morning and night, to reduce both vata and jet lag.

Feng shui i själen

2011-11-21T09:37:00.002+01:00

Mer och mer inser jag att det var enorm resa jag gav mig ut på när jag reste till Indien i augusti. På ayurvedabehandlingen. För den gick på djupet. Inte bara rent fysiskt långt ner i vävnaderna. Nej. Det andra djupet. Också. För jag kom hem förändrad. På djupet. Ville inte riktigt se det först. Ville inte riktigt ta in vad det var jag kände eller hur tomt det blev inuti. Som att hänga upp en riktig rensa-i-röran-skylt när affärer byggs om. Som en stor kvast som sopat runt runtom. Inuti. Och som fått mig att omvärdera en mängd saker som jag innan ansett som viktiga. Kvar står bara jag själv. Eller hur jag ska uttrycka det. Jag som efter resan stundtals känt mig som ett skal med väldigt lite innehåll. Men det där gamla innehållet, det har inte gagnat mig. Det har fött ett ego som har varit bråkigt och stundtals ganska högljutt. Pockat på mina tankar. Velat styra i gammal riktning. Men när jag inte kunnat yoga så fysiskt har annat hänt. Ja ni känner igen det antar jag? När annat kommer fram. Eller som det känts nu, svepts ut av en orkanvind. När bråten är borta. Då har jag känt mig vilsen och tom. Men nu börjar jag känna att det tomma är skönt. Det ger mig frid. Det ger mig också något som jag egentligen varit på väg till väldigt länge. Det finns inga måsten. Längre. Inga egentliga måsten. För vad jag måste göra, det finns inte längre. Det jag vill göra, det är något annat. Det är också kanske skrämmande. För att det är ett nytt sätt för mig att fungera. Hela vägen och hela tiden. Och missförstå mig rätt nu, jag pratar inte om mat, sömn eller respekten och kärleken till andra. Nej jag pratar om det där inre förrådet vi bär runt på, som vi så sällan städar. Där jag tidigare öppnat ett litet fönster på glänt men sedan stängt det. Det här har inte varit någon liten vädring, nej det har varit en storstädning. Feng Shui inuti. Och faktum är att jag varit lite rädd. Och känt mig övergiven på ett märkligt vis. Inuti. Av mig själv. Men nu när lite tid gått och jag börjar se vad som är vad. Då vill jag inte ha tillbaka mitt gamla skräp. Hur vackert det än såg ut på ytan. Hur mycket det än anspelade på att jag måste ha det så. Det nya känns som ett luftigt vindsförråd med stora vita väggar. Rena blanka golv. Målade i en skön turkos färg. Det luktar rent. Som nytvättat. Fönstren är höga och alldeles kristallklara. Det är mitt. Och jag börjar till och med känna mig stolt. För det är så härligt med nyvädrat. Och rent. Och tomt. Inser också att det är så här frihet luktar. Nybonat. Fräscht. Vädrat. Inuti. Feng shui i min själ. Önskar dig samma känsla!

Krypa uppför ett berg

2011-11-18T11:44:00.000+01:00

Dis och regnväder. Grått och stilla. Gräsmattan ser ut som det vore vår, grönskan är motsägelsefull. Mitt tillstånd av väntan känns outhärdligt lång, just idag. Låg hela dagen igår och blödde näsblod. På något vis blir det värre när man ser blod, eller hur? Som om jag blev "sjukare". Den här väntan på att sakta bli starkare, den känns idag som oöverstiglig. Som att krypa uppför ett berg. Att ta ett pyttesteg i taget. Och sen vila. Född snabb och med bråttom i kroppen är det mycket tuffare att vara hemma och inte vara som jag brukar. Helt enkelt inte orka. Jag kan inte påminna mig när jag varit sådan tidigare. Kraftlös. Försöker pigga upp mig med en mängd saker. Vila. Ta pauser. Unna mig saker. MEN. Jag orkar ändå inte. Att vänta. Det är mitt allra svåraste. Har alltid tyckt innan att det är förspilld tid. Men det kanske inte är det...Det kanske är just det som gör skillnaden? Att sitta ner och vänta in sig själv. Hela sig själv. När årstiden känns som den hoppat över ett steg så får jag backa ett. Frustrerad och trött. Gnällig och jobbig. Jag vet. Men ibland kanske man får vara det också??

Större än själva bilden

2011-11-14T10:37:00.003+01:00

Naturen är mäktig. Vi är en del av den. Vi glömmer det för ofta. Djuren är viktiga. Precis som oss. Sida vid sida. Egentligen. Vi glömmer det också. Var i Stockholm i helgen och såg en fantastisk fotouställning på Fotografiska muséet. Det finns fler utställningar där förstås, men vi fastnar för Nick Brandts enorma bilder på elefanter, giraffer, lejon och människor. Enorma. På flera sätt. Till formatet. Men också till vad jag ser. Jag blir tagen. Nästan så jag känner dofterna och får en känsla av svindel, är jag också där? Bilder när de är som bäst. Förflyttar mitt sinne och får mig att se mer än själva bilden. Som det jag upplever ibland i yogan. Att jag gör något men får tillgång till något mycket större. Förstår du hur jag menar? Större.

Bilden är Nick Brandts på ett lejon innan stormen och jag har lånat den från Fotografiska muséets hemsida, www.fotografiska.se

The minds true liberation

2011-11-11T09:38:00.002+01:00

Idag, det magiska datumet 11.11.11 så glider vi in i vattumannens ålder, the time of Aquarius och jag blir lätt nostalgisk när jag tänker på den fantastiska musikalen Hair som kom på 70-talet och bjuder er på låten, the time of Aquarius ifrån den. Titta på hippiesarna när de dansar i Central Park i New York. Visst är det härligt?!

Together

2011-11-09T11:56:00.000+01:00

To get there - blir ordet together. En liten ordlek som säger allt. Att vi gör det tillsammans. Även om vi gör det var för sig. Yogar. Andas. Lever. Visst är det så enkelt. Så glasklart lätt. Man kan vila i det. Veta att tillsammans är vi som en. När vi andas tillsammans. Yogar bredvid varandra. Yogar hemma men vet att andra sömndruckna också står på sin matta. På kvällen när jag är trött men ändå sätter mig och andas. Mediterar. Så vet jag att jag är där på min filt i min ensamhet. Men inte ensam. Tillsammans. Together.

Ilska eller lugn?

2011-11-08T11:41:00.004+01:00

Jag kliver av bussen i närheten av Stillastund. Ska ha mina kvällsgrupper. Går snabbt fram till övergångsstället. Det är kolmörkt men bussen lyktor lyser upp mig och trots att jag svarta byxor och svart kappa tänker jag att jag syns. Min silhuett måste vara som en klippdockas. Tydliga konturer. Håller en vit stor kasse i handen, han som kommer farandes riktigt snabbt i sin bil borde se mig. Och att jag går på övergångsstället. Men han verkar inte se mig. Alls. Jag går snabbt och försöker få ögonkontakt med föraren. Han tittar rakt på mig, en äldre man, med sammanbitna käkar. Han är fårad i ansiktet men hans ögon sprutar ut ilska. Och han nuddar mig nästan med sin bil! Jag stannar till och bara tittar på honom. Förstår inte riktigt, för han ser mig faktiskt. Då ger han mig fingret... Han ser rasande ut. Jag förstår verkligen ingenting, slår ut med armarna i en slags vad-vill-du-gest då han hötter med näven och ser ut som han vill slå mig. Sedan är det över, han har har åkt och jag är över på andra sidan. Med en konstig känsla inuti. Han var så arg. Och jag blev föremålet för hans ilska. Hur ofta händer inte det? Att människor tar ut sin vrede på någon annan än den det gäller? Eller för saker de inte kan påverka. Jag ser det ofta, kanske för att jag är intresserad av människor och gärna iakttar. Den här gången blev jag inte arg. Jag blev bara konfunderad. Och lite obehaglig till mods. Mitt heta humör finns inte kvar. Helt enkelt. Visst blir jag arg ibland, men det yttrar sig aldrig på det här viset, som den här mannen gjorde mot mig. Jag tror att till viss del så handlar det om personlighet. Kanske en sjukdom? Men oftast tror jag att det handlar om krokig kommunikation. Eller brist på. Att människor har så svårt att vara raka, säga sin ärliga mening. Ta strid för det som angår dem. Som berör dem. Eller stå upp för någon annan. Så ofta vi pratar om människor istället för med dem. Jag har inte haft svårt att vara rak, tvärtom nästan. Men det har gjort mig ganska ensam ibland. I sammanhang där man uppfattar en avvikande åsikt som ett påhopp. Där ärliga frågor tolkas som angrepp. Där tystnaden i gruppen säger mer än tusen ord och där alla pratar efteråt och säger vad det tycker. Egentligen. Nej jag är ingen perfekt människa. Jag vill bara att vi ska tala lite mer med varandra så att inte tredje part hamnar i hetluften. I skottgluggen för det vi känner inuti. Vi är inga offer för våra känslor, vi får lära oss att hantera dem. Och när stillheten råder inombords, då blir det mesta bara krusningar på ytan. Djupet är lugnt och fint. Och jag önskar verkligen att den mannen som ville spöa upp mig igår för att jag gick över gatan på ett övergångsställe när han kom åkande, fick frid i sig. Att han öppnade munnen och sa något till den det gällde. Hur har du det med din ilska? Eller kan du ta fram lugnet inombords när det händer sådana här saker?

Absent friends

2011-11-05T11:47:00.005+01:00

Tröst. Det ordet tycker jag om. Mycket. Det rymmer så mycket. Att få tröst. Att ge tröst. Igår var jag på begravning för min väns mamma. Det var så vackert. Så värdigt. Och ändå så sorgligt. Det är ju det. Och måste få vara så. Jag grät så mycket, som klara droppar föll tårarna på min nya klänning. Och jag tänkte även på mina sorger. Ett avsked väcker tankarna på andra avsked. Naturligtvis är det så för oss. Att det ena ger en koppling till det andra. Mina ögon fastnar på Jesusfiguren i naturlig storlek som hänger en bit upp i taket. På korset. Och hur lite jag förstår av att han tog på sig andras skulder och synder. Vad nu det är. Det ger mig inte tröst. Faktiskt. Andra blir tröstade av det, vi är ju olika. Tror och tänker olika. Däremot ger det mig tröst att veta att jag har kraften inom mig själv att ta fram. Det kanske är samma sak? Egentligen. Och vad vet jag egentligen? Kraften jag får av andra i min närhet. Att få tröst. Att ge tröst. Kraftfullt. Starkt. Vi stannar i lilla staden på väg hem, går till den åldrande kyrkogården där mormor och morfar ligger. Den gamla välvda stenbron en bit bort över ån som ser ut som en vårflod just nu. Gravstenen har fått lavar växande tvärs över. Novemberdagen är ändlöst grå. Människor pysslar vid gravarna. Tänder två ljus och känner att jag blir glad när jag ser dem lysa så stadigt. Tröstad. Var ni än är alla absent friends väljer jag att tro att ni har det bra. När skymningen lägger sin filt över oss, ska vi gå en långpromenad till en annan kyrkogård och där tänder vi ljusen för våra andra saknade familjemedlemmar. På något vis ger det tröst. Önskar också er alla tröst som tänder varma brinnande ljus i kvällningen.

Jämnmod

2011-11-03T09:07:00.000+01:00

Vi försover oss lite lätt. Inte med flera timmar men lagom för att inget ska vara i fas. Ingen lugn stund för att vakna fint. Ingen yoga. Ingen ordentlig frukoststund och ingen tidningsläsning. Dusch och ut i bilen. MEN. Det är ok med sådana morgnar också. Från och med nu och framåt dagen kan det väl bara bli bättre? Och den milda hösten slår alla rekord. I mjukhet. Den sveper in mig i att allt är som det ska. Allt står inte och faller med att det ska vara PRECIS som jag planerat. Jag följer med i det som är. Och tänker att förr skulle den här starten ha förstört hela min dag. Nu har jag mera jämnmod. Jämnare humör. Mera tillåtande. Och ja, vi vet ju, som yogar, att det är yogans som fått mig att se vad som är stort och vad som är smått. Vi sitter i bilen och småpratar. Ingen idé att vara sur eller arg. Det bara flyter bort. Jag har inte energi att lägga på det helt enkelt. Jag hushållar. Vill stanna i mitt jämnmod. Önskar er en skön dag hur den än har startat!

Balance your hormones balance your life

2011-10-31T13:36:00.004+01:00

Det finns så många böcker att läsa inom ayurveda och kinenisk medicin idag. Och om österländska sätt att se på kroppen. Claudia Welch har skrivit en jättefin bok om hormoner och hur vi kan balansera oss själva. Det är inte så krångligt. Faktiskt. Framför allt behöver vi fundera över om vi ger oss själva några hormoner som kvinnor, t ex extra östrogen, minipiller eller p-piller eller på något annat sätt tillför kroppen något extra. För det rubbar hela balansen. I våra kroppar och delar av våra liv. Man kan använda den som uppslagsbok, vad händer vid mens osv. eller läsa den från pärm till pärm. Hur du än läser, så vill jag varmt rekommendera den.

"Dr Welch combines Eastern medical theory with Western science to provide uncommon insights into hormones, women’s health concerns, lifestyle and diet. It is designed to be readable and accessible for all women, and anyone who wants to understand women’s health, be they students or practitioners of Western medicine, Ayurveda, Traditional Chinese Medicine, or simply of life. It is not important to have any background in any medical system to appreciate and grok this book, but it also offers new perspectives to seasoned medical practitioners."

Kännas

2011-10-26T09:33:00.002+02:00

Plusgrader ute, milda vindar. Längtar efter frost och kyla. På yoga-workshopen med Emma Balnaves i London, ställde hon frågan till oss om varför man yogar. Det var intressant att höra alla olika svar, speciellt som det var en del nybörjare med. Ofta är det så på de kurser jag går att det är blandat, det är människor som utövat yoga i många år och undervisat länge tillsammans med rookies, människor som bara börjat nosa på yogan i något år. En ung tjej sa lite tyst - to feel something. De orden lyfte Emma - känner du inget så är det inte yoga du utövar, slog hon fast. Det var skönt att höra. I min yoga har det ända från början varit jobbigt fysiskt medan det mesta faktiskt har skett inombords. Förändringar i tankar och känslor. Känslor som dykt upp och skeenden som jag inte tidigare noterat. Eller haft. Och de där känslorna, så mycket de kan röra upp och så mycket som kommer fram. För om man inte känner något, då är det inte yoga, då blir det någon slags gymnastik. Och jag tänker på alla år som jag tränade yoga i grupp och hur lite vi pratade om det. Om de osynliga kropparna som vi har. Vi var mest fast i annamaya kosha, den fysiska kroppen som vi kan ta på och se. Vi pratade inteom de andra kropparna, som vi inte ser. När jag hör Emma så inser jag hur mycket jag längtat efter just den typen av dialog. Om vad vi känner. Och varför. För det finns ju förklaringar till det. När jag tar upp det i mina yogagrupper så känns det bra för mig. Fint att kunna förmedla något på ett tidigt stadium som det tagit mig åratal att komma fram till och hitta rätt med. Det är också intressant att se och höra allas olika tolkningar och reaktioner på det. De flesta är lättade. För visst känner man något ganska omedelbart när man börjar? Det där som kan vara så svårt att sätta ord på. Som man knappt tror hänger ihop med yogan. Och jag tänker att som lärare är det viktigt att inte tappa det. Att inse att det är ganska omvälvande. Som Emma som tränat över 20 år och rest runt i världen i 14 år och undervisat och som ändå kan möta oss alla precis där vi är. Vilken lärare. Vilket gott exempel hon är. Och hon har inte glömt hur det är när det börjar hända saker inuti. Kännas.

Bilden är på Emma Balnaves, fotograferad av Dan Lindberg

Kurragömma

2011-10-25T11:22:00.002+02:00

Kurragömma. SÅ känns det med min yoga och mig. Jag mår fint. Har ett flöde. Gör min yoga. MIN. Och nästa dag är jag helt slut. Orkar inget. Och sådär håller det på. Sakta men säkert kommer jag närmare mig själv helt enkelt. Att orka. Även om det är långt kvar kan jag nu känna glädjen i rörelsen, hur liten eller hur få den än är. För det finns där. I mig. Och jag är på väg. Ja jag är på väg. Även om den leker kurragömma...

Parallellt

2011-10-24T09:21:00.000+02:00

Jag tror jag kör parallellt. Med två bloggar. Varför utesluta? Kände att jag inte kan ta bort min aning om yoga. Inte än :) Så jag fortsätter. Under den gråaste måndagen på länge så finns det värme. Det är yoga ikväll. Och dagen har börjat fint med tända ljus på frukostbordet och varm gröt i magen. God morgon!

Slut och början

2011-10-21T12:58:00.002+02:00

Förändringens vind. I mig. Haft en tanke. Ett tag. Läste den i en annan blogg idag. Vet inte riktigt vad det står för. Men något för mig framåt. Vidare. Jag är inte rakt av modig och klipper här. Men. Jag funderar på att lägga ner min en aning om yoga. Kanske... är den klar? På något vis. Min lilla aning har växt lite. Känns som det som händer i mig nu, har jag skrivit om tidigare. Yogans utforskande handlar också mycket om det jag inte kan beskriva med ord. Men vägarna dit. De känner jag igen även om det är en resa som aldrig slutar. Skrivandet vill annat. Häromdagen startade jag en ny blogg, annikas andetag. Bara sådär. En känsla inifrån min mage, mitt centrum som ville något. Så jag gjorde. Utan att tänka. Jag är på sätt och vis besatt av andningen. Andetaget. Och allt allt allt som hänger ihop med det på olika vis. Går distanskursen effektiv andning för Maria och följer med i det som händer. Alltid kan man hitta något nytt. Ny kunskap. Nya sätt. Jag har varit så bra på att djupandas. Tidigare. Är väl det som alltid fungerat för mig i yogans värld. Egentligen. Det fysiska med utmanande asanas för mig har varit mer problematiskt. Där allt gjorde ont i början. ALLT! :) Men efter min galloperation för 3 år sedan så förändrades något i mitt andetag. Utandningen tog tvärt slut. Som att klippa av något efter halva tiden. Jag känner inte igen det. Och jag kan inte beskriva det bättre än så. Jag jobbar för att hitta tillbaka till mitt hela andetag. För det går ju. Jag är säker. Även om jag inte är där ännu. Vårdcentralen utredde mig. De hittade bara en nedsatt lungfunktion men kunde inte svara på frågan varför... Min TCM-läkare sa att jag behövde någon annan behandling än hans, han hittade inte helt rätt. Zhander har hela tiden uppmärksammat mig på det här och varit bekymrad, givit mig asanas som hjälpt en del men inte hela vägen. Därför reste jag till Indien på hans inrådan. Nu är jag på väg i en riktning som känns rätt, efter den ayurvediska behandlingen. Annorlunda. Något är förändrat i mig. Och då fokuserar jag där. Så tänker jag. Följer du med in på den stigen som andningen tar mig? Kanske skriver jag här också fortsättningsvis. Senare. Just nu känns det annorlunda. Det är allt jag vet.

Varje liten rörelse

2011-10-19T11:38:00.001+02:00

Tänk att så lite kan göra så mycket. Den frasen hör jag lite då och då från människor som precis börjat med yoga. Och visst är det bra att bli påmind? Om att "det lilla" faktiskt är så mycket mer än det som syns i stunden. Att den där kraften som man frigör, den där energin som letar sig fram som en berg- och dalbana är så stor. Som får oss att orka. Känna. Uppleva. Ta nya beslut. Gå vidare. Stanna i stunden. Och jag gör så mjukt så mjukt. När jag yogar själv. Och jag vet hur mycket det ändå påverkar mig i slutänden. Är ännu mer lyhörd nu för vad som sker inombords. En del som jag lämnade i Indien stannade där. Och annat blev tydligt. Som att jag är superkänslig för vissa saker. Mat och dryck. Om jag inte sover. Men mest av allt känner jag hur min yoga påverkar mig. Det är otroligt och ganska annorlunda mot innan jag åkte på min ayurvediska behandling, min pancha karma. Samtidigt så påminner det mig om mina nybörjare, som också beskriver nya fenomen eller känslor och händelser inuti. Kanske viktigt att påminna sig om det? För oss alla. Hur lätt det kan bli att man hittar någon slags rutin i yogan. Rutinen som mr Iyengar skriver om att den inte får bli mekanisk. Att varje upprepning ska vara ny... Som också hans elev, min lärare Zhander pratar om. Outröttligt. Och nu har jag faktiskt fått en alldeles unik chans att följa mig själv när jag sakta men säkert tar mig vidare och kanske till det som varit tidigare i min yoga. Hur stelbent har jag inte varit de här veckorna? Och lite rädd. Tänk om jag inte kan yoga som tidigare? Jaha. Återigen. För vem yogar jag? Och varför? Jag vet det. Lite bryskt har jag blivit påmind. Men nu känner jag ändå glädjen i mig. Inte bara det som tynger. Glädjen i att varje liten rörelse påverkar. Visst är det fantastiskt?

Påminnelser och perspektiv

2011-10-18T09:25:00.001+02:00

Påmind. Man blir påmind ibland om att inte grotta ner sig i sina små problem. Inte blåsa upp dem. Låta dem vara på rätt nivå. Mellan mina yogagrupper igår kväll pratade jag med en mycket god vän. Som ringde för att hennes mamma hade dött... Ja. Ja. Ja. Där kom insikten ramlandes igen. Perspektiven på det man har. Och vi pratade. Sedan gick jag in i min egen shala. Gjorde ett mjukt pass med mina elever. Men stärkande och kraftfullt. Jag ägnade min yoga till hennes mamma. Av hela mitt hjärta! Åkte hem. Stärkt i min kropp. Något ramlade bort. Något kom dit istället. Att yoga för någon annan, det är mäktigt. Och när man gör det innerligt, så blir det skillnad. Den där skillnaden som man inte kan förklara förrän man känner den. Man måste göra det själv. Och jag vet att jag skrivit om den boken tidigare, How Yoga works, men jag påminner om den igen. När man ägnar sin yoga åt andra. När man undervisar även när kroppen känns motsträvig. Det är ändå det jag vill. Jag tackar för påminnelser och perspektiv idag. Och jag ägnar min yoga åt min vän och hennes mamma ikväll också.

Tungt. Men jag andas.

2011-10-17T11:34:00.007+02:00

Jag andas. Men det är tungt. Lite. Eller mycket tungt. Vill egentligen inte skriva det. Vill inte befästa något. Men det är så det är. Och då menar jag inte andetaget. Det är det som går långt ner och som jag får till. Nej. Jag menar kroppen. Jag längtar mig snurrig efter att vara stark. Att orka. Att inte behöva korta ner, avbryta eller inte ens orka yoga för att kroppen är så upptagen med annat. För det är den. Jag vet det. Men. Det är också då, eller rättare sagt nu. Som jag inser hur stor plats yogan tar i mitt liv. Hur mycket den tillför. Hur mycket som rör sig runt den, som navet i mitt liv. Och vad är det jag står och säger i mina grupper varje vecka? Att andetaget är det viktigaste. Och det är det. Så jag andas på. Andas djupt nere i mig när jag vaknar. Andas och tänder ljus vid frukostbordet. Andas lugnt vid min dator. Andas stilla och sakta under fikapausen. Andas mig igenom dagen. Promenaden till min yogastudio. Till min plats. Andas med grupperna som kommer. Andas långa långsamma andetag innan jag somnar. Livet som börjar och slutar med ett andetag. Prana - som är det sista vi andas ut och det första vi andas in. I livet. Och alla dessa andetag däremellan. Som gör gott. I mig. Och det andra, resten av min yoga. Den står på väntläge. Och jag är trött på det. Men så är det. Lite tungt. Men ändå. Jag skriver det och jag väntar. Och inser att väntan är också en väg. Att landa i vad det är man vill. På djupet. Det kan ta några månader till att inte må illa, inte vara så utmattat trött. Innan det vänder. Jag vet det. Men när den vetskapen sakta sipprar ner i mitt system så är jag ändå obekväm. Vill annat. Vill yoga mig svettig. Mild oktoberluft ute. Vill springa. Vill gå några mil. Vill vill vill. Men jag sitter still. Jag andas. That's it.

Bilden är från Stillastund tagen av Dan Lindberg

Björk

2011-10-14T10:50:00.002+02:00

Björk. Jag gillar henne. Så mycket för det hon gör men också för det hon är. Nej inte allt. Men känslan av överskridande är konstant när jag lyssnar. Magisk helg mina vänner! Må gott. Vila i höstens frostiga kyla. I färgerna. Ikväll dricker jag vin med vännerna och det känns förträffligt bra!

Orons vägar

2011-10-12T19:53:00.003+02:00

Bara ett litet inlägg om oro. Min oro. Trots att våra barn är vuxna. Så finns de i mig, i hjärtat, i tanken, i alla fall. Så nära. Alltid. Är det kanske så att vara förälder hela vägen? Det slutar aldrig. Förstås. Men det ser olika ut. Förstås. När barnen är vuxna har de vuxna bekymmer. Kring jobbet. Kring kärleken. Kring hälsan. Och jag försöker så gott jag kan. Jag lyssnar. Försöker inte alltid komma med råd. Men finnas där. Tacksam för att jag får finnas där. Som en annan vuxen. Dela. Och min oro, den tyglas lättare och lättare. Men. Ibland välter den locket och kommer fram. Är jag född orolig? Med en speciell begåvning för att tänka ut olika scenarios där otäckheter händer? Jag vet inte. Men jag tror inte det. Jag är bara så rädd om det som är det bästa. Varsamt och skört kan livet vara. Så jag tar emot allt jag får och älskar vardagen. När allt lunkar på. Men ändå, ibland tittar den in längre hos mig och jag vill verkligen inte det. Ha den hos mig. Oron. Men mannen min, han lagar kvällsmat, stryker min kind och säger, ta det lugnt. Allt ordnar sig. Och det gör väl det. Oavsett vad jag gör. Men ändå. Det där mammahjärtat. Navelsträngen som alltid finns fast den är avklippt. Och jag vet så väl. Att jag ska andas (Maria, jag gör det, så lugnt och fint) men ändå. Kanske är det mer vanligt än man tror? Med en närvarande oro? Som susar i mitt system. Finns inget annat ord för det jag känner. Förr kunde jag inbilla mig att det var föraningar. Men nej, det var det inte. Det kom inifrån tankar jag stannade i. Vill inte tygla, vill släppa. Vara fullt ut närvarande. Ta emot det som kommer. Kanske vågar jag se mer hur jag fungerar, ju tryggare jag känner mig? Paradoxen i livet. Ville bara dela lite med er här. Har du någon oro?

Döden döden

2011-10-10T13:23:00.003+02:00

Döden döden. Som Astrid Lindgren och hennes syster sa till varandra när de träffades. Så var det avklarat. Så genialt egentligen. För det där med döden. Så extremt abstrakt. Så extremt närvarande. Hela tiden. I oss. Fast vi väljer att inte se det. Jag är säker på det. Läser om döden i olika bloggar jag följer. Tänker och funderar runt det hela. Och vill dela min syn med er. Jag tänker på döden ganska ofta. Och nej. Det är inte otäckt. Det är ett sätt att närma mig det som också ska hända mig. På något plan. Såg en intervju med Sissela Kyle, där hon sa att efter att hon hade fyllt 50 så hade det gått upp för henne att hon också ska dö. Att det gällde henne också. HENNE OCKSÅ. Vi vet ju. Men ändå. Så känner vi oss odödliga. Lever som om vi var det. Och måste vi inte det? Och en del i oss är odödlig. Tror jag. Helt säkert tror jag det :) Den andliga delen. Gnistan. Energin. Gud. Eller vad vi vill kalla det. Det oförstörbara. The energy that keeps this body alive som Z säger. Det som jag hittar i yogan. Som någon hittar i att klättra. Paddla i en fors. Dansa. Eller helt enkelt mitt i vardagen. I livet. Närsom. Hursom. Kontakten inåt som försäkrar oss om att vi finns på flera plan. Den där fysiska smärtan som finns i kroppen när någon älskad dör. När någon lämnar oss. För det känns ju så. Som om man ska gå av på mitten. Jag tror att man bara lämnar det synliga. Om ni förstår? Och att vi är så dåligt förberedda. På att det ska hända. I vår del av världen. Den sekulariserade. Vi är chockade när det händer. Jag är inget undantag. När mamma dog. När pappa dog. När min storebror dog. Vänner och arbetskamrater. Så overkligt. Döden döden. När jag blev intervjuad av Sveriges Radio för några veckor sedan frågade journalisten mig om vi kan förbereda oss på något vis på våra förluster. Och ja, jag tror det. Inte på hur ont och definitivt det kan kännas. Nej, det går inte. Men. På hur man kan göra. När man står bredvid. När man är i det. Att över 90 % vill prata om sin förlust. Medan samma siffra på undersökningar av omgivningens tankar om sorgen är tvärtom. Att man tror att man inte ska prata om det. INTE. Inte röra upp något. Inte rota. Inte göra det hela värre... Som om det gick? När man tycker att det värsta har hänt. Nej, men att vi deltar. Som medmänniskor. Lyssnar. Med ett stort hjärta. Utan att värdera. Utan att komma med tips. Bara närvara i det som gör ont. Bredvid. Tillsammans med. För någon. För oss själva. Döden döden. Hur allt vi gör kan handla om den. Hur min lärare Z säger att dödsångesten visar sig i en mängd positioner och asanas. Men inte i samma asanas naturligtvis. Vi är ju individer. Olika. Hur vi möter något större och hur vi förhåller oss. När det gör ont. Smärta verkar vara vår tids gissel. Hur rädda vi är för den. Hur mycket vi försöker döva den. Med tabletter. Med alkohol. Med en mängd energifrigörande beteenden. Men som bara dövar för stunden. Tystnaden som många använder när något känns svårt och ogreppbart. Hur mina inlägg om det alltid har färre kommentarer... Ju mer jag ser sorgbearbetningens effekter, ju mer inser jag hur mycket vi behöver det. Bearbeta vår sorg. Våra förluster. För att försonas med döden. Inte ge upp. Inte trycka ner. Försonas. Vi ska dö. Också. Men fram till den stunden vill vi leva. Fullt ut. Inte begränsas. Det kan ju vara ett enormt äventyr som väntar oss då! Det kanske är födelsen på något annat. Så lite vi vet. Och så ont det gör i oss att vi inte vet. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss tala tala tala om det smärtsamma och overkliga. Livet har två sidor av allt. Det jag lärt mig av mina förluster är de viktigaste lärdomarna för mig. Precis allt har två sidor. Och ingen går runt och är lycklig hela tiden. Det är min bestämda uppfattning. Och varför skulle det vara så? Då blir ju livet ett rakt streck. jag citerar gärna Bengt Stern som sa - att må dåligt är en bra början :) På att hitta det andra. Som ligger och glittrar under det svarta. Men på ett annat sätt. Det som gör ont är inte farligt. Bara om man stannar i det och blir bitter. Jag tror på livet. Men i det ingår döden.

Så vacker

2011-10-08T23:00:00.000+02:00

Den nya hemsidan för Shadowyoga och Nrtta Sadhana - ni måste titta! Så vackra bilder. Och yogan tagen till en ny nivå. Denna guru. Shandor Remete, Zhander Natanaga med sin Emma Balnaves. Och jag är så tacksam att jag var med när bilderna togs, av min egen D, fotograf Dan Lindberg. Och att jag tränar för dessa lärare som outtröttligt lär sig mer, tränger djupare in i det stora som vi kallar YOGA. Och att jag får ta del av det. Att jag får guidning och vägledning. Jag längtar till våren :)

Tusenprocentvärldsklassuccée

2011-10-07T12:33:00.003+02:00

Glädje. Ren och oförställd glädje. Vilken energi det ger. Igår kväll var vi trötta, lite slitna. Ska vi verkligen in till stan igen? För lite teater? Ja, vi dressade om, jag tog min nya spetsblus och ett halsband. Lite läppstift och rouge piggade upp mitt trötta ansikte. När ridån gick upp för Elvis som spelas av Glada Hudikteatern då drogs vi med i det glada. Lite galna. Det oväntade. Men mest av allt det oförställda. Trots att det var teater. Jag kunde inte sluta le när vi stod upp, hela publiken, och klappade våra handflator röda. Inget är egentligen krångligt. Allt går. JU! Att vara olik kan också vara en tillgång. Vem gillar egentligen det strömlinjeformade? Vi är alla olika. På olika vis :) Jag tog med mig det. Drog i mig det som sniffande hund. Som ett djupt andetag när man klyver vattenytan efter att ha varit under en lång stund. Vitaminer. Nog behövs det glädje i alla yttringar vi kan få tag på? När killen som spelade Elvis samtidigt som han tog ett litet skutt drog till med -det här ska bli tusenprocentvärldsklassuccée så kände jag - ja är det och det blir är det! Glad helg på er, kära vänner!

Bilden har jag lånat här http://www.gladahudikteatern.se/default.asp

Allt är som det ska

2011-10-04T13:42:00.000+02:00

Glad igen. Mailar min lärare. Han svarar inom några timmar. Blir lika förbluffad varje gång. Att han tar sig tiden, trots alla tusentals elever. Och ja, allt är som det ska. Jag sväljer min förtret, petar ner egot igen och inser att allt har verkligen sin tid. Och det blåser ute. Vindar som är friska och varma. Och de blåser bort min misströstan. Allt är verkligen som det ska.

Moment 22

2011-10-03T13:28:00.001+02:00

Livet går i stilla mak ute på landet. Jag är så tacksam för det. Varje dag när jag kommer hem och kör in på vår lilla väg så stänger jag av bilradion. Tystnaden vill in i mig. Och jag i den. Det är grått ute. Som mjukt tyg. Som velour. Det snabba i mig ger vika för det andra. Människor passerar i mitt liv och jag är liksom en betraktare. Kan inte ljuga om det jag känner. Kan inte bara stryka medhårs och gömma det andra. Jag provocerar kanske fast det inte är min avsikt. Någonstans. Jag har mött det lite här och där de senaste åren, att när jag är ärlig, står för min åsikt - då glider någon ur mitt synfält. Jag vet att det är yogan. Yogans förtjänst att jag inte låtsas saker. Att jag kommit till en gräns där jag måste vara sann. Mot mig själv. Inte låtsas. Men ibland kan det kännas lite tyngre. Som idag. Håglös och våldsamt trött. Trött. Längtar så det kryper i mig att orka yoga min serie. Men än är jag inte där. Det är nästan som ett slags moment 22, jag vill yoga men orkar inte för att jag känner att det stör det som redan pågår i min kropp. Samtidigt känner jag av annat som ger sig tillkänna när jag inte yogar. Som rastlösa ben. En balans på slak lina. Som den uppe i träden förra veckan :) Det kanske var en illustration egentligen till allt som händer just nu. För mig. I mig. I samspelet med andra. Står man 5 meter upp så låtsas man ingenting, man bara är och gör. Det man ska. Det andra får vänta. Stannar på min avsats och väntar in min styrka.

Släppa rädslan och bli fri

2011-09-30T10:57:00.003+02:00

Varit på konferens. En av aktiviteterna man kunde välja var att klättra i en höghöjdsbana. På 5 meter ovanför marken, ibland 7 meter beroende på hur träden stod. Ja jag hade säkerhetssele. Och hjälm. Men rädslan i mig och mina kamrater som klättrade upp en i taget, den hamrade sig ut i kroppen. Jag darrade. Inuti. Utanpå. Men jag hade bestämt mig innan för att utmana mig själv. Visst behöver man det ibland? Utmaningar? Och i mitt liv så är sällan utmaningarna fysiska. Som den här. För mer än 30 år sedan hoppade jag fallskärm. Innan tandemhoppens tid. Jag gick en hoppkurs några helger. Hoppade sammanlagt 7 gånger. Och blev rädd. Livrädd för att göra om det. Har inte närmat mig en fallskärm sedan dess. Nu är det inte samma att hoppa fallskärm som att gå en bana på hög höjd på stockar och rep. Jag vet :) Men rädslan är exakt densamma. Har jag upptäckt. Mentalt hade jag förberett mig på att möta den. Möta den som förstelnat mig någonstans. Ville se om det var möjligt att möta den igen. Och ta mig igenom. När jag stod där på plattformen 5 meter ovanför marken som var stenig och barrig - då andades jag ned i mitt centrum. Kände mig stabil. Den gungande stocken gick fint. MEN. När jag kom till nästa etapp så gick jag på ett rep och höll i ett annat. Att ha tyngdpunkten långt fram har varit trixigt för mig i yogan, som i armbalanser eller annat. Samma här... Jag slog plötsligt runt! Runt. Och hängde i min sele. Och inget annat. Och jag kände hur bröstkorgen liksom krympte. Ihop. Och min väsande andning startade. Någonstans registrerade jag det. Och insåg hur mycket den har med min rädsla att göra. Min bröstkorg har haft den boende i sig. Rädslan för att dö. Den gemensamma, som vi alla delar. Oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Men där uppe. Hängande mellan träden och med en känsla av att jag inte kommer att klara mig så gled den upp, stor och mäktig och ville ta över mitt andetag. Krympa mig med sin röda intensitet. Nästan så jag kunde ta på den. Jag resonerade med mig själv. Gick inte så bra. Lade allt fokus i kanda, navelns rot, och kände att jag lugnade mig. Alla ni som också yogar vet ju hur medveten man blir om kroppen. Om alla olika sensationer eller reaktioner. Nu. Det var som att följa någon bredvid mig stundtals. Jag fick hjälp av en instruktör som guidade mig vidare. Att ta mig upp på repet. Svajigt. Att sätta i fötterna och trycka ifrån. Tackar mig själv för allt benarbete jag gjort i min yoga. För jag gjorde det. Ställde mig upp på vingliga ben och slutförde banan. Hela banan. Och jag var rädd. Livrädd flera gånger. Men jag hade bestämt mig för att det skulle gå. Och med instruktörens pedagogiska lugna röst. Med min andning. Så tog jag mig runt. Jag gled till och med i hög fart på slutet och hängde högt i luften efter sista momentet. Hög. På adrenalin. På att jag klarade det. På att jag upptäckte något väsentligt om mig själv. På att jag vet att jag klarar så mycket mer än vad mitt sinne vill få mig att tro. Och hur allt egentligen är möjligt. Och om det är det för mig - då är det också det för dig! Och jag måste också säga att jag är stolt. Vilken rädsla har du? Hur gör du för att möta den?

På radio

2011-09-27T11:11:00.002+02:00

Jag gör annat också. Inte bara yoga :) Jag har även kurser i sorgbearbetning. Ett befriande sätt att lasta av det som tynger och skaver i själen. Fast man inte tror det. Alla har vi förluster av olika slag, så är livet. Vill du lyssna på mig kan du göra det här. Jag blev intervjuad av Sveriges Radio och det sändes idag på P4.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=507&artikel=4717135

Stanna mitt i

2011-09-25T11:05:00.002+02:00

Lite stillsam yoga. Lite försiktigt gör jag min yoga. Har inte orkat under den här sista månaden som innan. Även om jag vetat att jag inte skulle vara kraftfull när jag kom hem från Indien så har det varit lite av en chock. På sätt och vis. Att yogan varit för stark. Att jag blivit för påverkad av mina asanas, att den stört min behandling. Som ett berg att klättra över som varit för högt. Men jag har också insett att allt har sin tid. Om man inte lyssnar på de råd man får då är det ingen idé att be om dem. Jag vet! Men när det jag helst av allt vill göra varit för tufft så har jag väntat. Faktiskt. Släppt otåligheten. Och idag kom plötsligt yogalusten över mig sådär obändigt. Jag yogade. Med mer närvaro än tidigare. Med mer fokus inåt. Och jag gjorde inte hela min serie, jag slutade i tid. För att inte kraschlanda efteråt. Det hade aldrig gått att göra för några år sedan för mig. Att stanna mitt i. Men nu så lyssnar jag mer. Jag är mer lyhörd för min kropp och vad jag orkar. Och det är en seger. En mjuk och stillsam liten seger. Men ändå. Jag tassar ner till ett dukat frukostbord och ute är det mjukt och grått. Stilla. Gula löv. Och jag orkade. Min lilla seger idag att stanna mitt i.

Hans röst

2011-09-22T10:31:00.001+02:00

Idag var det extra skönt att höra min lärares röst. Och hans ord, inte många, men de innehåller det väsentliga. Lyssna och se hans vänlighet stråla.

Mitt hjärta

2011-09-20T11:31:00.000+02:00

Jag vilar. Tar pauser. Gör stillsamt. Och samtidigt kommer annat till ytan. Som det brukar i de lägena :) Jag har en punkt i bröstkorgen som är öm. Den har funnits tidigare. Mitt på bröstbenet. Dr V masserade den flera gånger. Först blev jag lite rädd. Men ömheten minskar faktiskt lite hela tiden. Den minskar när jag låter saker komma till ytan. Om vad jag känner. Kring olika saker i mitt liv. Kring olika människor. Och jag inser att jag förträngt en hel del. Som jag inte orkat se. Eller hur jag ska uttrycka det. För att jag någonstans varit lite bekväm. Eller velat att allt ska var som det är. BRA. Eller varit rädd för att såra. Eller en hel del massa eller. Men kan det vara så att det är mitt hjärtchakra som berättar något? När jag böjer mig framåt och låter bröstkorgen vara öppen hela vägen, då känns det som ett litet tryck, som sedan försvinner. När bröstkorgen öppnar sig när jag går bakåt. Känner ni igen det? Tror jag läst det hos någon av er, mina bloggvänner. Något stänk av oro som sedan flyter iväg. Löses upp. Den här Indienresan. Den här behandlingen. Som tagit min kropp med storm. Den öppnar också andra delar i mig. Känslor. Gammal bråte. Så skönt att rensa. Jag är inte rädd. Jag känner bara att jag måste. Låta en vit vind svepa runt där inne. Låta det bli fritt. Ett chakra. Ett energisystem. En del av the subtle body. Som rör på sig. Som vill släppa saker och som jag nu låter komma till ytan. Inget märkvärdigt kanske. Men för mig som nog hållit hjärtat hårt är det fantastiskt frigörande. Välgörande. På alla plan. Hjärtat är starkt. Klarar sig. Jag behöver inte styra. Släpper taget om saker. Känslor. Tänker inte så mycket längre. På det som varit. Låter det som är nu styra. Och då händer annat. En del människor möter man och delar mycket med och sedan går man åt olika håll. Inget fel i det. Andra håller man krampaktigt tag i för att man inte vågat annat. Men jag är helare nu. Jag är friare. Det som tyngt och blockerat i kroppen har också funnits där. I hjärtat. Men jag öppnar det. Och låter det ske som sker. Mitt hjärta.

Vila. Vila. Svag. Svag.

2011-09-17T20:58:00.002+02:00

Frosten ligger som tårtpapper över ängen när jag kikar ut i den tidiga morgonen. Ser magiskt ut. Vackert. Gräset frodigt grönt och äpplena som fallit till marken ligger i drivor på grusgången. Höst. Min allra bästa tid. Har alltid varit det. En tid för allt. En tid för nystart. En tid för att få en chans till. Liksom. Jag brukar känna mig stark. Men nu. Jag är svag. Svag. SVAG. Har aldrig känt mig så orkeslös utan att vara sjuk. Det är en besynnerlig känsla. Tröttheten svider i hela mitt system. När dr V sa att jag skulle vara trött och känna mig svag hade jag inte tänkt det så här. Men så här är det. Jag känner mig som jag vore hundra år. Illamåendet som varit min följeslagare i 4 veckor börjar ge med sig lite grann. Men kaffet är bara ett vackert doftande minne just nu. Men den grandiosa trötthet som glider genom mitt system med tät precision, den är inte lik något. Jag inser att kroppen jobbar och att behandlingen faktiskt fortsätter, trots att jag är hemma. Precis som det var sagt. Men ändå. Var mest abstrakt att tänka tidigare. Men nu - viljan får ge vika. För allt jag vill det är att vara stark. Hugga ved. Gräva. Koka sylt och baka fantastiska äppelpajer. Men jag ligger efter en stunds bärande av trädgårdsmöblerna. Ligger under en filt i solen och inser att jag än en gång måste underordna mig. Och att vila kan aldrig vara fel. Inte för mig som oftast prioriterat bort det tidigare. Nu får jag ta emot. Och ingen missunnar mig. Varför ska jag i så fall göra det själv? Böjer huvudet och njuter i solen när D jobbar med bar överkropp och gör allt det där som jag också vill. Tar emot det andra nu. Och det är ett tjugotal vackra fjärilar som mumsar på halvätna äpplen. Magiskt! Har aldrig sett det förut. Kanske har jag inte varit tillräckligt stilla, inte nära ... Allt finns där, men i en annan vinkel. Jag vilar. Vad gör du?

Vara rädd om sig

2011-09-15T13:08:00.004+02:00

Trött. På ett mentalt plan. På ett fysiskt plan. Hela jag helt enkelt. Det har varit en karusellartad tillvaro för mig en tid. Även om jag inte valt allt, så påverkas man av allt som händer. I familjen. I stort och smått. Att vara människa helt enkelt. Jag stannar i det. Jag vilar hemma från jobbet när näsblodet drar igång. Då vet jag med säkerhet att jag måste ta det lugnare. Landar också lite smått i min nya roll i familjen - att få följa ett barnbarn. Landar lite mer efter helgens yoga också. Emma Balnaves klokhet och allt gott som hon förmedlade i London. Hennes enorma kunskap. Hennes vänlighet. Om hur mycket det är som är yoga. Hela livet. Allt vi gör. Och allt det där som inte är yoga. Som många tror. Som kallar det yoga. Hör en "träningsexpert" tala i TV-soffan. Ja hon kallas det. Som pratar om att man måste chocka kroppen, överraska kroppen och att yoga inte är bra att bara göra som enskild "aktivitet" - det är inte bra för musklerna... Man måste blanda sin träning. Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Men den där titeln hon bär förpliktar. Yoga är ingen sport. Vi tränar inte våra muskler. Den enorma missuppfattningen stör mig. Faktiskt. Yoga är något helt annat. Det är en andlig väg där en del av åtta delar, är att röra sig fysiskt. Att göra vissa asanas. Att göra det som gagnar oss som personer. Att det inte är något vi lär oss av en DVD, det kan bara vara en inspiration. Men att lära sig yoga måste man göra från någon som utövar det och som har gjort det en längre tid. Inget man lär sig själv. Kanske låter det hårt? Men jag menar att man måste vara rädd om sig. Läser med förvåning på olika bloggar där mer eller mindre "kända" yogautövare i Sverige svarar på frågor. Ibland ställs frågan "Jag skulle vilja bli yogalärare, hur blir jag det. Jag har aldrig utövat yoga men det verkar bra" Och de gånger jag sett frågan ställas har jag också till min förvåning läst svaret - ja det går bra! Du kan anmäla dig. Hm? Vad sysslar vi med som undervisar i yoga? Hur kan människor missleda så? Handlar det om pengar? Varför gör vi det? Den frågan är stor. Svaret är individuellt. Men en slags miniminivå måste ändå vara att man har utövat yoga. I några år. Ju längre ju bättre tror jag faktiskt, när det gäller att själv undervisa. Man måste ha gått en en del steg på yogastigen. Mött saker i sig själv. Insett saker med sig själv. Med sin kropp. Att separera tankarna som handlar om vighet och stelhet till en låda där de hör hemma. Det har inget med yoga att göra! Huruvida du är det ena eller det andra. Det är bara olika sätt som kroppar är, något vi behöver förhålla oss till. Och det finns mer än den fysiska kroppen som vi ser. The subtle body. Något som jag inte kan hitta ett bra svenskt ord till. Någon som har det? Den kroppen påverkas också i yogan. Det är därför det är så viktigt med att inte göra saker för tidigt. För det händer saker i den kroppen. Också. Den vi inte ser. Om hur vissa asanas kan påverka så mycket som vi inte har koll på. Som jag tror har påverkat mig och de problem jag dragits med. För att jag gjort saker jag inte skulle ha gjort. Men som också gagnar mig i min undervisning. Nu. Faktiskt. För att man kan lära sig utifrån allt. Alla asanas påverkar. Vissa mer. Något så simpelt som att vi inte tränar yoga när vi har mens. Det finns massor av sådana saker. Att jag inte kan göra framåtböjar just nu, för att jag fortfarande mår illa efter min behandling i Indien. Att det kommer att vara så här några månader för mig. För att behandlingen fortgår i kroppen. Att ha en lärare som Emma, som omsluter dig med sin värme och sin kunnighet och som talar om vad du måste undvika. Eller det som du bör göra. Det är tryggt, även om de positioner hon får mig att sitta i, inte är det skönaste :) Alla yogaälskare där ute, var rädda om er.

Hon är här nu!

2011-09-12T15:35:00.000+02:00

London. Ja London ja. Den kursen var helt underbar. Bland det bästa vi gått. Men allt är i skymundan kring det största som kan hända. Jag blev mormor i fredags. Och det blev lite bråttom och lite drama, så där som det kan bli. Två veckor tidigt. MEN. Hon är här nu. Den mest fantastiska lilla människa som snusar så tyst och som har världens mjukaste kinder. Det är overkligt. På en mängd plan. Och samtidigt så otroligt verkligt. Här och nu. EN. NY. MÄNNISKA. Kan inte bli större eller vackrare. En dotter som nu är mamma. Och allt flyttas ett steg liksom. Och jag är så nyfiken på den lilla. Vem är hon? Hur kommer livet att bli? För henne? För oss? Och det är stort. Jag har inte smält något. Kom hem inatt och imorse såg jag henne. För första gången. Och nu är min syn förändrad. För alltid. Det finns en till att älska och följa. Hon är här nu.

Ur slag men till London

2011-09-08T11:24:00.001+02:00

Ur slag. Totalt. Extremt trött. Men vaknar ändå på natten. Inte helt här och nu. Försöker vänta ut mig, men inte så enkelt när tiden är planerad och uppbokad... Ja jag vet! Jag har gjort det själv. Och som grädde på moset åker jag till London imorgon bitti. På en helgkurs i yoga med Emma Balnaves. Som är bland det bästa man kan få i lärarväg. Och jag önskar så att jag vore piggare och mjukare. Sådär som när man åker på kurs och bara vill gå vidare. Känns nästan som jag backar i min egen yoga just nu. Men så är det. Jag åker med min bästa yogavän AG och det känns fint. Vi lånar ett hus av en annan yogavän i London. Det känns fint. Inget finns att klaga på. Inte alls. Om jag bara inte vore så trött...Önskar mig energi. Och återkommer efter helgen som jag för övrigt önskar blir härlig för er alla. Och lugn. Utan trötthet.

Vet att det står Berlin och fel datum men jag är lite kär i den bilden :) Och kursnamnet och allt det andra är ju rätt, så - ja jag lägger upp den. Som en illustration över hur mjukt och fint det också kan se ut. För en del. Och ja,bilden på Emma Balnaves är tagen av Dan Lindberg

Lätt gungande

2011-09-04T12:24:00.000+02:00

Mina gula träskor krasar i gruset på landsvägen. Jag har morgonrock och är på väg till brevlådan som ligger en bit bort. Hämtar tidningen och allt är sådär söndagsstilla. Tyst. Fridfullt. Tidigt. Jag är trött men inte låg. Saker finns i mig som inte ännu kommit till ytan. Det vet jag. Vet också att dr V sa att jag skulle känna mig trött och svag de första veckorna hemma. Jag försöker stanna i det. Eller rättare sagt, det känns inte som jag har något val. För jag behöver vila. Inser med skarp tydlighet hur kraftfull även ayurvedan är. Inte bara yogan. Båda. Som jobbar på olika sätt. I mig. I min kropp. I mitt sinne. Min mesta tid är planerad. Även ledigheterna. Det är inte helt lyckat, men ibland blir det så. Av tusen orsaker. Min yoga är lugn och stilla. Nästan så jag inte känner igen mig. Min serie som jag faktiskt gjort i 2 1/2 år vid det här laget känns ny. NY. Visst är det märkligt? Att det jag kände mig redo och klar med för 2 år sedan nu känns nytt. För att jag sjunker in i varje asana, utan att kollapsa. För att andetaget är med mig. Trots att kroppen fortfarande är motvilligt stel, men annat kommer till ytan. Lugnet. Trots darr och fladder i kroppen. För det, det står för något annat. Det har jag lärt mig nu. Det är som att stå på avsatsen inför något, på en trampolin. Gunga lite. Titta ut över vattenytan. Känna lugnet i kroppen men också fjärilsfladdret i maggropen. Drar ner mig i centrum av min kropp. Jag gungar fortfarande på svikten. Det får vara så. När jag väl gör mitt avstamp, då kommer jag att vara redo. Tills dess. Lätt gungande och lugn. Skön söndag mina vänner!

Med ett stänk av vemod

2011-08-29T16:39:00.001+02:00

Som liten flicka var jag blyg. Jätteblyg. En drömmare. Som tonåring var jag kaxig och rakt på sak. Lite väl rak tyckte mina föräldrar ibland :) . Har en del andra tyckt också för den delen. Och det är inget jag skäms över, tvärtom. I landet lagom sticker man lätt ut när man är rak och säger var man står. Men den där drömmaren i mig... Den där lilla tjejen som var lite blyg och gillade att tänka. (Så mycket att jag oftast ville lägga mig tidigare för att läsa och sedan tänka. Mina tankar. MINA.) Den tjejen vill också finnas. Den delen av mig som funnits på ett lite undanskuffat sätt. Nu vill drömmarna och det mjuka ha lite mer luft. Breda ut sig. Det är saker som faller på plats varje dag i mig. Med ett stänk av vemod. Som det är när man lämnar något. Gör plats för något annat. Men ändå. Så skönt. Att få vara hela jag. Jag behöver inte prestera något. Jag behöver inte vara tuff. Jag behöver bara vara jag. Det räcker. Och i mig finns flera sidor. Som hos alla andra. Naturligtvis. Och när jag ser den delen i mig plötsligt ta plats som ett fluffigt lite otydligt moln så känns det helt ok. Eller mer rätt. Jag är mjuk. Också. Med ett stänk av vemod.

Här har jag lånat bilden: http://www.alltomvetenskap.se/

Min varma rekommendation

2011-08-26T09:07:00.001+02:00

Glad. Inspirerad. Passar in mig själv i tillvaron här hemma. Landat. Inte med en duns, men nästan. Börsras. Men det mesta är sig likt :) Varmt, fuktigt och lite svettigt. Jobbar som vanligt. Min yogaundervisning drar igång nästa vecka. Introduktion idag. Och allt är sådär vardagsvarmt och vänligt. Har fått en hel del förfrågningar via mail och några här i bloggen om var det är jag har varit. Jag valde medvetet att ligga lågt med det. Från början. Det finns tusentals ayurvediska kliniker och behandlingsställen i Kerala. För turister. Det har blivit en stor inkomstkälla i den delstaten. Och innan jag åkte visste jag faktiskt inte vad det var som skulle hända. Jag litade helt enkelt på min lärare Zhander, som hade rekommenderat mig att åka. Men hur det skulle vara, bli, fungera, se ut osv. hade jag faktiskt ingen aning om. Lite lätt darrig inombords åkte jag. Kastade mig iväg. Och ni som följt mig vet ju hur mycket det var som hände. Och jag rekommenderar med glädje er alla som har en fundering på att göra något liknande, att åka. Men var varsamma med vart ni åker. Alla ställen håller självklart inte samma standard. The treatmenthouse är inget spa. Inget wellness-ställe. Det är en plats för behandling och återhämtning. Det är en plats jag rekommenderar med glädje - www.treatmenthouse.com
Du som har någon fundering av mer privat karaktär, får väldigt gärna maila mig. Jag svarar på alla mail. Trevlig helg kära vänner!

För den här gången

2011-08-21T12:44:00.000+02:00

Indien. Fridfullt mitt i kaoset. Kaos mitt i fridfullheten. Paradoxer. Liv. Svart. Vitt. Och allt däremellan. Går inte att sammanfatta helt enkelt. Jag provar inte ens :) Vaknar utsövd. Gröna papegojor i palmerna nära mig. Och de sedvanliga kråkorna förstås. Ett stilla regn. Som en liten avskedsgråt. Får min sista behandling vid lunchtid. Fotmassage. Dvs massage av fötter över hela min kropp. De första tre dagarna när jag fick det så grät jag och till och med skrek rakt ut för att det var så smärtsamt. Idag, när jag ska få den ihopknytande sista behandlingen för min vistelse här så är jag lite nyfiken. Undrar om det ska göra lika ont. MEN - det är skönt. SKÖNT. Djupt djupt letar sig deras fötter, Dr V och G, hans kvinnliga motsvarighet. Alla ömma ställen är borta. Som ett mirakel. Nacken som tidigare kändes som den vore gjord av betong och som var öm bara han nuddade den, den är han djupt nere i och det känns helt enkelt bra. Och när de masserar min bröstkorg så lossnar det, jag hostar upp allt skräp som legat där och väst. Och andningen är klar. Ren. Och jag inser lite grann vilken enorm process jag har varit i. Är i fortfarande. Den största effekten kommer efter några månader på hemmaplan har jag förstått. Människorna som är här har alla fantastiska berättelser att förmedla. Människor som blivit vänner, vi som delat personliga detaljer från behandlingarna med varandra, tyska affärsmän, engelska yogalärare, sydafrikanska socialarbetare, schweiziska bankkvinnor - alla har vi hittat hit. Och alla är vi lika förundrade. Att det fungerar. Kanske måste jag åka hit någon mer gång. Vi får se hur livet ter sig. Just nu, stannar jag i värmen och larmet och suger ur det sista ur min sista dag. Jag reser härifrån inatt och landar i Sverige imorgon eftermiddag. Och jag längtar hem. Också. För jag är klar. För den här gången. Tacksam. Och mjuk i min kropp och glad i mitt sinne. Frid i själen. Redo att lämna Indien. För den här gången.

Silence please - Dhara treatment

2011-08-19T18:31:00.004+02:00

Förväntningar. Hur sällan de stämmer. Egentligen. För mig. Har längtat mycket till de behandlingar som påbörjades igår. Dhara treatments. Det finns två dharas, Siro dhara är med medicinsk olja och den andra är Thakra dhara, som jag fått i två dagar. Har fått Siro dhara tidigare en gång i Kerala. Tyckte det var underbart. Så jag längtade... Thakra dhara är när man häller "herbal butter-lassi", alltså fritt översatt kärnmjölk med örter i, över pannan fram och tillbaka i en jämn ström. Dr V tar mina pulsar fyra gånger under behandlingen. Behandlingen balanserar de tre doshas. Löser spänningar och blockeringar, mjukar upp muskler och sinnet. Han knyter upp mitt hår. Jag ligger på rygg. Får mjukt bomullstyg över ögonen. Mjölken är sval på min panna. Det luktar syrligt. Det sitter skyltar uppe Silence please - Dhara treatments. Och alla är tysta. Men i Indien blir det faktiskt aldrig tyst :) Kossan och getterna nästgårds gruffar sinsemellan. En hund skäller hysteriskt och över allt svävar den allestädes närvarande tempelmusiken. Som varit extra intensiv sedan några dagar eftersom man har firat hinduiskt nyår i sydindien härom dagen. Ingen här har uppmärksammat det speciellt, men det skjuts smällare och raketer från templet och mässandet har pågått hela nätterna. Det är så helt enkelt. Så när jag ligger där med ögonen slutna i en slags tysnad, så är det ingen egentlig tystnad. Men det gör ingenting. Däremot så kryper det i min kropp. Gör ont i min svanskota! Bränner. Min vänstra arm domnar av och gör samtidigt ont. Blytung. Va tusan. Det här var ju det som jag verkligen ville och nu bävar jag för att jag har en behandling kvar. Samtidigt säger dr V att det är smärtan som letar sig ut. Jag frågar vilken dosha som är dominant i mig och till min förvåning säger han Vata-Pitta. Hmm. Men jag har misstänkt det. Har man problem med benen i kroppen är man oftast Vata. Och jag med mina diskbråck från tidigare, har nog tänkt så. Det är intressant. Kryper i hela mig innan han kommer in och tvättar mitt hår. Han gör faktiskt det. Tvättar håret på alla som får just den här behandlingen. Sedan får jag örter på olika ställen på huvudet och sist sniffar jag in det i varje näsborre! Får en turban om huvudet i en timme. Sedan får jag duscha igen. Under denna svalkande behandling som lugnar hela nervsystemet och hjärnan så blir jag varm. Igen. Riktigt varm. En del blir kalla, en del somnar, en del gråter. Men när han fixar med mina händer och fötter så att det knakar och knäpper efteråt, så skrattar jag. STORT. Som en glad hemlighet i mig bara vill ut. Skrattar och skrattar. Bubblig trots att det gjort så ont tidigare. Denna makalösa behandling som inte liknar något annat. Tänk att jag vågade åka hit och göra det. Glad!

You are not your body

2011-08-17T08:40:00.000+02:00

Sover gott. Vaknar pigg. Yogar lite lätt. Bara lite :) Känns underbart. Sista behandlingen med medical powder. Fantastisk känsla i kroppen, de knådar och knådar. De sista dagarna har något som dr V säger otaliga gånger per dag, riktigt sjunkit in i mig. You are not your body! Hur sant det är. Tänk på det en stund, låt det sjunka in och se hur lite vi tänker så. Kanske blir det tydligare när man åldras? Håret får gråa strån, huden inte lite spänstig och stram som innan. Kanske extra svårt att möta för den som haft en vältränad kropp med allt vad det innebär? Som identifierat sig med sin kropp, sina breda axlar, sin smala midja, starka muskler eller vad det nu än är som vi tycker är extra fördelaktigt med oss själva. Tänker på hur vi dyrkar kroppen. På ett märkligt sätt. Eller rättare sagt hur vi vill forma kroppen. Hur vi vill bestämma hur den ska se ut. Hur svårt vi kan ha att acceptera hur vår kroppsform är. Och jag är inget undantag, men jag tappar mer och mer av den synen. För om vi ska vara ärliga, varför gör vi allt det vi gör? Handen på hjärtat. Känner vi att vi har balans, då är allt fint. Men tänk hur vi pressar kroppen i maskiner på gym. Springer tills benhinnor inflammeras eller hälsenor sträcks. Alla knän som gjorts illa. Titta på våra idrottsprofiler. Hur mycket det pratas om olika kroppsdelar. Eller små förkylningar. Ibland är det rent skrattretande vilka proportioner saker kan ta. Missförstå mig rätt nu. Jag är inte ute efter någons träningssätt. Eller hur man vill pressa sin kropp för att uppnå något. Eller hur man känner att man orkar mer mentalt om man har några löparpass i veckan i kroppen. Men om man tappar bort vem man är och tror att man är kroppen, då blir det fel. Det vi är, är vackra och oförstörbara inuti. Själen har inga rynkor. Låt oss följa med i det som sker utan att tappa lusten. Låt varje period i livet vara just det det är. En period. En väg till något annat. Just nu bor vi i våra kroppar men vi är INTE dem. Så viktigt att påminna sig om. Hela tiden. You are not your body.

Independence Day

2011-08-15T08:26:00.003+02:00

Tillbsks till livet efter en tuff match. En liten sammanfattning om min lååånga inre oljerening, som jag skrev kort om här och som Stilla tankar frågade om. Kort och gott - man dricker en pytteliten kopp, fingerborgs storlek ungefär med olja. Olja som de preparerat här på kliniken. Sedan hett vatten ungefär en liter ganska omgående. Sedan drack jag väl 4 liter till under natten... Jag gjorde det i förrgår kväll. Jag såg fram emot det, eftersom alla här utom jag hade gjort det. Och precis som vi är individer så är historierna individuella om vad som sker. De flesta sitter på toa några timmar, någon kanske upp till 7-8 timmar. Jag tillbringade hela natten vaken med magkramper och toa. En enorm ensamhetskänsla vällde upp i mig och ut. Som en stor grå ballong lämnade den mig där i nattens palmrassel. När klockan var 04 började tempelsången och jag kände mig inte lika ensam längre. Somnade till en halvtimme på morgonen och så var det dags igen. Sammanlagt 22 timmar innan det var klart. Dr V säger att det är ett riktigt gott tecken, för det är ju inte bara det som finns i magen som kommer ut, det är ju en hel mängd andra saker. Som kommer djupt inifrån. Och jag luktade inte gott... Har aldrig känt något liknande från mig själv. Hela min kropp utsöndrade toxiner och skräp. Men mitt i allt jobbigt så kändes det så bra. För jag är ju här för att lämna saker och lösa blockeringar som jag har. Dr V sa också att en del händer det inget med, de är inte redo att lämna ifrån sig saker. Tom och väldigt trött igår kväll. Åt lite lite potatis och det var det godaste jag ätit på väldigt länge :) Somnade som en baby och vaknade lycklig. Går inte att säga något annat. Alla säger att jag ser annorlunda ut idag och jag ser det själv. Jag tog mig igenom något och jag vann något. Och idag fick jag en ny behandling, massage med medical powder och det var en ren njutning. Huden som silke efteråt. Och jag känner att allt har vänt. Indien firar Independce Day idag och det känns passande och rätt för mig personligen också. På flera sätt :) Tack för att ni delar min resa med mig, det betyder mycket!

Irriterad

2011-08-12T18:23:00.000+02:00

Och plötsligt kom det andra saker upp till ytan. Irritationer. Lessamhet över saker. Och jag förstår att det är behandlingen men det känns ändå lite hårt. Min känsla av att vara långt långt borta bara förstärks och jag är ju det. Men på ett annat vis. Alla är så rara. Det är inte det. Det är inuti mig det pågår någon slags strömvirvel av skräp. Som nu nått ytan. Jag blir irriterad på alla goda råd. Jag vill inte, vill jag skrika, när en jättegullig tjej från London säger att jag kan meditera lite. Jag har inte ro för det. Min känsla är att något snart är uppe och ute, vad det nu än är. Imorgon är det sista behandlingen av det jag har nu med oljan, sedan blir det något annat. Jag är varm, svettig och irriterad. Känner ni igen känslan? Ett stort skrik vore skönt :) Plötsligt längtar jag oerhört mycket efter att få prata svenska. Med någon. Så mycket att jag plötsligt gör det, till en tjej bredvid mig på middagen. Alla tycker det låter gulligt och väldigt exotiskt. Inget kommer ut riktigt rätt. Kanske är det tur att jag åkte hit själv. Att det här som bubblar inuti och snurrar kan komma fram och ut? Längtar efter isbitar. Kyla. Regn. Och ni som läser kanske har det och tycker att jag är bortskämd. Ja det kanske jag är, men jag håller på att krypa ur mitt skinn ikväll!

Väntrum

2011-08-11T09:02:00.002+02:00

Halvmörkt. Oljelampan har slocknat, precis som rökelsen. Blommorna faller med små dunsar. Grodan som hörde så tydligt igår kväll sover. Morgonen är mulen och jag är tacksam för det, jag som inte får vara i solsken ännu. Oljemassagen fortsätter och jag är varm. Men inatt behövde jag inte gå upp och duscha kallt :) Fortfarande trött. Men sover inte riktigt lika mycket. Har bestämt mig för att vila och vänta med yogan. Pratar med dr V om det. Han säger "the yoga destroys a little bit of the treatment". Så egentligen är det en kontraindikation att yoga och gå på ayurvediska behandlingar samtidigt. De motverkar faktiskt varandra. Lite samma som att gå på massage och yoga. Inget man gör samma dag. Att låta allt få ta plats. Jag går därför helt och fullt in i min behandling och släpper min fysiska yoga för nu. Kroppen jobbar på ett annorlunda sätt och sinnet och mina tankar är stillsamma. Långa stunder sitter jag mest som i meditation, stillhet och närvaro. Läser men har saktat ned mitt eget tempo. Är bara. Tiden känns som en ocean där jag bara doppar mig och sedan inte ens simmar. Inte ens utnyttjar min kraft. Den behövs till annat. Till att ta mig igenom detoxen, reningsprocessen jag är i. Visst är det märkligt när man skalar av alla måsten? När man som jag just nu, inte måste göra någonting. När maten lagas och sängen bäddas. När man blir behandlad. Då stiger annat till ytan och det mesta kan jag skumma bort. Det som stannar är kärleken till min familj. Som jag längtar efter så det svider rent fysiskt. Till mitt liv där hemma. Som jag kan känna ända ut i fingerspetsarna att jag har valt. Jag. Än är jag inte redo att åka hem. Det finns annat som måste ut först. Men när dagen går vidare är jag i ett slags väntrum. Och det känns mer än ok, det känns som det ska.

Enkelheten i livet

2011-08-10T15:03:00.002+02:00

Det var med olika funderingar som jag åkte till en ayurvedisk klinik. Lätt orolig för alla klassificeringar som skulle äga rum. Krångliga saker att ta till mig. Kanske har ni också stött på människor som är så fast i sitt tankespår av vad de "får eller inte får" göra enligt ayurvedan? Hursomhelst. Tänkte mig kanske ett slags schemalagt liv. Tänkte att jag kanske behövde det. MEN. Det jag nu känner inuti är tacksamhet. Att få uppleva den här platsen. Den här enkelheten. Det okomplicerade. De här människorna. Som arbetar här. Med tusen olika sysslor. Men även de andra som är här med mig. Några har hudproblem, med psoriasis och liknande. Andra helt andra saker. Men det spelar ingen roll vad. Vi delar något här. Och vi kommer att åka härifrån med den här enkelheten till livet i hjärtat. Med den här basala kunskapen om ayurveda. Den här livskunskapen som vi i väst som bäst håller på och plockar isär till beståndsdelar som inte får något sammanhang. Vi behöver inte rita något rutmönster över något eller någon egentligen. Vi är alla individer med olika behov. Men inte SÅ olika. Mat och sömn. Grundläggande behov. Vi äter alla ungefär samma mat här, någon får ta bort något men annars är det ingen speciell diet. Förutom att vi bara äter vegetariskt :) Befriande är nog ordet jag letar efter. Enligt dr V är siffran två väldigt viktig inom livskunskapen/ayurvedan. Om man följer hans råd här nedan, då blir livet hälsosammare.

Gå på toaletten två gånger om dagen och då menar jag inte kissa :)

Två gånger i veckan ska man smörja in kroppen med olja, vänta 30 minuter och sedan duscha av den.

Ha sex två gånger i månaden. Max. Kanske höjer någon på ögonbrynet här, men sexuell aktivitet är också energi som vi bör hushålla med.

Två gånger om året gör man en inre oljerening.

Vill med glädje gärna skicka hans kloka ord vidare för det är inte så krångligt. Vi behöver inte så mycket. Egentligen. Grundläggande behov som gör oss fria i kroppen när vi följer dem. Så pay it forward :)

VARM

2011-08-09T05:25:00.003+02:00

Tidig morgon. Mortlandet av örterna har bara startat. Folk hastar över gården. Rökelse och ljus vid de små altare som finns här och där. Oljebad. Jag ligger på ett träbord, mörkt mörkt trä. De häller varm "medicinal oil" över mig. Om och om igen. Det är som att simma i varmt vatten. Elektriciteten försvinner. Som den gör då och då i Indien. Där i halvmörkret med bara några levande ljus så sjunger han redan när han kliver in. Dr V sjunger under hela helkroppsmassagen. Han sjunger inte alltid när han behandlar, men oftast. Det är en ynnest att få höra alla sånger på Malayam. Sångerna som sjungs rakt in i min kropp. Han koncentrerar sig på min vänstra höft och det känns. Ända ner i benet. Och så i vänster knä. Han säger from pain comes health. Och det vill jag gärna tro! Min kropp ser ut som den vore doppad i sirap. Mjuk och len. Men mest VARM. Tror aldrig jag varit så varm tidigare. Svetten rinner om mig och kroppen kokar. Men inte sinnet! Det är en annorlunda erfarenhet :) Pitta pitta pitta säger han när jag berättar hur varm jag är. Och det är klart att det elementet i mig, den doshan är stark. Men vi har den alla. Förstås. Mer eller mindre. Går sakta sakta till min frukost. Väljer indisk frukost som består av grön dal, chapati och en slags gröt på ris och kokos. Man fördelar och blandar alltihopa med handen och gör små bollar och äter. Det är jättegott! Och jag är mätt. Äter mindre och mindre. Sover mer och mer. Allt är som det ska. Varmt i Indialand. VARMT inombords.

Bilden är från mitt tak. Det är keramiktak överallt. Så vackert!

Influensaont utan influensa

2011-08-07T06:41:00.005+02:00

Som om små myror invaderar hela min kropp. Som en armé som tuggar sig inåt. Alla mina ben i kroppen känns blytunga. Ont överallt. Bäckenet värker. Svanskotan bränner. Korsryggen känns som jag hade levt i hundra år. De små små benen i mina händer känns som de är för tunga. Huvudet känns som det är för stort. Efter tre dagar av fotterapi, med djupgående massage av alla vävnader har jag nu fått två dagar av oljemassage med läkande örter i små knyten av tyg. Och en avslutande kroppsmassage. Den känns. Den gör mig så trött så trött. Dr V säger att det är rengöring och avgiftning djupt ner på cellnivå. Är uppe kl 05, yogar stillsamt, en timme senare får jag min behandling. Fyra små nätta indiskor masserar och knådar hela min kropp innan dr V tar vid. Jag känner mig som en blek jätte :) Men det är ok. Efteråt äter jag min fruktsallad. Dricker mitt chai. Och somnar så fort jag kommer till mitt rum. Sover som om jag hade influensa. Inuti min kropp har jag som tyngder. Aldrig känt det förut. Men mina bleka läppar är plötsligt röda och fina igen. När jag tittar mig i spegeln ser jag frisk ut. Blir förvånad när jag möter mitt eget ansikte över hur lite det syns, det som känns. Alla här pratar om hur skönt det är när det vänder. Jag längtar dit. Under tiden sover jag. Och sover. Och vilar i skuggan. Får absolut inte vara i solen. Varm med tyngder i varje benbit. Som influensa.

Mellan oss

2011-08-05T14:52:00.004+02:00

Idag vill jag inte skriva om att jag skrattade mer än grät under behandlingen. Jag vill inte skriva om att när dr V lutar sig fram över min höft och trycker och jag känner något öppna sig så blir jag lite ängslig. Vill inte heller skriva om att jag vaknade inatt med kramper i magen, och att det tog mig 4 timmar att somna om. Eller att min bröstkorg och bröstrygg protesterar våldsamt och ger mig blåmärken. Men de sitter på utsidan :) Nej idag mina vänner skriver jag om att T, sa till mig alldeles innan min behandling att han kan vara min pappa. I'll be your father here. Helt enkelt. Med de mildaste ögonen och ett hopknipet leende. Idag skriver jag om att han berättade en alldeles bedårande historia om vattenliljan som bara slår ut helt i månsken och som gömmer sig lite i solen. Om att vi alla har saker att ta oss igenom och att gud finns i allt och är god. Att andligheten finns i oss och överallt och religionen är det som sker mellan människor. Ingen annanstans.

mina egna bilder

Tears from the heart

2011-08-04T11:55:00.005+02:00

Nattens ösregn har transformerats till dimslöjor. Värmen är konstant. Morgoneldarna lämnar en kvardröjande doft i luften. Indienstyle. Jag har vaknat tidigt. Disigheten i mitt huvud efter min jetlaggade dag igår, är över. Tassar över till yogashalan tvärs över korridoren och gör min yoga. Mitt i kaki mudra, när jag sitter på huk och andas uppåt med öppen mun så dras skynket med Ohm-tecknet åt sidan och T tittar fram, förvånat. Gör sin namasté mot mig. Sedan släpper han draperiet och jag fortsätter min yoga. Går ner till frukosthuset med tegeltak utan väggar. Jag får precis vad jag vill till frukost. Men först måste jag dricka en bitter illgrön liten kopp. Det är så bittert att jag grimaserar en lång stund efteråt. Måste vänta en kvart innan jag får äta eller dricka. När det är dags för min behandling känner jag mig ängslig. Den är smärtsam. Det gör ont. Jag gråter så mina ögon blir som små koppar med tårar. Dr V tittar på mig och säger, tears from the heart. Han är helt allvarlig och tittar noga på mig och säger att det faktiskt är hjärtat som gråter. Och den som inte har något hjärta den gråter inte. Tänk som det svalkar och lugnar mitt sinne. Jag har påbörjat min resa, med ayurveda. Utan Z skulle jag inte vara här. Han har rekommenderat mig. Han har skrivit till min doktor här. Och de är två av samma sort. Jag är trygg i deras händer. Men ibland hälsar rädslan på. Då tänker jag på att jag har ett hjärta. Som gråter ibland. Precis som det ska.

Kanske en paus

2011-08-01T12:04:00.000+02:00

Yr i huvudet. Varmt. Semester. Vi har haft ett hejdundrande kalas, jag och min D. Vi har firat vårt hus och att vi äntligen bor där. Men mest av allt har vi firat oss själva. Faktiskt. Att vi varit gifta 25 år. Silverbröllop. Visst är det ett vackert ord? Kanske ett av de finare :) Och imorgon bitti åker jag till Indien. Till Indien. Igen. Och jag stannar några veckor. Och allt finns att hämta där för mig. Jag kanske skriver därifrån. Om jag har Internet. Om jag har lust. Om jag hittar mina ord. Så håll utkik. Jag dyker upp när jag kan. Må gott!

Vardagsandlig men utan religion

2011-07-27T12:47:00.009+02:00

Hör på radion att det ska byggas ett burmesiskt buddistiskt kloster i Hallsberg. Några mil från min stad. Och det känns spännande. Att buddismen klättrar in i landet på olika vis och att det är tillåtande att få ha en annan religion. Där vi lever. Själv har jag ingen religion, jag är utan. Men ändå med en stark tro. Det går bra för mig att ha det så. Kanske är det blasfemi för någon. Alla blir väl saliga på sitt sätt. Tänker jag. När jag funderar vidare på kloster så tänker jag på alla människor som levt i kloster, oavsett religion. Som har ägnat hela sitt liv åt sin tro och andlighet. Förut tänkte jag att det var ett sådant enormt offer att göra det. Ett offer av ett vanligt liv. Nu tänker jag att det kanske är enklare. Enklare att leva som man vill leva när man är fler som lever tillsammans och som delar exakt samma tro. När man är på yogakurs är det så enkelt på ett sätt, man yogar, sover tidigt, äter nyttigt och pratar om sin yoga. Själva prövningen kommer när man kommer hem. Oavsett vilken kurs man har deltagit i. Och att leva utanför klostret känns när jag tänker på det, som den största utmaningen. Att hitta sin andlighet, sin kärna i vardagen. Där man lever tillsammans med alla andra. Gör sitt. Och ändå har kontakten uppåt. Inåt. Det är väl en utmaning om något? Att göra sin yoga varje morgon. Att inte vara beroende av en grupp, som man förstås är i början av sin yoga, men inte sedan. Att våga stå på egna ben. Möta sig själv och allt vad det innebär. Varje dag. Hitta den andliga gnistan i sig själv. Visst är det stort? Och mäktigt. När man tänker på det. Eller hur tänker du? Och innan någon går i taket vill jag förtydliga att självklart behöver vi andliga centra, platser där vi kan träffa likasinnade. Studera. Lära oss. Dela. Jag menar det andra. Livet utanför istället för innanför. Klostret.
Min egen bild från www.stillastund.se

Ljuset är större

2011-07-24T11:11:00.002+02:00

Maktlös. Så lätt att känna sig så när någon mejar ner barn med berått mod. Men är inte det precis det som han vill, han som gjort detta till sitt eget manifest? Att vi ska känna oss små och maktlösa. Så när jag igår hörde Babben på Sommarprogrammet blev jag först irriterad, vet hon inte vad som hänt? Men i samma stund vet jag att det dels är ett förinspelat program, dels att livet går vidare. Trots allt. Trots hemskheter. Men vi kan alla välja hur vi förhåller oss. Vi som inte är direkt drabbade. Vi som bara står vid sidan och försöker ta in det som sker. Vi som inte har ett trauma som ett förlorat mördat barn innebär. Ett gigantiskt livspussel som ska läggas efter en händelse som är ofattbar. Inte fattbar att ta in. Jag gråter när jag ser på tv. Jag gråter när jag läser tidningen. Men jag tänder mitt ljus i köket. Jag inser att vi alla kan fortsätta leva i vår demokrati som inte ska bli ett slutet system. Hur ska det kunna bli det? Vi måste gå vidare. I en känsla av ljus. Inte mörker. Det har inte vi valt. Och ingen kan välja åt oss. Låt oss inte glömma det. Skickar kramar till er alla som läser här. Tänd ett ljus och känn att ljuset är större än mörkret.

Nyduschad. Inuti.

2011-07-18T09:37:00.000+02:00

Bladen är blanka och nystrukna med regn. Det är vackert. Trots allt. Trippar nästan till bilen och tar mig till jobbet. Det är stilla. Tomt på människor ute. Yogan är trött. Igår blev det meditation istället. Sen eftermiddag satte jag mig på golvet. Tände mina ljus. Min rökelse. Det småregnade ute och var lite kyligt. Vi tände i en kamin. Ja det är sommar men det var så skönt! Satte mig där på golvet. Trött. Trött. Trött. Efter en halvtimme reste jag mig och kände mig nyduschad. Inuti. Tänk att så lite kan göra så mycket. Fascineras varje gång av det och ändå har jag tappat meditationen på vägen. På den här vägen som kantats av kartonger, vattenprover, borttrasslade köksluckor, uppgrävd gräsmatta och strul. Men nu är jag faktiskt hemma. Även om garderoberna ännu inte finns. Så är jag hemma. Och när jag landar i min meditation. När sinnet lugnat sig så inser jag att allt bara är stormar på känslomässighetens yta. Jag släpper det. Det regnar. Det är OK.

Bilden tagen av Dan Lindberg, från min studio Stillastund

Skrotade planer och köpta bullar

2011-07-17T11:29:00.001+02:00

Trött så det värker i ansiktet. Huvudet. Grannen klipper sitt gräs flitigt. Har tusen saker att göra denna lediga dag som inte alls är ledig egentligen. Och allt jag borde... Vet att jag ska ta tag i mig när det är sådana här dagar. Men jag vill liksom inte. Månen lyste kallt inatt. Höll mig vaken. Dimman som tjocka stråk mellan himmel och jord. Jag vill så mycket och orkar så litet. Just nu känns det så. Kaffe och tidningar. Dator och telefon. I sängen. I nattlinne. Får väl vara så. Tänkte baka några pajer för att alla ungarna kommer ut men har också köpta kanelbullar i frysen. Bara att värma! Det duger väl också? Eller måste allt vara exakt som jag tänker att det ska? Nej. Jag vet. Jag bara luftar mina funderingar med er. Idag bestämmer jag att alla planer kan jag skrota. För dagen. Jag vilar lite. Får se vart det tar mig. Dricker mitt kaffe. Och nu stängde grannen av gräsklipparen :) Bara det! Och allt finns kvar. Och köpta bullar är också bullar. Eller vad säger ni?

Mycket yoga blir det

2011-07-14T09:28:00.002+02:00

På lördag landar Alex med sin grupp från Irland. Och någon annan kommer lång väg från ett annat håll för att delta i hennes kurs. I min studio :) Det känns lite overkligt och spännande och jag är tacksam för att jag har yogavänner som jag kan dela så mycket med. Träningen. Men allt det andra också. Som kommer på köpet. Eller hur man ska säga. Och när Alex åker, då kommer fina Nina från Finland och hälsar på! En så kär bloggvän att det känns självklart att vi äntligen ska få ses. IRL. Så häftigt. Och yogan är vår röda tråd. I oss. Men också mellan oss. Och jag är tacksam. D kommer med både tidningen och kaffe på sängen idag. Får en mjuk och vänlig start på min dag. Och den där röda tråden av samhörighet den känns som den vill bli till ett fyrverkeri i mitt bröst. Det vill ut på ett sprudlande sätt. Välkomna ni som reser hit. Och som jag får nöjet och glädjen av att se. Bubblet inombords, det finns kvar. Också. Mycket yoga på många sätt. Må gott mina vänner!

Bild på mig tagen av Dan Lindberg

Rymden inuti

2011-07-11T10:34:00.002+02:00

Insikter kommer när man minst tänker sig det. Förstås :) Ligger och försöker sova. Vi jobbar konstant på huset med en mängd saker, målar och fixar och det är härligt. Men nya muskler gör sig påminda i kroppen. Det är när jag ligger ner med slutna ögon och känner min kropp gå ner i varv och slappna av, som det lyser upp innanför mina ögonlock. Plötsligt. Det blir dagsljust med en djupblå nyans. Mitt där i mörkret i sovrummet är det som om någon tänt en lampa. INNANFÖR mina ögon. Det har hänt några gånger tidigare. Då har jag blivit så paff att jag öppnat ögonen och det har varit kolsvart i rummet. Och ljuset har försvunnit när jag slutit ögonlocken igen... Den här gången är jag beredd fast oförberedd ändå. Men jag öppnar inte ögonen. Jag ligger och tittar på något vackert blått som är som rymden. Rymden inuti. Har du känt något sådant? Någon gång? För det är hisnande. Och jag inser med knivskarp skärpa att jag absolut inte är ensam. Någonsin. Att jag finns i ett sammanhang som också är ditt. Insikten av litenhet men samtidigt en känsla av tillhörighet - den är ljus. Helt enkelt. Och blå. Och det är som en present. En gåva inifrån fast utifrån. Förstår du mig?

Bilden har jag lånat här: http://www.alltomvetenskap.se/

Hemma

2011-07-07T09:32:00.003+02:00

Varmt och lite fuktigt. Promenerar i morgonrock och träskor bort till brevlådan och hämtar tidningen. Sitter på trappen och dricker mitt morgonkaffe. Jag har varit ensam hela veckan. I huset. D borta på jobb och grannarna borta på semester. Jag är inte mörkrädd, det har jag lagt bakom mig. Men ändå. Kändes sådär att gå och lägga sig ensam. Men jag har sovit. Och varit lugn. Huset och jag är kompatibla. Den platsen som ger mig sådant lugn. Där huset finns. När vi rev den äldsta delen av huset var det med motstridiga känslor. Känslan kommr att gå förlorad vet jag att jag tänkte. Men när jag pratat med vänner kring var sitter känslan i ett hus? då har vi enats om att det nog helt enkelt är platsen. Inte sitter den i murkna bräder? I en vek skorsten? Trasigt tak? Eller? Hur tänker ni? Vi valde att ha samma planlösning i nydelen av huset, som i det gamla. Vi gjorde det bara lite större och luftigare, lite högre i tak på övervåningen. Och vet ni, det känns som det gamla huset fast fräschare. Har till och med gått fel ibland, tänkt gå till en klädkammare, som vi inte har längre :) Så jag känner att platsen är rätt. Det visste jag inte innan. Egentligen. Att jag skulle känna så. Ibland måste man våga. Och när jag sitter där på trappen i min ensamhet men med skogens alla fåglar sjungande som galna, då vet jag att det här är rätt. Hemma.

Kvinnans tre viktiga stadier

2011-07-05T15:39:00.003+02:00

Ljusa nätter. Så vackra. Man borde inte sova. Och det gör jag inte heller... Men det är nog mest en inre påverkan som gör det än en yttre. Jag är uppe och tassar vid tretiden. Och det är ljust. Magiskt. Jag är pigg, som en baby, som vaknar på nätterna, just nu. Och jag läser. Funderar. Kanske lite för mycket? Dricker mjölk med honung och är hur vaken som helst. Det varma söta landar fint i magen och till slut faller ögonlocken ned. När klockan ringer känns det som jag ligger i en svart grop som jag måste kravla mig ur. Yogan får stryka på foten när jag är så här i ofas. Det funkar inte. Det stör. Men det får vara så. Och det är då jag längtar som allra mest. Till att yoga. Till att vara pigg. Kommer att tänka på en pdf som finns att ladda ner på Shadowyogans hemsida som handlar om kvinnans tre viktiga stadier; menstruation, graviditet och menopaus. Var man än befinner sig i livet så kan man hämta klokskap ur den lilla skriften. Gå in här och ladda ner Själv inser jag att jag inte alls ska tänka så mycket och fundera kring problemlösningar fullt så aktivt som jag gör :) utifrån var jag själv befinner mig i livet. Tänker också på alla som har menssmärtor och kramper, det är inget naturligt tillstånd, det är något som inte stämmer när man har det. Ibland är det som pms och menssmärtor är vardag. Men jag tror inte alls att det ska vara så. Den här skriften stöder mina tankar. Och att stressen, bråttom, hastigheten i livet ofta gör att kroppen signalerar på olika vis. Men här finns ändå hjälp och lite generell vägledning. Jag är hjälpt av den. Hoppas du också blir det!

Gäst- och sommarbloggar

2011-07-04T13:27:00.000+02:00

Idag gästspelar jag hos Yogamamma. Maria som driver bloggen har blivit en kär vän för mig i bloggvärlden, samtidigt som vi aldrig träffats. IRL så att säga. Men ändå. Hon har många kloka och insiktsfulla tankar från sin vardag. Så med stolthet säger jag att idag kan ni läsa mig hos henne där jag skriver om What I think about when I think about yoga

Jag

2011-07-01T13:47:00.003+02:00

När man börjar med något nytt i sitt liv tänker man sällan att det ska förändra så mycket. Så mycket som yogan förändrat mig. Grundläggande delar av livet är annorlunda. Naturligtvis har det inte skett på en enda gång! Långtifrån. Det är ett steg i taget. Förstås. När jag kom från min yogakurs i maj så hade jag många tankar om min yoga. Om vad jag vill med den. En del att reda i och ut för egen del. Hur mina mål ser ut. Och om de är rimliga. Insåg att yogan tar en stor plats. Och det har tagit mig de här veckorna att landa i hur stort det faktiskt är. För mig. Att jag yogar. Att jag undervisar i yoga. Det är mitt verkliga liv. Med hjälp av den har jag klivit ur den där kostymen som var för trång. Den där klänningen som stramat överallt. Där jag försökt knäppa knappar utan att lyckas. Där jag försökt hitta dragkedjor där det inte finns. Och det jag jobbat en hel del med, har varit andras syn på mig. Om de tycker att jag passar i min nya lediga klädsel. Det kan låta så banalt. Men det har det inte varit för mig. Enkelt. Någonstans. Så jag har gjort det med fladder inuti. Inte alltid varit stadigt. Men när jag följt min lärares råd, då har andra saker växt fram. Så otippat det har varit. Men ändå. Min resa. Inte bara min attityd till yoga och var och för vem har genomgått ändringar. Även den jag faktiskt är har blivit annorlunda. Jag har varit en person med stor umgängeskrets, haft många som jag kallat för vän. Varit mån om kontakter och alltid varit redo att träffa den som har behövt. För med tiden har det blivit så. Att de som hört av sig är de som behövt få något av mig. Inte alla. Nej. Men en del. En del som funnits i mitt liv väldigt länge. Och jag har vågat gå ett steg till. Jag har slutat upp med att vara den som alltid ska höra av sig. Slutat upp med att vara den som andra vill ha så mycket av. I form av tid. I form av lyssnande och tröstande. Missförstå mig rätt. Jag vill finnas för andra och mig själv. Men det måste få vara balans. I hur relationen ser ut. En del tycker att jag avskärmar mig. Det kanske ser ut så. Jag vet inte och ärligt talat jag bryr mig inte. Längre. Jag måste få bestämma över det som är viktigt i mitt liv. Att vara den där människan utanpå som jag är inuti. Att välja det jag mår bra av. Låter det hårt? Egoistiskt? Jag tror att man måste vara sann. Det är inte alltid bekvämt. Det är till och med krångligt. Men det ger också fri luft under vingarna. Som lyfter och visar mig andra utsikter. Annat kommer in i mitt synfält. Som annars skulle varit dolt. Mitt liv. Min vardag. Min tid. Jag bestämmer. Fullt ut. Och jag väljer. Det måste väl ändå vara okey? Det här är jag.

Mitt emellan

2011-06-29T08:36:00.001+02:00

Vaknar vid fyratiden. Fåglarna sjunger som besatta och solen strålar. Går inte riktigt att gå upp men inte heller att sova. Mitt emellan att dras ner i sömnen eller vakna ordentligt. Känner sedan doften av rökelse och hör någon annan andas djupt och metodiskt. D är uppe före mig och yogar! Och det är så underbart att höra, där jag ligger och susar mellan dröm och vakenhet. Ger mig själv tid att ligga och fundera. Bara. Hänger tvätt innan jobbet. Solen värmer redan. Jag ska jobba en hel månad till. Och jag försöker stanna i att det är helt ok. Att jag har valt det så och att det blir en egen utmaning att sitta här i ganska tomma korridorer om någon vecka när de flesta gått på ledighet. Kanske också lite tid mitt emellan egentligen. Tid att röja upp. Fixa inför hösten. Och ikväll har jag yoga på Stillastund. Allt är nog precis som det ska. Mitt emellan.

Om stort. Om smått.

2011-06-26T14:36:00.001+02:00

Som sagt. Det ändrar sig. Igår vaknade jag med en känsla av att allt verkligen ordnar sig. Kände min pappas röst i mig, det är inte synd om mig, med lite dj-ar anamma så klarar jag det jag behöver. Helt enkelt. Gör ett långt pass. Stretigt och motsträvigt. Men ändock. Sedan vänder det! Och det flyter. Insikterna fullkomligt rasar in i mig :) Och då hör jag Zhanders röst inom mig, stay down! Breath in, breath out. Och jag kommer mycket längre i hanumanasana, så otippat.

En asana jag sällan funderar över... Sådär är det. JU. Jag vet. Men när den där känslan av att allt är möjligt sköljer över mig med alla regnskurar som fullkomligt dränkt gräsmattan, så vet jag. Vet. Att. Allt. Går. Kanske när man erkänner sin litenhet inför sig själv. Det kanske är då det vänder. Jag vet inte. Vet bara att det vänder. Ibland går det snabbare. Men allt finns hela tiden. Försöker skala av mina förväntningar på en mängd olika saker. Och när köksfläkten inte vill dra ut luften utan liksom skjuta in den i huset, tja, då känner jag att det är så. Små förtretligheter håller mig medveten. Också. Om stort. Om smått. Helt enkelt. Man får ta emot allt. Bara veta att allt faktiskt går när man erkänner, härdar ut, går vidare. Då kommer allt!

På bilden är Emma Balnaves i hanumanasana, tagen av Dan Lindberg

Inga speciella planer

2011-06-24T12:01:00.001+02:00

Sover länge. Öppnar datorn trots att det är midsommarafton :) Första midsommaraftonen som vi inte har något barn som bor hemma. Vi dricker kaffe i sängen. Inga speciella planer. Så skönt! Och det är grått ute. Gör inget. Tänker på alla mina absent friends and family och skickar mina tankar rakt ut i universum och upp till dem. Lite lax och gräddfil blir det. Och ett midsommarfirande någonstans för traditionen i mig vill ha folkdans, blommor och firande också. Lite stillsamt sådär. Ha det gott kära vänner var ni än är!

Avslagen

2011-06-22T19:24:00.001+02:00

När jag var mammaledig för länge sen, vet jag att jag tyckte att allt gick så snabbt runtomkring. Människor pratade fort och jag hängde inte riktigt med i det som hände. Lite avslagen på något vis. Nu har jag samma känsla. Plötsligt är det för mycket på alla plan. Jag smutsar ner mina jeans när jag kliver ur bilen, mitt Indienvisum kom tillbaka utan att vara tillstyrkt, jag hade glömt foto... Jag krockar med min kundvagn när jag är på stormarknaden (som jag egentligen inte gillar). Med flera stycken. Glömmer vad jag ska handla. Går planlöst. Hittar ingen röd tråd. Tappar saker. Men inget gör mig arg. Jag är bara avslagen. Mycket på jobbet. Jahaja, säger jag till mig själv. Och yogan som brukar hålla mig på banan, den är där, det är den, men det är som jag är överhettad i huvudet så att en säkring har löst ut. Och slagit av. Kropp och sinne är inte i takt med varandra. Gården är som en nyplöjd åker på sina ställen. Inga garderober i sikte. Försöker tala förstånd med mig själv. Men det hjälper inte... Jag är inte lessen. Jag är bara tom. Avslagen. Fast jag är precis där jag ville. Vad är det för fel? Borde vara glad men det är tomt inuti. Som om jag betraktade en avslagen trött människa. Och jag inser att det är midsommar i övermorgon, hur gick det så snabbt? Och mest av allt vill jag bara lägga mitt huvud på en sval kudde och sova 14 timmar och vakna utsövd och vara GLAD.